Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Färg- och formstarka kvinnor med stora lår, stussar och armar – Alexandra Sandbäcks konst vill informera och vänja ögat vid den okända kvinnosjukdomen lipödem

Konstnär Alexandra Sandbäck.
Bildtext Konstnären Alexandra Sandbäck arbetar intensivt med sina "lipödemtanter" inför kommande vinterutställningar.

– Det känns som att det går omkring så många kvinnor som inte är medvetna om att de har lipödem. De har smärtor och går inte ner i vikt men de får ingen hjälp, säger Alexandra Sandbäck. Hon har skapat konst av sjukdomen hon själv lider av.

I höstas började konstnären Alexandra Sandbäck arbeta i ett kulturkollektiv i Jakobstad, och det gav hennes arbete ett riktigt lyft.

– Det var en kickstart för min konst att börja arbeta tillsammans med andra konstnärer, efter en ganska lång sjukdomsperiod.

Snabbt föddes nya former och figurer; färgstarka kvinnor med stora lår och små huvuden utan ansiktsdrag.

Alexandra Sandbäck kallar de nya figurerna för sina lipödemtanter - och hon har en mission med de här konstverken. Hon vill träna betraktarens öga att känna igen kroppar som lider av lipödem.

– De här extrema formerna och tankar kring vad jag kunde göra med dem föddes plötsligt, även om jag under många år tagit självporträtt och sett väldigt mycket på min kropp. Plötsligt klickade det.


Alexandra Sandbäck lider själv av lipödem och det accelererade när hon slutade röka år 2019.


– Min kropp ändrades jättesnabbt. Jag tror att mitt öga redan då var tränat att känna igen de här formerna. Och nu arbetar jag med dem om och om igen, eftersom jag tycker om upprepningar.

Alexandra Sandbäcks lipödemkvinnor.
Bildtext Stolta lipödemkvinnor.

Ännu en osynlig kvinnosjukdom


Lipödem är en ganska okänd kvinnosjukdom. Vissa studier visar att 11 procent av alla kvinnor lider av lipödem.

– Det är en kronisk sjukdom som sitter i fettvävnaden och bindväven runt omkring, vilket gör att man får abnormt stora fettceller på stuss, lås och armar. Det här leder till att man blir oproportionerlig, konstaterar Alexandra Sandbäck.

Det känns synd att vi kvinnor hamnar efter igen.

― Alexandra Sandbäck

Lipödemceller blir ofta hårda och smärtsamma och kan leda till funktionshinder och svårigheter att röra sig om det avancerar långt.

– Det här är sådant fett som inte går att motionera eller banta bort. Det enda som finns att göra i nuläget är fettsugning. Den här sjukdomen hänger ihop med andra sjukdomar som också drabbar kvinnor, eftersom sjukdomen är länkad hormonellt. I Finland finns ingen sjukdomskod för lipödem och det känns synd att vi kvinnor hamnar efter igen.


Sjukdomen bryter ofta ut i samband med hormonella skeden som tonåren, graviditet eller menopaus. Väldigt ofta har man också problem med sköldkörteln eller premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS). Det kan också hänga ihop med andra bindvävssjukdomar som också drabbar kvinnor.


Alexandra Sandbäck vill öka kunskapen om denna ganska okända sjukdom.

– Det känns synd att vi kvinnor hamnar efter igen.  I Finland finns ingen sjukdomskod för lipödem. Den är alltså inte erkänd här. Internationellt är den däremot erkänd, både WHO och länder som Sverige och Tyskland ser lipödem som en riktig diagnos.

Eftersom vi inte har en officiell diagnos i Finland kan det vara svårt att få sjukvård.

– Om sjukvården förnekar att sjukdomen existerar får man istället höra kommentarer som att du är överviktig, du borde banta, du har inget fel. Det är jättejobbigt.

Alexandra Sandbäcks lipödemkvinnor.
Bildtext Tanternas ansikten saknar ögon, näsa och mun. Det är inte det viktiga här.


Ur sjukdomen föds konst föreställande vackra, svällande kvinnor

Trots att lipödem är en jobbig sjukdom har Alexandra Sandbäck lyckats skapa vacker konst av sin sjukdom, med mycket färg och form.

Hennes ateljé består inte av många kvadratmeter, men den är full med ny konst. På väggarna trängs målningar av hennes tanter. I hyllorna finns lipödemtanter i form av lerskulpturer och på golvet sitter en stor halvfärdig och huvudlös tant, gjord i mjuka material.


– Jag jobbar med en större utställningshelhet och hoppas kunna visa mina verk på olika gallerier runt om i landet nästa vinter, berättar Alexandra Sandbäck.

Att arbeta utgående från henne själv är ingenting nytt för Alexandra Sandbäck. Och hennes konstnärskap är för stort för att hålla sig inom en genre.

Utöver att hon länge fotat självporträtt har hon också skrivit vackra, självutlämnande böcker om sina sexuella förhållanden och poesi som föddes ur sorgen efter att hennes mamma gick bort.

– Jag har också tidigare jobbat mycket med min egen kropp och med kroppsacceptans. Men det såg kanske annorlunda ut innan jag förstod att jag led av en diagnos och varför jag ser ut som jag gör.

Nu jobbar hon med de här formerna av flera olika anledningar.

– De här formerna kan göras väldigt vackra, svällande och köttiga och härligt på något sätt. Samtidigt jobbar jag med det oproportionerliga. Baken och benen kan vara jättestora och jag målar då små, små huvuden. Eller så målar jag jättestora armar på en liten kropp.


Det Alexandra Sandbäck gör är en förvrängning eller extremversion av hur lipödem kan se ut. Hon gör det för att förtydliga och för att vi ska lära oss känna igen formerna.

– Jag vill överösa folk med de här formerna, för att vänja ögat och för att vi ska acceptera det.

Det är inte nödvändigtvis frågan om hur jag ser ut, men det handlar om smärtan och att jag redan har problem att röra mig.

― Alexandra Sandbäck

Alexandra Sandbäck tycker också att bilderna passar in även om man inte har lipödem, men ändå har problem med sin kropp.


– Man får ofta en förvrängd bild av kroppen. Man kan tycka att någonting ser överdrivet stort ut, eller att man har någon form av kroppsdysmorfi. Jag leker med hur det kan kännas i huvudet, mer än hur kroppen faktiskt ser ut. Jag jobbar både mentalt och fysiskt med de här formerna.

Kan det då också vara en lättnad att ta upp sjukdomen lipödem i konsten?

– Absolut. Det är ett sätt att göra någonting vackert av sådant som jag fortfarande har problem med. Det är inte nödvändigtvis frågan om hur jag ser ut, men det handlar om smärtan och att jag redan har problem att röra mig.

Alexandra Sandbäcks lipödemkvinnor.
Bildtext Alexandra Sandbäck gör sina tanter i olika blandtekniker.

Lipödemtanterna är en formlek

En av de första målningarna Alexandra Sandbäck gjorde heter Jag smyger. Det är en smygande lipödsemtant, utan armar men med jättestora ben. Det symboliserar att man ibland skulle vilja göra sig osynlig.

– Det känns som att man bara är några jättestora ben som går omkring och tar plats. Man vill dölja de här extrema formerna. Det här är sådant som kvinnor med lipödem upplever gång på gång. Målningen är både ledsam, men också humoristiskt.


Hon vill ha med rörelse och handling i varje bild och använder någon form av beskrivande handling när hon namnger sina lipödemverk.

Det känns som att man bara är några jättestora ben som går omkring och tar plats.

― Alexandra Sandbäck



Tanternas ansikten saknar ögon, näsa och mun. Men när man tittar på den smygande tanten ser man att hon tittar på betraktaren.


– Ansikten känns överhuvudtaget inte viktiga i de här målningarna. Det är mest en formlek. Förstås ger både positioner och hur huvudena är vinklade en känsla av vad som pågår, om betraktaren är sedd eller om kvinnorna gömmer sig.

Mjukare än Picasso

Lipödemkvinnorna väcker associationer till Picassos kubistiska verk. Men där han är kantig är Alexandra Sandbäck mjuk och verken känns mer inbjudande, både till diskussion och betraktelse. Som betraktare är det fascinerande att tänka på hur snabbt det här formspråket arbetats fram, efter att Alexandra i höstas flyttade in i kulturkollektivet i Jakobstad.  


Kvinnorna är formfulländade och karakteristiska. Har man en gång sett Alexandra Sandbäcks lipödemtanter kommer vi att känna igen dem varhelst vi möter dem. Precis som Alexandra hoppas att vi också ska bli bekanta med hur sjukdomen lipödem visar sig.

Trots ämnets och kropparnas tyngd, är en del kvinnor på målningarna lekfulla och hoppar eller svävar, som i verket Jag hoppar och gör segergester.

– De är mer overkliga eftersom det är jättetungt att röra på en stor lipödemkropp eller hoppa. Men jag vill också fira de kamper man har övervunnit och de saker man har accepterat.

Alexandra Sandbäck säger att hon kommit bort från att försöka måla perfekt eller fotolikt. Istället försöker hon vara mycket lekfull, eftersom temat känns tungt och informativt. Ibland blir det lite som barnteckningar med många färger, funderar hon och visar små verk gjorda med tusch, gouache och färgpennor.

– Via min konst, som är väldigt konkret, lär jag mig att acceptera mig själv. Jag får också informera andra om vad lipödem är.  Det känns som att det går omkring så många kvinnor som inte är medvetna om att de har lipödem. De har smärtor och de går inte ner i vikt men de får ingen hjälp.

Jag vill också fira de kamper man har övervunnit och de saker man har accepterat.

― Alexandra Sandbäck