Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Adopterade Eun-mi återvände till Sydkorea – familjen igen tillsammans där allting började

Adopterade LiMarie Andersson visste tidigt att hon ville åka tillbaka till Sydkorea, men först när hon mådde bra. När hon väl kom dit drabbades hon av en oväntad förälskelse och hemmakänsla.
Bildtext Adopterade LiMarie Andersson visste tidigt att hon ville åka tillbaka till Sydkorea, men först när hon mådde bra. När hon väl kom dit drabbades hon av en oväntad förälskelse och hemmakänsla.

Adopterade LiMarie Andersson visste tidigt att hon ville åka från Sverige tillbaka till Sydkorea, men först när hon mådde bra. När hon väl kom dit drabbades hon av en oväntad förälskelse och hemmakänsla. Nu bor hon med sin familj i Sydkorea. Hon har lämnat sitt adoptivland och återvänt till sin biologiska familj.

Äldste bror, eller Oppa, som man säger i Korea, anländer sist. Han har med sig en kasse med söta bröd och kakor som han lägger på köksbordet, redan fullt med sju sorters iskaffe fabriksförpackade med lock och tillhörande sugrör.

Yngsta systern Eun-joos barn sitter och står i det sparsamt möblerade allrummets enda sittmöbel och tittar på tv. Hunden är ena stunden på köksbordet, andra stunden framför och i soffan. Lysrören lämnar inga skuggor.

Eun-joos lägenhet ligger i ett typiskt koreanskt bostadskomplex en bit utanför staden Seosan, 10 mil söder om Seoul. Den har vanlig koreansk standard. Fönster från golv till tak, värme i golvet, kök och vardagsrum som flyter ihop till ett samt en Samsung QLED i samma storlek som soffan.

Den är identisk med Eun-mis, eller LiMarie Andersson som är hennes svenska namn, och hennes familjs lägenhet ett stenkast bort. Där det bjöds på spagetti och köttfärssås innan vi kom hit.

Eu-mi har funnit sig tillrätta i sitt nya hemland Sydkorea.
Bildtext Eun-mi i sitt kök i Seosan

Återvände till sitt födelseland

Eun-mi, hennes sambo Tobias, tre barn från förra relationen samt deras gemensamma hund flyttade till Korea i juli 2020. De lämnade Jönköping i Småland, sa upp lägenhet och jobb inom omsorgen. Pengar hade de för att klara sig ett år. Barnen som är 9,10 och 12 år går kvar i sin svenska skola i Jönköping, där de just nu har möjligheten att studera på distans.

När man tittar ut från deras fönster möts man av oändliga rader med 30- och 40-våningar höga bostadshus. Överallt i Korea finns dessa bostadskomplex. Har man sett en lägenhet har man sett alla.

Ingen sticker ut. Inte heller Eun-mi. Hon ser ut som alla andra.

När man tittar ut från deras fönster möts man av oändliga rader med 30- och 40-våningar höga bostadshus. Överallt i Korea finns dessa bostadskomplex. Har man sett en lägenhet har man sett alla.

Eun-mi är född 1980. Hon kom till Sverige när hon var elva månader gammal och växte upp med adoptivföräldrar och lillasyster, också adopterad från Sydkorea, i ett hus strax utanför Boxholm i Östergötland. Hennes mamma var hemma med barnen i många år och jobbade sedan som sekreterare. Hennes pappa arbetade på fabriken i Boxholm.

Eun-mi hade inget att klaga på, ändå gick hon runt med magont hela uppväxten.

Men hon visste några som hade det betydligt värre – hennes familj i Sydkorea. De var rent av fattiga. Föräldrarna och hennes fyra syskon hyrde ett rum i ett hus som de delade med fyra andra familjer. Barnen var tvungna att sluta skolan efter mellanstadiet. Det var därför Eun-mi adopterats till Sverige. Föräldrarna ville ge henne ett bättre liv.

När man tittar ut från deras fönster möts man av oändliga rader med 30- och 40-våningar höga bostadshus. Överallt i Korea finns dessa bostadskomplex. Har man sett en lägenhet har man sett alla.
Bildtext Eun-mi, hennes sambo Tobias, tre barn samt deras gemensamma hund flyttade till Korea i juli 2020.

Osäker på sig själv

Eun-mi hade inget att klaga på. Men hennes magvärk gick inte över. Läkarna hittade aldrig något. I gymnasiet flyttade familjen till Tranås, hon började i en ny skola och märkte att hon hade svårt att lära känna nya kompisar. Genom åren hade hon ifrågasatts för sitt utseende. Såg hon smalare med sina ögon? Varför var hennes ansikte var så platt? Utsattheten hade gjort henne djupt osäker.

– Jag skämdes så mycket över mig själv. Jag blev stum när de frågade något och visste inte hur jag skulle förklara mig.

Hemma nämnde hon inte påhoppen för vare sig systern eller föräldrarna.

– Jag är en ganska känslig person och tar åt mig av småsaker. Jag kände inte att jag kunde berätta det för mina föräldrar. Jag skämdes för mycket. Min syster och jag pratade aldrig riktigt med varandra. Vi är väldigt olika. Till skillnad från mig har hon alltid trivts bra i Sverige. Jag kopplade aldrig magvärken med ångest, skam och känslan att inte höra hemma vare sig i min familj eller i Sverige.

Eun-mi ser olyckligt in i kameran
Bildtext Jag kopplade aldrig magvärken med ångest, skam och känslan att inte höra hemma varken i min familj eller i Sverige.

Djup ångest

Åren efter gymnasiet följdes av svårigheter och djup ångest. Då fick hon även sitt första barn med en kille som också mådde psykiskt dåligt. Hon jobbade i en jourlivsbutik och försökte få livet att fungera. Sedan träffade hon en ny kille som hon under loppet av fyra år fick tre barn med. Livet blev lite bättre. Uppförsbacken började plana.

Hon hade länge tänkt att hon ville träffa sina biologiska föräldrar eftersom hon alltid vetat vilka de var. I adoptionsdokumentet fanns både mamman och pappan angivna. Men hon ville inte göra det när hon mådde dåligt. Om hon någonsin skulle träffa sina biologiska föräldrar i Sydkorea var det nu. När allting kändes bra.

Eun-mi fick hjälp av organisationen Goal, Global Overseas Adoptees' Link att leta upp sina föräldrar. Sommaren 2014 åkte hon till Sydkorea för att försöka träffa sina föräldrar. Hon ville berätta för sin biologiska mamma – att hon hade haft det bra.

Eun-mi tog med sig sina barn då hon återvände till Sydkorea.
Bildtext Yngsta systern Eun-joos barn hemma hos Eun-mi.

Fann kärleken

Det hon inte räknade med var att hon skulle drabbas av en total förälskelse. Den öste ned som ett hällregn, omöjlig att värja sig mot. Hon kände en omedelbar samhörighet som hon omedvetet längtat efter hela livet. Hon kände en stolthet. Var hon än vände sig såg hon sig själv. Hon kände sig trygg. Vad gjorde hon i Småland?

Hon hade heller inte räknat med att de tillrättalagda orden i adoptionsdokumentet, som hon byggt upp sin bakgrund på, var lögner. Hennes dokumenterade biologiska far som hon träffade i Seoul var inte hennes pappa, utan mammans ex-man. Enligt honom hade Eun-mi kommit till genom en våldtäkt. Hennes mamma hade suttit i fängelse under graviditeten på grund av våldtäkten.

Omtumlad fick Eun-mi hjälp av Goal att efterlysa hennes mamma genom polisen. Det visade sig att både mamman och hennes nuvarande man var Eun-mis föräldrar, som DNA-test också bevisade. De bodde i en liten stad i södra Sydkorea. Hon hade två biologiska syskon, en bror som var född året efter henne och en syster som var tre år yngre. Hon var alltså äldst i en syskonskara på tre, vilket traditionellt sett har stor betydelse i Korea.

Vad hände med mamma?

Exakt vad som hänt hennes mamma är fortfarande oklart för Eun-mi. Av det lilla hon lyckats få fram måste hon ha varit resultatet av en otrohetsaffär. Det var anledningen till att mamman sattes i fängelse då otrohet var vid den här tiden var straffbart.

Håll distans, var rådet Eun-mi fick med sig från andra adopterade när hon till slut bestämde sig för att träffa sin mamma och pappa på ett café i Seoul tillsammans med en tolk. Det hon minst av allt räknat med var att hon skulle återförenas med 10 koreaner – mamma, pappa, bror, syster samt syskonens barn. Välklädda, glada, tårfyllda och med armarna öppna.

Hon höll distans.

– Jag minns inte så mycket av det mötet. Jag minns mest att min mamma grät och sa förlåt hela tiden. Jag hade lämnats bort direkt efter förlossningen. Min mamma sa att hon och pappa letat efter mig kort därefter, men det var försent. Socialarbetarna hade sagt att jag adopterats. Men jag var kvar. Jag bodde i fosterfamilj i Seoul tills jag var 11 månader.

Hon höll distans när föräldrarna, som tagit in på ett hotell, ville att Eun-mi skulle sova över hos dem.

Allt som stått hade fallit. Jag kände mig lurad.

― Eun-Mi

Väl tillbaka i Sverige bröt hon ihop. Hon blev psykiskt och fysiskt sjuk, fick öroninflammationer och andra fysiska åkommor, hon gick igenom en skilsmässa och kände att hon inte ville leva längre.

– Allt som stått hade fallit. Jag kände mig lurad. Det var en helt annan familjebild än den som stått i papperna. Jag hade bestulits på min familj och det land där jag hörde hemma.

Vi sitter runt Eun-joos köksbord och har med oss en koreansk tolk på video. Syskonen Seong-jin, Eun-joo och Eun-mi har återförenats med sina syskon i Sydkorea. De sitter bredvid varandra och småpratar och skrattar mellan frågorna.

Rollerna kastades om när Eun-mi återinträdde i familjen. Nu var hon den förstfödda.

– Vi visste inte om att vi hade en storasyster. Det kändes så konstigt att inte längre vara den förstfödde. Det skrämde mig, samtidigt blev jag jätteglad. Jag har alltid burit på en känsla att jag egentligen har en äldre syster. Nu fick jag det bekräftat. Storasyster liknar mamma, säger hennes lillebror Seong-jin.

Eun-mi har återförenats med sina syskon i Sydkorea.
Bildtext Eun-mi har återförenats med sina syskon Eun-joo och Seong-jin i Sydkorea.

Fattig familj

Seong-jin berättar att familjen var mycket fattig när de växte upp. Föräldrarna jobbade på restaurang respektive på fabrik till sent på kvällarna. Ofta fick han och lillasyster Eun-joo rå om sig själva. Första åren bodde de i ett mindre hus i en liten stad i södra Sydkorea, där föräldrarna fortfarande bor och arbetar. Så småningom flyttade de till lägenhet med god standard.

Men de reste aldrig, åt sällan på restaurang och föräldrarna hade inte råd att låta barnen studera på universitet, något man värdesätter högt i Korea. Nu jobbar båda syskonen som föräldrarna, mycket och sena kvällar. Seong-jin jobbar är säljare och Eun-joo har en barnklädesaffär.

Även om Seong-jins titel som förstfödd togs ifrån honom uppför han sig som familjens överhuvud. Han tar hand om sin lillasyster Eun-joo, som är ensamstående med två barn. Han hjälper sina föräldrar, som knappt har någon pension.

Deras mamma är över 70 år och lagar fortfarande mat på en restaurang för fabriksarbetare.

Deras pappa har kroppen full med ärr och kan inte jobba längre. Seong-jin hjälpte storasyster Eun-mi att få hyreskontrakt i Seosan där syskonen bor. När de går ut och äter på restaurang ser han till att Eun-mi alltid får de bästa köttbitarna.

Eun-mi och hennes familj kring köksbordet i höghuset där de bor.
Bildtext Eun-mi omgärdad av sina syskon.

Börja om på nytt

När Eun-mi mådde som sämst under skilsmässan sa hennes koreanska mamma att hon kunde alltid komma till Korea och börja om på nytt. Seong-jin skrev brev där han berättade att han gråtit när han fick veta att han hade en storasyster i Sverige. Han skrev att han alltid önskat sig en storasyster. Han tror att det skulle ha gjort honom till en bättre människa.

Han sa att om det var hårt i Sverige kunde hon komma till Korea. Seong-jin tycker det känns fruktansvärt att hans storasyster fick växa upp utan dem.

– Jag är så ledsen över att du fick bo ensam i Sverige utan oss. Jag och Eun-joo har ju vuxit upp tillsammans som syskon. Vi delar varandras minnen. Men du fick inte vara med.

Eun-mi sänker blicken.

– Jag förstår att det skulle ha varit fattigt om jag växt upp med dem. Men även om det hade varit fattigt är det ovärderligt att få växa upp med sin biologiska familj.

Adoptivföräldrarna ledsna

Eun-mi tror att hennes adoptivföräldrar är ledsna för att hon känner sig mer hemma i Korea än i Sverige. Och för att hon har en familj i Korea som bara vill att hon bor här.

– Mamma i Sverige har inte delat sina känslor med mig men jag vet att hon blev jätteledsen när hon fick höra att min koreanska mamma letat efter mig, säger hon och tillägger att det har varit en lång process att hantera sin nya situation.

– Jag har nog omedvetet hållit distans till mina adoptivföräldrar. De har aldrig uttryckt besvikelse över att jag söker mig till min koreanska familj. De har varit stöttande. Men jag vet att min mamma känner en besvikelse och är ledsen som jag. Jag skulle känna så om jag var hon.

Eun-mi, hennes sambo Tobias, tre barn från förra relationen samt deras gemensamma hund flyttade till Korea i juli 2020. De lämnade Jönköping i Småland, sa upp lägenhet och jobb inom omsorgen.
Bildtext Jag känner ett band till Korea som jag inte känner till Sverige. Jag känner mig hemma, jag har min familj, säger Eun-mi

Eun-mi är 41 år. Hon känner sig för gammal för att börja om. Hon har barn som måste få bo i sitt hemland Sverige. Även om hon kan ta tillbaka sitt medborgarskap kan hon aldrig ta igen de förlorade åren i Korea. Men om hon bara hade haft sig själv att rå om skulle hon inte tveka.

– Jag känner ett band till Korea som jag inte känner till Sverige. Jag känner mig hemma, jag har min familj och om jag kunde välja skulle jag stanna här resten av livet.

Sedan ett år hyr Eun-mi, hennes tre barn och sambon Tobias en lägenhet i utkanten av Seosan på obestämd tid.

Storasyster Eun-mi sätter sig i passagerarsätet bredvid sin bror i hans Palisade, Hyundai. Det är en vit SUV av den större sorten som knappt får plats inom parkeringsrutan. Syskonen sicksackar sig långsamt ut från bostadskomplexets underjordiska garage.

I knät har hon en tårta som Seong-jin har gett henne för att han inte hunnit uppvakta henne på födelsedagen. Han jobbar för mycket. Men trots att hon bor bara ett stenkast bort kör han henne hem.