Vågar du berätta om oegentligheter på jobbet? Snart ska de flesta arbetsgivare ha en rapporteringskanal
Du ser, du hör och vet sådant som inte går rätt till på jobbet, men vågar du ta det vidare till chefen eller högre upp i organisationen?
Många tänker sig för innan de yppar något, om de så är anställda, underleverantörer eller på annat sätt berörd part. I rädsla för att själv råka illa ut.
Innan år 2021 tar slut ska det finnas en ny utväg.
Den som vill rapportera något misstänkt ska kunna göra det konfidentiellt via en rapporteringskanal, också kallad etisk kanal.
Direktör Stina Wikberg på Centralhandelskammaren säger att det är en stor krets av möjliga rapportörer vars identitet ska kunna förbli konfidentiell, när de anmäler oegentligheter som de har upptäckt i samband med sitt arbete.
– Företagets eller organisationens anställda, ex-anställda, arbetssökande, aktieägare, anställda i leveranskedjor, praktikanter, räknar Wikberg upp.
Vem måste rigga upp en etisk kanal?
Till en början är alla inom den privata eller offentliga sektorn som sysselsätter minst 250 personer skyldiga att ha en fungerande etisk kanal senast i december.
Två år senare utvidgas kravet också till de arbetsgivare som sysselsätter minst 50 personer uppåt.
– Vår enkät visar att företagen inte känner till kravet så värst bra: av 143 organisationer av olika storlek i olika branscher runtom i landet meddelar hälften att de har en etisk kanal, medan hälften är utan, uppger Wikberg.
Det är i och för sig inte märkvärdigt anser Wikberg, men det är alarmerande att hälften av de företag och organisationer som saknar en etisk kanal inte har några planer på att inrätta en sådan under de närmaste åren.
Bland dem finns företag som faktiskt är skyldiga att uppfylla EU-direktivet redan om cirka ett halvt år, enligt Wikberg.
Kravet kommer ursprungligen från EU och har kallats visselblåsardirektivet från engelskans whistleblower.
Wikberg anar att det kan gå som med GDPR – dataskyddsförordningen som reglerar behandlingen av personuppgifter och har tillämpats i alla EU-länder från och med 2018 att en del vidtar åtgärder i allra sista stund.
En etisk kanal behövs till vadå?
Wikbergs ansvarsområde inom Centralhandelskammaren är ansvar och självreglering i företag.
– Vi tror på att en etisk kanal tjänar hela organisationen. Organisationskulturen bygger på förtroende, öppenhet, transparens där organisationens anställda vågar anmäla om de upptäcker fiffel och fusk, säger Wikberg.
Om det i skumrasket pågår ekobrottslighet kan det leda till stora penningförluster, för att inte tala om hur det kan skada organisationens rykte.
– Det är samtidigt riskhantering; desto snabbare företaget får vetskap kan det göra en korrigerande manöver, säger Wikberg.
Hon fortsätter:
– Jag tror också att i bästa fall kan det vara att måna om sin arbetskompis, att det inte eskalerar om man vågar berätta om sina iakttagelser i ett tidigt skede.
Tidigare har anställda kanske larmat fackförbund eller myndigheter och meddelat om oegentligheter. På vilket sätt kompletterar en etisk kanal?
Wikberg säger att direktivets uppgift är att skydda identiteten på den som rapporterar. Ökad trygghet där hen inte ska behöva oroa sig för att bli utsatt för repressalier, för att ha rapporterat.
– Det finns en avsevärd skillnad om man väljer en annan kanal för att rapportera om sina iakttagelser. Slutresultatet kan bli detsamma, men rapportörens identitet skyddas inte på samma sätt, säger Wikberg.
Följderna av rapportering kan få oanad omfattning, bli någonting verkligt stort, när den avslöjar till exempel maktstrukturer i samhället, korruption och förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.
Sladdertackor som slängs i sopkorgen
Centralhandelskammaren hör olika åsikter om de etiska kanalerna.
Det finns misstankar som att kanalen kommer att svämmas över av tips och klagomål eller skepsis gentemot att det inte kommer att vara helt anonymt, trots allt.
Centralhandelskammaren frågade tolv organisationer som redan en längre tid har haft etiska kanaler i bruk om vilka deras erfarenheter är.
– De här föregångarna har uppmuntrande besked. Det är obefogat att tänka att anmälningarna väller in eller att de hamnar i sopkorgen, säger Wikberg.
Tvärtom önskade de här företagen att den interna responsen kunde vara livligare.
– Inga anmälningar är inte en bra sak. Det tyder på att det brister i kommunikationen eller arbetskulturen, säger Wikberg.
Så här trappas det upp om anmälan inte har effekt
När en anmälan eller rapport om något lurt sänds i väg ska avsändaren, det vill säga rapportören, få en kvittering på att den har tagits emot.
Företaget eller organisationen har nu tre månader på sig att utreda och också kommunicera med den som gjorde anmälan om utredningen kommer att leda till åtgärder.
I fall det saknas en etisk kanal eller verkar som om anmälan inte har noterats kan man vända sig direkt till en myndighet, en extern rapporteringskanal.
Exakt hur Finland lagstiftar kring visselblåsardirektivet klarnar ännu i maj. Då kommer en arbetsgrupp tillsatt av justitieministeriet att presentera sitt betänkande.
Det är ännu öppet om det skrivs in sanktioner för företag eller organisationer som försummar att ta i bruk en etisk kanal inom utsatt tid.
Personligen tycker Wikberg att det är en sanktion i sig om organisationen försummar sin monopolchans att själv reda upp i eget hus.
Istället kan rapportören då vända sig direkt till den externa kanalen, för skyddet av ens identitet börjar gälla redan i år.
Det blir knappast någon ny myndighet som sköter de här ärendena, tror Wikberg, utan någon av de redan existerande får den centrala rollen.
Den myndigheten kan sedan beroende på vad ärendet gäller delegera det till ytterligare myndigheter.
I sista hand återstår det tredje alternativet för visselblåsaren: att gå ut i offentligheten med sina iakttagelser och uppgifter.
