Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Så punkterar man däck för klimatet – håller delar av den globala klimatrörelsen på att radikaliseras?

Uppdaterad 25.05.2021 07:58.
Andreas Malm och en grupp andra människor ute på en klimataktion. Gruppen har masker framför ansiktet och står invirade i en banderoll med budskapet "End coal & capitalism now!"
Bildtext "Stoppa kol & kapitalism nu!" Andreas Malm, andra från vänster, är lektor i humanekologi och klimataktivist. Han säger att direkta aktioner är det enda som lindrar hans klimatångest.

Under hösten 2019 hade den globala klimatrörelsen kanske mer vind i seglen än någonsin tidigare. Sedan kom coronapandemin och pausade allt. Ja, förutom själva klimatuppvärmningen så klart. Varför är radikalisering nästa steg framåt för klimatrörelsen?

Den globala klimatrörelsen – som kan tänkas ha peakat med bland annat Greta Thunberg och Fridays for future under hösten 2019 – pausade stora delar av sin verksamhet i samband med utbrottet av coronapandemin. 

I dag är det svårt, om inte omöjligt, att säga hur framtidens klimatrörelse kommer att se ut. Och hur den kommer att agera? En alternativ utveckling för vissa delar av klimatrörelsen kan vara att radikalisera sina metoder och börja ägna sig åt sabotage. 

Det menar åtminstone Andreas Malm i en av sina senaste böcker. Malm är universitetslektor i humanekologi vid Lunds universitet och klimataktivist. 

– Sett i backspegeln skulle jag nog se det som ett misstag att klimatrörelsen gick med på att lägga sig själva på hyllan under våren 2020. Man accepterade att pandemin är den viktigaste frågan. Vi vet sedan dess att det är fullt möjligt att ha sociala rörelser ute på gatorna utan att förvärra läget, säger Malm som för ovanlighetens skull sitter på sitt arbetsrum i Lund, i stället för på det tillfälliga hemmakontoret i Malmö.

Malm hänvisar till demonstrationerna i USA efter att polisen mördade George Floyd, och till demonstrationerna mot abortlagarna i Polen och demokratirörelsen i Belarus, vilka alla har genomförts trots pandemin. 

– Klimatrörelsen blev liksom många andra tagna på sängen och gick med på att pausa sig själva.

Samtidigt börjar Malm bli van vid att se klimatrörelsen stå i skuggan. Han berättar att senast en chockhändelse punkterade klimatrörelsen var 2015 när terrordåden i Paris tog död på mobiliseringen inför Förenta nationernas klimatkonferens COP-21 i staden. 

– Innan dess var finanskraschen 2008 också dödsstöten för en våg av klimatrörelse. Det är frustrerande. 

Yleiskuva
Bildtext "Ursäkta fördröjningen, en klimatkatastrof pågår". Extinction Rebellions finska falang Elokapina stör trafiken under en demonstration i centrala Helsingfors.

Kommer det hända igen?

Malm menar att det kan behövas en helt ny våg av klimatrörelse för att ta tillbaka det momentum som gått förlorat.  

– En av de stora tragedierna är också att klimatrörelsen hade kunnat vara den enda kraft som velat göra något åt pandemiproblemet på längre sikt. Det handlar om att sätta stopp för de destruktiva ekologiska drivkrafter som gör att vi får sådana här sjukdomar från första början. 

Mer än ett år har gått sedan pandemins utbrott. 

– Efter så här lång tid är det anmärkningsvärt att frågorna om vad det är som gör att vi överhuvudtaget får nya smittosjukdomar från djurriket i stort sett helt lyser med sin frånvaro. Nästan ingen ställer sig frågan hur vi ska göra så att det här inte händer igen, om två eller fem år.

Samtidigt som den globala klimatrörelsen gått på sparlåga har Malm haft ett mycket aktivt år.

Jag tycker inte att klimatrörelsen ska sitta och vänta på att allt blir så pass infernaliskt att vi kan få allas stöd att angripa fossildrivna maskiner.

I januari i år släppte han boken How to Blow Up a Pipeline: Learning to Fight in a World on Fire och i augusti i fjol kom boken Corona, Climate, Chronic Emergency War Communism in the Twenty-First Century. 

– Böckerna är korta interventioner av pamflettliknande karaktär. Men den stora boken jag hållit på med sedan våren 2018 släpps nu i maj. 

Boken heter White Skin, Black Fuel - On the Danger of Fossil Fascism och handlar om extremhögern och klimatet. Boken är skriven av Malm och Zetkin-kollektivet bestående av 20 forskare, aktivister och studenter som har tittat närmare på extremhögern i tretton europeiska länder, USA och Brasilien. 

Finland spelar en roll i boken eftersom Sonja Pietiläinen ingår i författarkollektivet. Hon doktorerar samtidigt i ämnet vid Uleåborgs universitet. 

Våld som alternativ

En av Malms mest provocerande (eller inspirerande – beroende på vem man frågar så klart) scener i How to Blow Up a Pipeline: Learning to Fight in a World on Fire kan tänkas illustrera vad Malm menar att delar av klimatrörelsen börja göra nu.

Det är en varm och lugn julinatt. Året är 2007 och ett gäng aktivister tar sig fram längs med gatorna i en av Stockholms rikaste stadsdelar, Östermalm. Här bor miljonärer och aristokrater, ingen av dem verkar ha märkt människorna som stryker omkring utanför deras portar.

Gruppen går vidare, hukar sig, går vidare, och hukar sig igen. Längs med trottoarkanterna hörs ett pysande ljud i natten. Morgonen efter har 60 stadsjeepar tappat luften ur sina däck. På vindrutan finns en lapp: 

“Vi har tömt ett eller flera av däcken på din stadsjeep. Ta det inte personligt, det är din stadsjeep vi inte gillar.”

– Vi visste ju redan då, som man vetat länge, att den typen av konsumtion som rika har ägnat sig åt är den mest destruktiva som finns. Och stadsjeepar är de mest utsläppsintensiva biltyperna. Jag minns ärligt talat inte hur kampanjen började, men det är ju väldigt enkelt att göra. Man kan punktera hur många däck som helst under en natt. Man måste bara se till att parera för kameror och liknande.

Skoleleven Greta Thunberg i gul regnrock utanför Sveriges riksdag skolstrejkar för klimatet. 2018.
Bildtext "Skolstrejk för klimatet". Greta Thunberg har strejkat sedan 2018.

Kampanjen pågick lite mindre än ett halvår och spred sig till andra platser i Sverige. När det närmade sig vintern gick klimatrörelsen in i ett annat läge och gruppen bestämde sig för att ta en paus.

– Vad var det vi kallade det? “Tillfälligt vapenstillestånd”. 

Sedan kom finanskraschen 2008 och intresset för klimatfrågan svalnade i samhället. Vapenstilleståndet har fortsatt sedan dess. 

Är du inte rädd att någon ska vilja hämnas och punktera dina däck, så att säga, när du är med och genomför en sådan här kampanj?

– Jo! När vi höll på fanns det en grupp som skulle hämnas. De skulle beväpna sig och sa att om dom får syn på någon av oss skulle dom punktera våra lungor. Så vi var väl beredda på någon form av fysisk konfrontation med de här bilförsvararna.

Det skedde aldrig, berättar Malm. En gång jagade dock en person en av hans vänner ner till tunnelbanan där hen sedan greps av polis.

Oundvikliga motsättningar 

Ett av de mest centrala begreppen i How to blow up a pipeline: Learning to Fight in a World on Fire är “Radical Flank Theory”.

Enligt teorin kan en social rörelse – som politiker eller majoritetssamhället tidigare kan ha ansett vara för radikal – få större inflytande om en ännu mera radikal falang tar sig in på banan och börjar utgöra något slags hot.

Ett exempel är Medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet i USA. Martin Luther King Jr. som förespråkade en Ghandisk anti-våldsstrategi kan enligt teorin förstås ha gynnats av att Svarta pantrarna beväpnade sig. 

En svartvit porträttbild av Andreas Malm, som tittar in i kameran med allvarsam blick.
Bildtext Andreas Malms bok "How to Blow Up a Pipeline" översätts och kommer ut på nio olika språk. Två teaterpjäser, en spelfilm och ett dataspel ska också basera sig på den. 

Andra exempel som Malm nämner är Suffragetterna i det tidiga 1900-talets England som bland annat kastade brevbomber för den kvinnliga rösträtten, eller våldsamma post-koloniala strider för frihet på den afrikanska kontinenten.

– Jag tror inte man kan lösa klimatfrågan, i den bemärkelse den överhuvudtaget kan lösas, utan antagonism och motsättningar. Det är väldigt omfattande privilegier och vinstintressen som måste besegras. 

Det finns skäl att vara tydlig här: Malm förespråkar inte våld mot människor i sin bok, utan mot materiella ting, maskiner och teknik som upprätthåller den fossila ekonomin. 

Han har också – efter viss kritik – förtydligat att han anser att aktivisters mål ska vara maskiner som är under konstruktion, så att människors liv och uppehälle inte är direkt beroende av maskinerna som saboteras.

Våld föder våld 

Malm är också övertygad om att klimatrörelsen kommer behöva tåla konsekvenser, och motstånd. 

– Det finns ingen meningsfull strategi hos klimatrörelsen som befriar oss från att behöva hantera motstånd. När man utmanar existerande, tunga, strukturer och intressen drabbas man förr eller senare av motkrafter. Det finns inga exempel i historien där man har besegrat en mäktig fiende i ett klassamhälle bara genom att glida undan.

Hur realistiskt och konstruktivt tror du att det är att människor på bred front faktiskt skulle vara beredda att gå med på att ta till mer radikala metoder, till och med sabotage, för att stoppa klimatkrisen? Våld föder våld, som det ju heter. 

– Jag är övertygad om att problemet kanske snarare är det att om vi låter den globala uppvärmningen fortlöpa, utan att sätta stopp för den, så kommer det till slut finnas ett fullständigt överväldigande stöd för militanta strategier. Eftersom folk till slut kommer att se sin värld brinna upp, mer eller mindre bokstavligt. Till sist kommer människor få panik och bli fullständigt desperata över att vi har en fossilbaserad ekonomi som tar livet av oss.

Det finns inget abstrakt med klimatförändringen.

Malm ser ingen orsak att vänta på att det kommer ske. 

– Jag tycker inte att klimatrörelsen ska sitta och vänta på att allt blir så pass infernaliskt att vi kan få allas stöd att angripa fossildrivna maskiner. Vi kan gå före och försöka använda de tillfällen som ges, och det är ganska många. 

Det gäller att vara strategisk, och välja rätt aktion för rätt stund, påpekar han.  

– Tänk om någon del av klimatrörelsen tar sig in i någon typ av kolanläggning och förstör den nästa gång Australien drabbas av ett skogsbrandsinferno eller megaöversvämningar. Och sedan förklarar varför de gör det. Då tror jag att chansen finns att en sådan aktion kan mötas av stöd i samhället. 

Men det måste göras, menar han.

– Australien är världens största kolexportör. Om de inte avvecklar sin kolindustri så kommer landet bara fortsätta att dränka och bränna sig själv till döds. Vi kommer att se fler bränder, fler översvämningar, tills det inte längre går att bo i det där landet. Om klimatrörelsen bryter med sin dogmatiska pacifism och öppnar upp för andra typer av taktiker går det i vissa lägen att genomföra aktioner som slår mot begripliga mål, på ett sätt som kan vinna folkets stöd.

Rauhanomainen, performatiivinen Veriprikaatin marssikulkue, Helsingin keskusta, 5.10.2020.
Bildtext Klimat- och konstkollektivet Red Rebel Brigade demonstrerar i Helsingfors. Kollektivet startade 2019 i London och har kopplingar till Extinction Rebellion.

Klimatrörelsens radiakala falang 

Kommer då delar av den globala klimatrörelsen att välja att gå i en mera radikal riktning framöver? Det är överlag svårt att säga hur framtidens klimatrörelse kommer att se ut, menar Malm. 

– Men det finns redan tecken på att Extinction Rebellion håller på att radikaliseras. Till exempel har dom just nu en kampanj i England där dom systematiskt krossar skyltfönster på de banker som öser in miljarder i fossilbränsleproduktion.

Det internationella systemkritiska nätverket följer en icke-våldsprincip, men har också sagt att det här är en eskalering av deras taktik.

Massor av demonstranter med skyltar vid klimatstrejken i Sydney den 20 september 2019.
Bildtext "Du kommer dö av ålderdom, jag kommer dö av klimatförändringen". Fridays for future demonstrerar i Australien.

Under de senaste åren har många, kanske särskilt unga, diskuterat olika sätt att hantera klimatångest. Ska din boktitel “How to blow up a pipeline” läsas som en slags humoristisk blinkning till alla som på ett slags “Do it yourself”-liknande sätt vill göra något åt sin klimatångest?

–  Haha! Jag vill bara säga att den vanligaste kritiken mot boken är att den inte innehåller några handfasta tips på hur man faktiskt spränger upp gas- och oljeledningar. 

Hur hanterar du din klimatångest?

– Mitt enda recept är att hålla på med politiskt klimatarbete med andra. Att göra saker individuellt dämpar inte klimatångest, inte för mig iallafall. När jag däremot har varit med i aktioner känner jag åtminstone för en stund att det här är ett problem som vi skulle kunna lära oss hantera. Det är bara när man gör saker med andra, när man tar över fossilinstallationer och stänger ner dom, om än tillfälligt, som den känslan blir riktigt stark.

Coronapandemin värre än klimatkrisen?

Det hörs ibland röster som säger att klimatkrisen är svår att agera mot eftersom den känns… abstrakt, som något som inte drabbar en på ett personligt plan… som något som är svårt att ta på.

Många känner säkert någon som har drabbats personligen av coronapandemin, och kanske uppfattas den som en mera konkret kris att hantera. Tror du att det ligger något i det?

– Jag skulle säga att den där föreställningen är inkorrekt helt enkelt. Klimatkatastrofer står som spön i backen och drabbar nuförtiden också oss i vår del av världen. Jag vet inte hur den finska sommaren var 2018, men i Sverige var den ju katastrofal. Vi hade skogsbränder, evakueringar, torka och en hel jordbrukssektor som höll på att bryta samman. Det finns inget abstrakt med klimatförändringen.

den vanligaste kritiken mot boken är att den inte innehåller några handfasta tips

Det märks att Malm har talat om detta tidigare. Ibland sluter han ögonen och fortsätter leverera sina resonemang och argument som rinnande vatten. Han säger att det handlar om ideologi att klimatförändringen framställs som abstrakt medan coronapandemin uppfattas som ett konkret hot.

– För mig, som inte har drabbats personligen, känns den här pandemin minst lika abstrakt som klimatkrisen. Det är ett osynligt virus som det inte går att ta på, som man inte ser, men som man har en förståelse för att finns där ute. Man förstår ju att det här är ett äkta problem. Politiker, medier och kulturella institutioner processar klimat- och coronakrisen på olika sätt.