Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Kommentar: Debatten om coronafonden gav inga stilpoäng – men nu måste blicken riktas mot framtiden

Uppdaterad 18.05.2021 18:53.
Kolumnisten Rikhard Husu mot bakgrund av EU-motiv.

Filibustern i riksdagen må vara en politisk generationsupplevelse. Kritiken mot EU är ändå ett bestående inslag i den finländska politiken och något man måste förhålla sig till, skriver Svenska Yles Europakorrespondent Rikhard Husu.

Det är inte ofta som nyheter från Finlands riksdag överskrider den internationella nyhetströskeln. Men likväl blev fördröjningskampen mot coronafonden en nyhet på europeisk nivå.

Ansedda Financial Times drog efter Sannfinländarnas svada slutsatsen att ryktena om finländarna som ett tystlåtet folk tycks vara överdrivna.

Hänvisningarna till folksagor, hymner och bibelavsnitt som de nattliga talarna kryddade sina utläggningar med hade inte heller undgått tidningen.

Maratontalen hade ändå inte önskad effekt. Åtminstone inte om avsikten var att stoppa inrättandet av den omtalade coronafonden.

Alla måste godkänna budgetpaketet

Genom att rösta för fonden och EU:s mångåriga budgetram såg riksdagen till att den med möda åstadkomna kompromissen från i somras inte stupar på Finlands motstånd.

Vi talar om ett paket på drygt 1 800 miljarder euro som ska finansiera EU:s utgifter under de närmaste åren och bidra till en koordinerad återhämtning i medlemsstaterna.

Beskedet om grönt ljus i riksdagen torde tas emot med lättnad i EU-högkvarteren i Bryssel och många hårt drabbade europeiska huvudstäder som hoppas att paketet ska träda i kraft så snabbt som möjligt.

Nu riktas blickarna på den krympande skaran länder som fortfarande inte ratificerat beslutet i sin helhet. Kommissionen räknar med att de första beloppen ur fonden kan börja betalas ut under sommaren om samtliga länder ger grönt ljus före utgången av juni.

Frågan blev politiskt sprängstoff

Samtidigt inställer sig frågan om varför återhämtningsfonden blivit politiskt sprängstoff i Finland medan det slutliga godkännandet skett utan dramatik i de flesta EU-länder.

En uppenbar orsak till de politiska turerna är det stundande kommunalvalet.

I avsaknaden av en traditionell valrörelse har det varit frestande för oppositionen att profilera sig i en fråga som bevisligen engagerar väljarna, låt vara att kopplingen mellan återhämtningsfonden och de finländska kommunerna är obefintlig eller på sin höjd diskutabel.

Det finns en lång tradition av att gräla om EU-frågor i riksdagen som går tillbaka till själva beslutet att gå med i unionen.

I november 1994 var det en grupp ledamöter som med centerpolitikern Paavo Väyrynen i spetsen försökte få riksdagen att skjuta fram den avgörande omröstningen om Finlands EU-medlemskap till dess att resultatet i Sveriges EU-folkomröstning klarnat.

Stampar debatten om EU på stället?

Men varför väcker EU så starka passioner i Finland 26 år efter att vi gick med i unionen? Är medlemskapet fortfarande ett nationellt trauma som en del av väljarna inte funnit sig i och som behöver bearbetas med jämna mellanrum?

Frågan är angelägen i synnerhet mot bakgrund av Sannfinländarnas narrativ som utgår från att Finlands och EU:s intressen är oförenliga. Kritiken mot EU har varit en integrerad del av partiets politik sedan Timo Soinis dagar.

Men anmärkningsvärt var att Samlingspartiet också hade stora invändningar mot paketet, trots en uttalat positiv attityd till EU-samarbetet.

Den höga svansföringen förklaras förstås till stor del av partiets behov att profilera sig i förhållande till Sannfinländarna. Samtidigt var det uppenbart att viljan att fälla paketet då chans erbjöds saknades inom partiet.

Därför valde en majoritet av samlingspartisterna att rösta för paketet med reservationerna som uttrycktes i finansutskottets betänkande där återhämtningsfondens temporära natur understryks.

Partiet har också ondgjort sig över att Finland inte tydligare tog part med de fyra sparsamma länderna Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike då de EU-ländernas ledare enades om återhämtningsfonden.

Om en annorlunda positionering i förhandlingarna hade lett till ett bättre resultat kan diskuteras.

Viktigt att diskutera Finlands roll i EU

Att föra en kontinuerlig och konstruktiv diskussion om Finlands mål som EU-land har ändå ett värde i sig. Det är något man inte ska bortse från trots cirkusen i riksdagen.

Det här gäller i synnerhet i coronapandemins tidevarv då man inom EU blir tvungen att fatta stora och principiellt viktiga beslut på löpande band.

Det handlar till exempel om ifall EU borde ta ytterligare steg mot en gemensam finanspolitik: ett scenario som vissa vurmar för medan andra fruktar.

Är en djupare finanspolitisk integration önskvärd ur Finlands synvinkel och under vilka omständigheter i så fall?

Finns det en risk för att de undantag som beviljats i fråga om EU:s regler för statsstöd och tillväxtmål blir mer bestående än vad man tänker sig i det här skedet. Och vad får det i så fall för konsekvenser för att litet och exportberoende land med en öppen ekonomi?

Mer akut handlar diskussionen om hur Finland ska ta vara på de möjligheter som öppnar sig i och med EU:s satsningar på en grön övergång och digitalisering.

Nya satsningar behövs inom det finländska näringslivet, energiförsörjningen och utbildningspolitiken. Om satsningar utfaller väl kan effekterna av budgetpaketet bli positivt ur Finlands synvinkel.

Diskussion om artikeln