Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

I dag vågar och vill idrottare tala politik – Tim Sparv: "Man kan inte gömma sig för svåra frågor"

Uppdaterad 17.05.2021 15:37.
Colin Kaepernick
Bildtext Amerikanen Colin Kaepernick (i mitten) startade 2016 en rörelse genom att knäböja under nationalsången inför en match.

OS i Kina, VM i Qatar, rasismen inom fotbollen, i dag tar idrottare ställning i frågor som man tidigare skulle hålla tyst om. Vad har hänt? Vad får hundratals idrottare att engagera sig i demokratirörelsen i Belarus, även om deras framtid står på spel? Och betyder idrottarnas aktivism någonting alls?

Finlands fotbollskapten Tim Sparv minns hur han tänkte i början av sin karriär: ”idrottsarenan var en neutral miljö där man skulle vara försiktig med vad man tycker och tänker om saker som inte har med idrott att göra, det handlade istället om att vinna sina matcher”.

Det var så det var. Idrottare skulle inte ha med politik att göra, sponsorkontrakt förutsatte att idrottarna höll tyst om annat än idrott, och de som ändå tog ställning politiskt blev bestraffade.

Det klassiska exemplet är från OS i Mexiko 1968 då sprinterduon Tommie Smith och John Carlos under en prisutdelning lyfte sina svartklädda knytnävar för att ge svarta amerikaners utsatta ställning i USA synlighet. De två blev utbuade efter prisutdelningen, och deras idrottskarriärer tog slut på en gång.

Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexiko 1968.
Bildtext Tommie Smith (i mitten) och John Carlos (t.h.). Också australiensaren Peter Norman (t.v.) bar ett emblem som stödde aktionen.


Det var 2016 som något hände

Då den amerikanska fotbollsspelaren Colin Kaepernick inför en match knäböjde under nationalsången som protest mot det strukturella polisvåld som svarta medborgare utsätts för i USA, höll det visserligen på att sluta som för Smith och Carlos.

Varje gång Kaepernick rörde bollen under matchen hördes våldsamma burop från läktaren, och allt tydde på att hans karriär var över. Men istället fick hans gest småningom global spridning, idrottare runtom i världen knäböjde inför matcher som ett led i kampen mot rasism, och sportföretaget Nike gjorde Kaepernick till en PR-figur för bolagets produkter.

Sedan dess har det blivit mer en regel än undantag att ta ställning, mot rasism, för jämställdhet, för mänskliga rättigheter. Och det faktum att Belarus kunde fungera som värd för ishockey-VM 2014 men inte 2021, visar att idrotten inte längre kan stå ovanför politiken.

Den svarta engelska fotbollsmiljonären Marcus Rashford har bevisat att också en enskild idrottare kan göra skillnad, genom att utmana den brittiska regeringen.

Marcus Rashford värmer upp.
Bildtext Marcus Rashford från fotbollsklubben Manchester United.

Rashford krävde gratis skolmåltider för barn från fattiga familjer under sommarlovet och covidperiodens distansundervisning, berättade hur viktiga måltiderna hade varit för honom och hans familj när han var barn, och fick regeringen att sätta närmare 500 miljoner euro på något som redan hade röstats ner när oppositionspartiet Labour föreslog samma sak.


Vad är det som har hänt?

Hur kommer det sig att man i dag på bred front kan bryta mot tidigare rådande oskrivna lagar?

– Det är väl samhällsutvecklingen, konstaterar Tim Sparv. Idrottare har märkt att de har en fantastisk möjlighet att påverka samhället, och vågar ha en åsikt om saker som inte har med idrotten att göra.

Tim Sparv 2019.
Bildtext Tim Sparv.

– För min egen del beror det väl också på att jag har blivit äldre och inte är lika inlåst i fotbollsbubblan som tidigare, jag har ett intresse också för andra ämnen i dag. Och som kapten för landslaget tycker jag det är viktigt att ha en åsikt och inte gömma sig för svåra frågor.

Det handlar om en ny medvetenhet bland idrottare, men också om sociala medier som har gjort det så lätt att uttrycka en åsikt.

Tidigare behövde idrottare presskonferenser för att få ut budskap som inte hade med idrott att göra, i dag tar det bara några sekunder att offentliggöra ett ställningstagande som snabbt når över alla nyhetströsklar.

– Det har blivit mycket lättare att ta ställning när den plattformen finns, konstaterar fotbollsspelaren Linda Sällström.

Jalkapalloilija Linda Sällström Pariisissa.
Bildtext Linda Sällström och hennes fotbollshemort Paris.

– Och jag förstår inte alls dem som fortfarande tycker att idrottare bara ska hålla sig till idrott. Det är väl klart att idrottare är människor och har rätt till åsikter, och det är viktigt att vi som på något sätt är förebilder säger till, att det inte är okej att vara rasist och ger dem som uppträder så en tankeställare.

Linda Sällström säger att hon för egen del ser frågor om jämställdhet som väldigt viktiga. Tim Sparv har pratat mycket om rasismen inom fotbollen, men han har också valt att engagera sig på ett lokalt plan.

– Det jag spenderat mest tid och pengar på är att försöka få unga människor att vara mer fysiskt aktiva, genom att bygga minifotbollsplaner i Österbotten.

I dagens Belarus är all idrott politik

Det finns idrottare som inte behöver sätta sig själva på spel när de uttrycker en åsikt, det finns de som råkar ut för ett överflöd av hatkommentarer på sociala medier, och så finns det de som riskerar att förlora allt på grund av sin politiska aktivism.

När presidentvalet i Belarus i augusti 2020 visade sig vara riggat gick folket ut på gatorna i protest, och demokratirörelsen fick snabbt stöd av ett tusental idrottare som i ett öppet brev kritiserade president Aleksandr Lukasjenkos envälde.

Samtidigt inleddes kampen för att få vårens världsmästerskap i ishockey flyttat från Minsk, trots att den internationella ishockeybasen René Fasel upprepade mantrat att politik och idrott inte hör ihop.

– I Belarus i dag är allt politik, slår Aliaksandra Herasimenia fast.

Hon är elitsimmaren som har vunnit VM-guld och OS-medaljer, senast OS-brons i Brasilien 2016.

Aliaksandra Herasimenia och OS-medaljen 2016.
Bildtext Aliaksandra Herasimenia och OS-medaljen.

Jag får tag på henne via Belarusian Sports Solidarity Foundation (BSSF) som hon är ordförande för, en stiftelse som grundades i höstas för att hjälpa idrottare som råkat illa ut för sitt engagemang i demokratirörelsen.

Att en sådan stiftelse behövs säger mycket om situationen i Belarus just nu. I höstas fängslades flera idrottare, många fler blev utan inkomst. Staten står för idrottens hela finansiering, också för sponsorpengar, och när myndigheterna insåg hur den nationella sportvärlden på bred front deltog i demokratirörelsen slog man snabbt tillbaka.

– För myndigheterna var det en chock att idrottarna vågade ta ställning eftersom vi ekonomiskt är så totalt beroende av staten, berättar Aliaksandra Herasimenia.

– Dessutom lever sovjettidens respekt för idrottare fortfarande kvar i Belarus, idrottarna ses som förebilder och borde därför vara en lydig del av nationsbygget. Att just idrottare syntes så tydligt i protesterna mot Lukasjenko fick därför staten att slå extra hårt mot oss.

En kvinna med munskydd framför en protestmarsch
Bildtext Aliaksandra Herasimenia och ett demonstrationståg i Minsk hösten 2020. Bilden från hennes Instagramkonto.

Aliaksandra har efter sin aktiva karriär grundat en simklubb för barn och unga, men när hon gick med i demonstrationer mot Lukasjenko slog myndigheterna snabbt till och stängde simklubben. I sin roll som ordförande för BSSF kände hon sig otrygg, valde att flytta till Litauen med sitt barn, och har nyligen tillsammans med en annan ledarfigur från BSSF åtalats av staten och hotas av ett femårigt fängelsestraff för sin verksamhet.

– Det var väntat eftersom myndigheterna hittar på vad som helst för att sätta press på oss, säger hon när jag frågar om hon inte är orolig för sin säkerhet.

– Och här är det lugnt, ingen fara, ingen orsak att vara orolig.


”Som att dansa på de dödas gravar”

Förutom att stödja idrottare, försöker BSSF också få alla internationella sportarrangemang flyttade från Belarus. Så länge mänskliga rättigheter inte respekteras och oskyldiga människor fängslas vill Aliaksandra inte se Lukasjenko dela ut medaljer till utländska idrottare.

– Alla internationella kontakter med honom är som en spottloska i ansiktet på folket. Det skulle vara som att dansa på de dödas gravar, och som att godkänna Lukasjenkos ställning som president. Han har tagit makten på ett olagligt sätt, och idrotten kan inte tro att den står ovanför det.

Då jag frågar vad hon tänkte när hon hörde om beslutet att flytta ishockey-VM från Belarus, svarar hon att det var en stor lättnad.

– Vi hade jobbat så hårt och så länge för det.

– Men det var viktigt också av andra orsaker. Det kanske räddade tusentals människor som hade arresterats och misshandlats när myndigheterna varit tvungna att rensa gatorna i Minsk från alla demonstranter som VM-turneringen hade fått ut på gatorna.

Demonstranter fyller en bred gata.
Bildtext Demonstrationer mot president Lukasjenko i Minsk.

Efter hockey-VM försöker demokratirörelsen nu få sommarens Europamästerskap i bancykling flyttat från Belarus, tillsvidare utan resultat.

– Vi har fått väldigt ologiska svar, som att Minsk just nu skulle vara en speciellt trygg plats för idrottare fast covidsituationen i Belarus är katastrofal. Antagligen handlar allt om pengar, men vi tänker inte ge upp.

Aliaksandra Herasimenia ser ändå inte en internationell bojkott som någon lösning. Bojkotter skadar idrottarna, att inhibera stortävlingar som man tränat för ett helt år känns orättvist. Vill man ta ställning mot en ledare som kränker mänskliga rättigheter är det effektivare att flytta spelen till ett annat land.

2022 blir idrotten definitivt politisk

Det påståendet följer mig när jag ser fram emot något som kommer att bli ett superår vad gäller idrottens roll inom världspolitiken.

I februari arrangerar Kina vinter-OS, i november står Qatar som värd för fotbolls-VM, och då talar vi om två av världens tre överlägset största idrottsarrangemang i politiskt sett oerhört kontroversiella länder.

Vad gäller OS i Kina är det en hel rad saker som fått människorättsorganisationer att ifrågasätta spelen, en är förtrycket av uigurfolket.

Och så är det Qatar som beskylls för omfattande människorättsbrott, åtminstone 6500 migrantarbetare sägs ha dött bara i de stadionbyggen som spelen förutsätter.

Det är ännu långt till VM i Qatar, men redan nu har allt fler idrottare och organisationer tagit ställning mot spelen.

Tysklands fotbollslandslag ger sitt stöd för kampen mot brott mot mänskliga rättigheter, med Qatar som adress.
Bildtext Tysklands fotbollslandslag inför en VM-kvalmatch.

Nyligen protesterade flera landslag med slagord mot människorättsbrott på sina tröjor inför sina VM-kvalmatcher.

Ett av länderna var Norge, där fanorganisationens ordförande talat för en bojkott eftersom ”vi inte vill se fotboll spelas på en begravningsplats”. Fotbollsspelarna fick stöd av den norska skidstjärnan Johannes Klaebo, som anser att det norska skidlandslagets idrottare gemensamt borde komma med ett ställningstagande gällande vinter-OS i Kina.

I Finland hittade bojkottidén till sportsidorna i januari 2019 när Riku Riski av etiska skäl vägrade följa fotbollslandslaget till ett träningsläger i just Qatar.

Landslagets kapten Tim Sparv säger sig respektera aktionen, men tillägger att han inte är någon vän av bojkottidén.

– Men jag hoppas att det under spelen finns en lust att använda presskonferenser till att ta ställning och ställa komplicerade frågor till Qatars regim, och på så sätt sätta press på dem.

OS som den politiska vittvättens mästerverk

Samtidigt som idrottare har bestraffats för att man tagit ställning politiskt, har nationer lyckats göra det ostraffat.

OS i Berlin, som Hitler invigde 1936, har ofta karaktäriserats som den politiska vittvättens mästerverk. Då använde Tyskland de olympiska spelen för att sprida ryktet om ett välfungerande samhälle trots fångläger och judeförföljelser.

Affischen för de olympiska spelen i Berlin 1936.
Bildtext OS-affischen 1936.

Lite bortglömt är att Tyskland det året också arrangerade vinter-OS, och när landets armé bara tre veckor senare testade omvärlden med att marschera in i det demilitariserade Rhenområdet var det ingen som sade stopp.

Intressant nog agerade Ryssland på samma sätt 78 år senare. Ungefär just tre veckor efter OS i Sotji 2014, blev ukrainska Krim-halvön plötsligt en del av Ryssland.

Och Qatar?

Landet har stått som värd för världsmästerskapen i handboll och friidrott, Qatar Airways är stor sponsor för årets EM i fotboll och storklubbar som spanska Barcelona och italienska Roma, medan franska PSG har köpts upp av en Qatarisk stiftelse. Varumärket Qatar har medvetet byggts upp med hjälp av idrott, och så länge pengarna duger lär slagord på t-skjortor inte betyda mycket.

Stephan El Shaarawy med Qatar Airlines på AS Romas spelskjorta.
Bildtext Stephan El Shaarawy med Qatar Airways på AS Romas spelskjorta.

Därför vänds blickarna nu allt oftare mot sponsorer.

Det är ingen slump. I dag är det nämligen inte enbart idrottare som engagerar sig politiskt, allt fler storföretag vill med sina reklamkampanjer signalera ett samhälleligt engagemang.

Därför tänker Tysklandsbaserade Uigurernas världskongress sätta press på företag som har sponsorkontrakt med OS i Kina. Planen är att starta en världsomfattande shamingkampanj om företagen inte drar tillbaka sina pengar.

Organisationerna bakom tävlingarna har ändå ingen avsikt att ändra sina planer, något som förstås beror på att det inte finns någon b-plan.

Redan 2015 när Kina tilldelades vinter-OS var den auktoritärt styrda staten Kazakstan Kinas enda utmanare. Dessa jättelika idrottsfester har helt enkelt blivit så stora att väldigt få nationer har resurser att arrangera dem.

Samtidigt är just spelens storlek något som lockar en jättepublik. Det är en svår ekvation att lösa.

Hur ska det här fortsätta?

Ingen tror att idrottsaktivismen kommer att minska de kommande åren, snarare tvärtom.

Nu senast har den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) försökt sätta gränser för aktivismen genom att slå fast att idrottare inte får uttrycka sig politiskt på idrottsplanen under sommarens OS i Japan.

Tim Sparv tror inte på den idén.

– Jag tycker inte att IOK har någon möjlighet att påverka idrottarnas beteende och jag tror inte det kommer att hålla i längden. Idrottarna blir mer och mer medvetna och har större och större intresse att påverka, så det kommer att bli intressant att se vad som händer i framtiden.

Ingen jag pratar med tror att vinter-OS i Kina eller fotbolls-VM i Qatar faktiskt kommer att bojkottas, men debatten kring spelen visar ändå att något faktiskt har förändrats. Fotbolls-VM har också tidigare arrangerats i kontroversiella miljöer utan större debatt, och när Kina senast arrangerade OS (2008) var de kritiska rösterna både mycket färre och mycket lamare än i dag.

– Det börjar vara lite sent att ändra på fotbolls-VM, konstaterar Linda Sällström. Något borde ha gjorts för väldigt länge sedan, det gick åt h—vete direkt från början och nu har redan väldigt många människor mist livet.

”Nu var det idrottarnas tur att ge folket sitt stöd”

Och Belarus? Vad var det som där fick idrottarna att bryta de oskrivna reglerna och gå ut på gatorna?

– Just för att vi idrottare är kända personer och förebilder för många kändes det som vårt ansvar att visa var vi står, berättar Aliaksandra Herasimenia.

– Vi har fått folkets stöd när vi har idrottat, nu var det vår tur att stödja folket.

Aliaksandra Herasimenia framför Belarus flagg med knuten näve i luften.
Bildtext Aliaksandra Herasimenia och Belarus-overallen.

När jag frågar henne var hon tror att Belarus står om ett halvt år, börjar hon med att beskriva hur tufft läget är. Många flyttar bort, läget är katastrofalt.

– Men det kommer att svänga. Om ett halvt år finns redan ett nytt Belarus, och då kommer människor att flytta tillbaka igen.

Vill du tro att det blir så, eller tror du verkligen det?

– Jag vet att det kommer att hända.

Temat behandlas också i radioreportaget ”Idrott är politik”. Där intervjuas förutom Aliaksandra Herasimenia och Tim Sparv och Linda Sällström också sportjournalisterna Pekka Holopainen och Christoffer Herberts.