Hoppa till huvudinnehåll

Eurovision

Kolumn: ”Som självutnämnd rockpolis tittade jag nedlåtande på de som ansåg att Eurovisionen var något bra”

Många människor på en scen som firar.

Mitt förhållande till Eurovision Song Contest är och har alltid varit mycket tudelat. Å ena sidan kan jag låta mig ryckas med av den årligt återkommande Eurovisionsfebern bara för att i nästa sekund rycka upp mig, sätta rockpolisens glasögon på och konstatera att vi än en gång tvingas titta på mestadels ointellektuell musikalisk smörja.

När jag var barn var det lätt att gilla Eurovisionen - det var ju en fest! Musik, show och underhållning, med det underliggande spännande tävlingsmomentet.

I tonåren var det svårare. Musiksmaken hade förändrats och blivit mörkare. Då fanns det också så mycket uppror, attityd, och varför inte också en insikt om att det var förkastligt att sådan musikunderhållning överhuvudtaget fick existera - och som dessutom kostade multum.

Det var förkastligt att sådan skitmusikunderhållning överhuvudtaget fick existera.

Som 20-plussare, när jag själv spelade i band och studerade musik, så blev jag en självutnämnd rockpolis. Då ansåg man väl att det nog var tillåtet med Eurovisionen men man tittade nog mycket nedlåtande och drygt på de som ansåg att det hade något med musik att göra eller åtminstone ”bra” musik.

I dag är väl min åsikt en blandning av allt det här. Som sagt, tudelad. Jag måste hålla mig saklig, eftersom det är en del av mitt jobb.

Jag får och vill bli ivrig när jag tittar på showerna tillsammans med mina barn som älskar Eurovisionen samtidigt som jag också kan vara analytisk och mer kritisk (läs: besserwisser) när situationen tillåter det.

Timo Kojo euroviisukarsintoihin 1982 kuvattuna.
Bildtext Kojo kammade hem noll poäng i Eurovisionen 1982 och skämde ut Finland på samma gång.

Minnet av en utskämd Kojo lever starkt kvar

Jag kommer mer än väl fortfarande ihåg min första fullständiga Eurovision, det vill säga första gången jag inte somnade halvvägs utan lyckades ta mig till slutet för att få se vem som vann.

Året var 1982 och jag var tio år gammal. Tävlingen det året vanns av Nicole från Tyskland, som framförde fredsballaden Ein bißchen frieden. Hennes popvisa föll mig inte alls i smaken. Den var alldeles för gammalmodig och tråkig.

Min favorit var Danmark, gruppen Brixx och deras synthbaserade poplåt Video, video. Den låten snurrade på min kassettspelare hela den sommaren.

Häromveckan sökte jag faktiskt fram den låten på Youtube, för att nu vara lite nostalgisk. Det borde jag inte ha gjort. Nu förstod jag varför den bara hade fått tre poäng och hamnat nästsist i Eurovisionen det året.

Vem kom sist? Nå, Finland förstås, med en viss Kojo. Rocklåten Nuku pommiin fick noll poäng. Eller "nul points" som det ju heter i sammanhanget.

En grej jag minns så väl, är när kamerorna zoomar in på Kojo när det verkar vara klart att han kommer att bli helt utan poäng. Han sitter bekvämt bakåtlutad i en fåtölj i green room, iklädd sin röda läderkostym, och ser minst sagt förvirrad ut. För att göra saken ännu värre, så sträcker han plötsligt upp armarna i en segergest och vrålar ut nånting oförståeligt.

Det var sååå pinsamt.

Irländska Johnny Logan tog hem sin andra seger i Eurovisionen år 1987.
Bildtext Irland har vunnit Eurovisionen sju gånger, av vilka tre med Johnny Logan.

Irländarna skickade dåliga bidrag till tävlingen - med flit!

När jag på 90-talet bodde på Irland och studerade musik lärde jag mig att Eurovisionens genom tiderna mest framgångsrika land inte hade mycket till övers för evenemanget. Trots att de hade vunnit tävlingen sju gånger, så tog de den inte på särskilt stort allvar. Tvärtom.

Den årliga Eurovisionen skulle avnjutas på puben, helst på fyllan, för då blev hela cirkusen med sina töntiga bidrag mycket roligare att följa med.

Jag lärde mig också att irländarna ofta såg fram emot just Finlands bidrag, för att det ofta bara var så underhållande dåligt. Och skulle det måhända bli noll poäng igen?!

Irländarna såg fram emot just Finlands bidrag för att det ofta bara var så underhållande dåligt.

Dessutom gick det rykten om att Irland, efter sina fyra segrar i början på 90-talet, ogärna ville arrangera en till Eurovision. För det kostar ju pengar. Så man började skicka mindre bra bidrag till tävlingen - med flit - för att säkra sig om att man inte vinner.

Irland har inte vunnit sedan 1996. Då med Eimear Quinn och låten The Voice.

You figure it out.

Suomen vuoden 2006 euroviisuedustaja ja voittaja Lordi poseeraa Suomen lipun ja kukkien kanssa.
Bildtext Många ansåg att Lordi skulle skämma ut Finland i Aten. Tji fick de.

Hard Rock Hallelujah var ”rena rama skit’n”

På 2000-talet när jag jobbade som producent för underhållning och evenemang på Svenska Yle fick jag uppleva Eurovisionen på nära håll. Då var bevakningen av de nationella uttagningarna i Finland en del av mitt arbete i flera år.

Onekligen är det Lordis vinst i Caribia-hallen i Åbo vårvintern 2006 som jag minns bäst.

Och på tal om att ha tudelade åsikter; då var nog hela det finska folket osams om att de här monsterrockarna skulle representera Finland i Eurovisionen i Aten samma vår.

Givetvis var det kritikernas röster som skallrade högst: "fy vad pinsamt, inte kan de här få representera Finland".

En grej som jag fortfarande minns väl är när jag dagen efter finalen sitter i bilen på väg hem från Åbo. Jag har radion påslagen och Yle Vega ber lyssnarna ringa in och vädra sina åsikter om Finlands färska Eurovisionsbidrag.

Då är det en äldre herreman som ringer in och på bred Sibbodialekt förkunnar att Hard Rock Hallelujah är ”rena rama skit’n”.

Det intressanta är sedan hur så gott som alla kritikers ramaskri förbyttes till eufori när Lordi gick och vann hela skit’n!

Plötsligt var den allmänna uppfattningen att man inte alls hade tvivlat på Finlands bidrag, utan hela tiden vetat att låten är såpass bra att den nog kan ta hem segern.

Det är väl lite som en rockpolis, som nog har egna åsikter, men man tänjer gärna på dem om det visar sig att andra rockpoliser inte håller med.

Och på tal om eufori, och med risk för att min rockkredibiltet får sig en törn här: svenska Loreens låt Euphoria från 2012 är fortfarande en av de bästa poplåtarna någonsin. Nej, inte bara i Eurovisionssammanhang - utan överlag.

Diskussion om artikeln