Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Varför har våra hav blivit en soptipp då de borde vara ett ställe fyllt av hopp och drömmar? Ny finländsk dokumentär synar den mörka sanningen bakom den mänskliga påverkan på våra hav

Pressbild Anna Antsalo
Bildtext Dokumentaristen Anna Antsalo har alltid intresserat sig för havet. Hennes intresse väcktes av den amerikanska oceanografen Curtis Ebbesmeyer som forskar i havsströmmar.

För dokumentaristen Anna Antsalo har stranden och speciellt havet alltid varit en plats för det spännande och okända. Det vi inte kan styra över. Men havet som borde vara ett ställe fullt av hopp och drömmar har blivit ett ställe för oss där vi dumpar allt vårt skräp.

Det som havet för med sig (Meren tuomat) är en dokumentärfilm från 2021 gjord av Anna Antsalo, som handlar om strändernas skattletare, det vill säga ”beachcombers”. Människor som går längs med strandlinjerna i jakt på skatter som dumpats i havet och som de sedan återbördar till land.

Lyssna på intervjun med regissören Anna Antsalo här:

Intervju med regissör Anna Antsalo om filmen Meren tuomat
Intervju med regissör Anna Antsalo om filmen Meren tuomat - Spela upp på Arenan

Antsalos fascination för havet kommer från hennes egen barndom, hon tillbringade oftast somrarna ute i den finländska skärgården. För henne har det varit en vana att gå längs strandlinjen och kolla vad havet för med sig för skatter.

– Inte skulle jag göra någon film om plast, skrattar Anna Antsalo och fortsätter: 

– Jag skulle göra en film om havet och de skatter havet för med sig. Jag tyckte om tanken på att stranden och havet alltid varit ett hoppfullt ställe dit man kan komma och drömma. Full med möjligheter. Det absurda i det hela är att där finns spår av våra drömmar. Vad de här spåren sedan berättar utmynnar i en konstig spänning. 

stilldbild från dok Meren tuomat
Bildtext Att kamma stränderna på skatter är vad beachcombers sysslar med. På bilden är några av holländska Jolandas fynd.

I början tänkte Anna Antsalo att det eventuellt handlar om det okända, det som vi inte känner till och hur vi behandlar det. 

– Ett ställe som borde vara fullt av hopp och drömmar har blivit ett ställe för oss där vi dumpar allt vårt skräp. Det är den spänningen jag snackar om.   

Beachcombers kammar stränderna

En beachcomber är en person som kammar stränderna i jakt på föremål som de klassar som skatter. Eller skräp. För de flesta gör ju en klimatgärning då de städar upp stränderna. 

– Det är egentligen en benämning på alla som trivs på stranden och som är intresserade och nyfikna på att se vad havet har hämtar åt dem. Eller folk som forskar och iakttar vad som händer på stränderna och med havet, säger Antsalo.

stillbild meren tuomat
Bildtext Anna Antsalos dokumentär följer Jolanda från Holland, Shige från Japan och Rob från England.

Filmen handlar om några beachcombers och en av dem är Rob från England. Han har på något sätt blivit helt besatt av uppgiften att kamma stränderna så att det nästan blivit en börda för honom, men samtidigt känns det som att det är det viktigaste för honom. Han både vill och vill inte göra det här. 

Jolanda är en holländsk arkeolog som undersöker plastskräp för att förstå hur tid har påverkat dem. 

År 2050 räknar forskarna med att nio av tio sjöfåglar kommer att ha ätit plast.

Shige från Japan är konstlärare. Han är rädd för vatten och tror att strandlinjen utgör en gräns mellan liv och död. 

Dessa tre beachcombers är alla uppfyllda av sin uppgift men samtidigt mycket måna om klimatet. 

– De är alla på lite olika sätt väldigt måna om klimatet. Men jag tror att det kommer med på köpet eftersom det finns så mycket skräp och skrot på våra stränder i dag. Automatiskt blir det så att beachcombarna antingen städar upp eller försöker berätta om vad de hittar, menar Antsalo.

Intresserade sig för oceanologi

Allting började med att Anna Antsalo intresserade sig för den amerikanska oceanografen Curtis Ebbesmeyer som forskar i havsströmmar. Då en container faller i sjön sprids innehållet i havet och förs fram och tillbaka med strömmarna. Ebbesmeyer använde sig av containerspillning för att ta reda på var container hade fallit i. 

stillbild från filmen meren tuomat
Bildtext Då en container faller i sjön sprids innehållet i havet och förs fram och tillbaka med strömmarna. Containerspillningen förblir kvar i våra hav och våra stränder i många år efter det.

Beachcombers började meddela Ebbesmeyer var de hittat likadan spillning. Efter tio år hittade de ännu saker från samma container. 

– Ebbesmeyer använde det som medel för att forska i strömmarna. Hans forskningar var superintressanta för jag hade inte tänkt på havet som ett ställe där rör sig en massa saker. Men inte bara saker utan också vår historia och resterna av våra drömmar, menar Antsalo.

Antsalo förklarar vidare att allting blandas i de stora haven men att det finns ett system som för vissa saker till vissa ställen. Det har att göra med hur de olika tingen flyter och hurdan form de har och den vägen ordnar de sig på ett helt eget och unikt sätt.    

Det här fascinerade Antsalo som började fundera på hur man ska använda sin blick eller egentligen vart man ska vända den. Automatiskt vändes blicken mot beachcombers. 

Beachcombers stal showen

Från början var det tänkt att de skulle ha en liten roll i filmen men med tiden började deras historier och deras kunskap allt mer fånga Antsalos uppmärksamhet. Under processen gång märkte Antsalo att hennes blick till slut helt och hållet var vänd mot dem.  

För 70 år sedan fanns inte ”plast” i den svenska ordlistan. I dag är materialet lösningen på vår livsstil.

Beachcombers har egna nätverk på olika sociala medier. En beachcomber jobbar oftast ensam men delar med sig sinsemellan den kunskapen om sakerna de hittar. 

– Jag började följa med deras postningar på Facebook och Instagram och utifrån varje persons unika estetik kan man börjar urskilja hurdana samlare de är. Aha, där är en typ som bara samlar på mikroplast och där är någon som samlar på snäckor eller frön. De har alla en egen syn på sitt jobb, via de här grupperna, på främst Facebook, hittade jag mina huvudpersoner för filmen, säger Anna Antsalo med ett nöjt leende.  

Varje beachcomber har en egen filosofi kring sitt samlande. Och den här filosofin skiljer sig från var och en.

Rob från Cornwall i England har blivit helt besatt av uppgiften så till den grad att den nästan har blivit en börda för honom. Men samtidigt känns det som att det är det viktigaste för honom. Han både vill och vill inte göra det här.

Pressbild meren tuomat
Bildtext Rob från Cornwall i England har blivit besatt av att leta efter saker som flytit i land från containers. Besatt till den grad att det blivit en börda för honom.

Tvångstankar 

Det finns en scen i dokumentären där Rob går omkring på stranden och letar efter skräp. Mitt i allt säger han att han egentligen skulle vilja sluta, men att han inte kan. 

Plastbitarna liknar mat och har också någon lukt i sig som drar åt sig djuren. 

Samlandet har blivit som en tvångstanke för honom och han säger: “det jag plockar upp och rör måste jag ta hand om för jag är den sista som rört vid skräpet. Förr tänkte jag att om jag ser skräpet måste jag plocka upp det för jag är ansvarig för det. Men det gick inte i längden att bära allt skräp hem med mig.” 

Rob inflikar också att han är ingenjör och van att fixa saker och ting och att han upplever med all denna plast överallt som ligger och skräpar att han måste kunna fixa det också.

Och den krassa sanningen är att åtta miljoner ton plastavfall läcker till miljön och haven varje år, enligt WWF. Mikroplasterna drabbar både människor och havslevande djur. År 2050 räknar forskarna med att nio av tio sjöfåglar kommer att ha ätit plast.     

Plaståldern har funnits ungefär från 50-talet och framåt. För 70 år sedan fanns inte ”plast” i den svenska ordlistan. I dag är materialet lösningen på vår livsstil. Plast försvinner aldrig, utan partiklarna blir bara mindre och mindre. 

Pressbild Anna Antsalo
Bildtext Anna Antsalo skulle inte göra en film om plast, utan om havet och de skatter som havet för med sig. Men det blev ändå en film om plasten i våra hav.

Det betyder att det lagras i marken och i våra hav. Fiskar och djur äter upp plasten. Plastbitarna liknar mat och har också någon lukt i sig som drar åt sig djuren. 

Dokumentaristen Anna Antsalo berättar om en mask som äter upp plast. En klen tröst. I princip försvinner plast aldrig. 

Meren tuomat har biopremiär den 21.05.2021.