Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Den ultimata evighetsfrågan: Har tiden ett slut (och vad händer sedan)?

Uppdaterad 29.05.2021 10:11.
Ett fotokollage som illustrerar evighetsbegreppet.

Få begrepp har det gått en sådan inflation i som i evigheten. "Det tog en evighet att köa till försäkringsbolagets kundtjänst". "Coronaisoleringen har pågått i evigheter!". Men vad är en evighet egentligen? Vad säger vetenskapen?

Den ultimata evighetsfrågan: Har tiden ett slut (och vad händer sedan)?
Den ultimata evighetsfrågan: Har tiden ett slut (och vad händer sedan)? - Spela upp på Arenan

Det hela började som en vits. Häromdagen drog jag till med ett skämt på min Facebooksida: "Mitt senaste projekt, att leva för evigt, har gått helt okej så här långt".

Då var det någon som kommenterade med en fråga: "Hur definierar du evigt?" Hmm, bra fråga! Och det är onekligen en fråga som den sociala distanseringen har gett många gott om tid att fundera på, då sekunder har känts som minuter och minuter som timmar, och så vidare.

Jag svarade med den definition på evighet som jag fick lära mig i skolan.

“En korp kommer flygande och landar på Olympens topp. Den hackar en enda gång med näbben på bergstoppen och flyger sedan bort. Om tusen år kommer den tillbaka och upprepar samma procedur. Den hackar en enda gång med näbben på bergets topp varefter den flyger bort. Det hela upprepas igen om tusen år. Och så vidare, och så vidare. När hela berget till slut har slitits ned till grunden av korpens näbb, då har evighetens första timme förflutit.”

Det här är något som jag tänker på när jag hör prästen talar om "ett evigt liv" om jag råkar ratta in gudstjänsten på radion. Det där eviga livet som vi gick miste om när vi blev utslängda ur Edens lustgård. 

"Hur tänker du tillbringa evigheten?"

Mellanrubrikens fråga ovan ställdes en gång till mig av ett Jehovas vittne. Säg det, hördu. Jag undrar själv ofta hur troende föreställer sig det här eviga livet. Är det lite som livet här i vår fysiska verklighet, fast för evigt, i sällskap med alla hädangångna släktingar och vänner? Eller är det någonting mera abstrakt och metafysiskt? Du som tror på ett evigt liv efter detta, hör gärna av dig i kommentarerna efter artikeln! Vad betyder evigheten för dig?

Men hur ser alltså astrofysiken och kosmologin på evigheten och det oändliga? Är tiden lineär, alltså hade den en början, eller är den cyklisk, som ormen Ouroboros som biter sin egen svans, från den grekiska mytologin.

Symbolen för ormen Ouroboros.
Bildtext Ormeb Ouroboros symboliserar evigheten.

Eller är evigheten ett slags tidlöst tillstånd, “ett permanent nu”, som filosofen Thomas Hobbes beskrev det? Eller är den bara en oändlig mängd sekunder, minuter och timmar radade efter varandra? Aristoteles lutade åt det sistnämnda hållet i sitt tänkande: den naturliga världen existerar i en tid som sträcker sig oändligt åt båda hållen. Utan början och utan slut.

Och så har vi ännu en definition som brukar tillskrivas Woody Allen: "Evigheten är en mycket lång tid, speciellt mot slutet".

Är evigheten ens någonting som naturvetenskapen borde befatta sig med eller hör det mera till filosofins och religionens domäner? 

Innan vi går in på evigheten som begrepp måste vi definiera tid. Vår syn på tiden har förändrats otroligt mycket under århundradenas lopp.

Newtons urverksuniversum

Förr sågs tiden som någonting universellt och oföränderligt. Den moderna naturvetenskapens grundare, sir Isaac Newton, tänkte sig verkligheten i stil med ett stort urverk där tid och rum är kugghjul som tickar på oberoende av någon betraktare. Tiden är någonting objektivt och absolut som man bara kan förstå med hjälp av matematiken.

Med andra ord så är den absoluta tiden utom räckhåll för våra sinnen, menade Newton. Den flödar på genom universum i en oföränderlig takt, vad vi än gör eller tänker om saken. 

Vi människor är bara kapabla att uppfatta den relativa tiden, genom indirekta observationer, till exempel av himlakropparnas rörelser. Solen, månen och planeterna (och klockan) antyder tidens avancemang för oss, men de är alltså bara representationer av någonting större, någonting som för evigt är utanför vårt räckhåll.

Sir Isaac Newton.
Bildtext Sir Isaac Newton och den ouppnåeliga, absoluta tiden.

Samma gäller sedan för rummet – enligt Newton är också det absoluta rummet fast och orubbligt. Och inte heller det här är vi människor kapabla att observera direkt. Vi kan bara uppfatta vår egen relativa position i förhållande till andra objekt.

Men för att sammanfatta Newtons syn på tid och rum: den absoluta tiden är, precis som det absoluta rummet, någonting oföränderligt och – evigt. 

Den här mekaniska och absoluta bilden av tid och rum målade Isaac Newton alltså upp i Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica, boken som mer eller mindre rivstartade hela den moderna naturvetenskapen då den gavs ut 1687.

Men hela det här Newtonska urverks-universumet kastades ju sedan överända när Albert Einstein dök upp med sin relativitetsteori (eller teorier, den speciella och den allmänna).

Einstein sätter käppar i Newtons kugghjul

I och med Einsteins intåg på scenen blev tiden, och därmed också evigheten, någonting mycket mer töjbart och, tja, relativt. 

Jag menar, alla vet att tiden är relativ – tio minuter i tandläkarens väntrum motsvarar ju en vecka på semestern. Jag skämtar inte ens: det finns massvis med psykiska faktorer som påverkar vår upplevelse av tiden. Åldern har också med saken att göra: som fyraåring motsvarar ett år en fjärdedel av hela ditt liv. Därför tycktes barndomens somrar vara så mycket längre än när man är femtio. 

Men Einstein tog det hela ett steg vidare från det upplevda och visade oss hur tiden helt konkret är relativ, kanske inte beroende på huruvida du är hos tandläkaren eller på stranden. Men beroende på din hastighet i förhållande till en utomstående observatör, och din närhet till områden med stark gravitation.

Tiden går alltså bokstavligen långsammare ju närmare jordens kärna (= jordens tyngdkraftscentrum) man befinner sig eftersom gravitationen är högre där. Till exempel sackar en klocka som du har runt vristen efter i förhållande till en klocka du bär på handleden. Ditt huvud åldras snabbare än dina fötter och tiden går fortare för människor som lever bland bergen än för dem som bor nere vid havsnivån. 

Datorgrafik föreställande Albert Einstein.
Bildtext Albert Einstein: "En absolut tid? Absolut inte!"

Skillnaden är så liten att den inte spelar någon praktisk roll, men den finns hur som helst där och går att mätas med superexakta atomklockor. 

Och sedan var det det här med hastigheten. Enligt Einsteins relativitetsteori rör sig tiden långsammare för dig, ju snabbare du rör dig. Det klassiska teoretiska exemplet kallat tvillingparadoxen säger att om en tvilling åker ut i rymden och flyger omkring i hastigheter som närmar sig ljusets, då kommer tvillingen som stannade på jorden ha åldrats flera årtionden, medan tvillingen i rymdskeppet bara har åldrats ett par år när hen kommer tillbaka.

Lite slarvigt kan man sammanfatta Einsteins tankar som att tid och rum är ihopblandade i en flod kallad rumtid (ett begrepp myntat av den tyske matematikern Hermann Minkowski) som kröker sig genom universum och påverkas av gravitationen från olika tunga objekt. Resultatet blir att floden flyter långsammare nära områden med hög gravitation.

Precis som i en riktig flod kan det uppstå virvlar i rumtidens flod, ställen där tidsflödet stannar upp eller så flyter tiden rentav baklänges. Åtminstone i teorin, enligt Einsteins relativitetsteori. 

Hur som helst så existerar det inget universellt "nu" i Einsteins universum. Det enda universella i universum är ljusets hastighet, den är samma för alla, oberoende av referensram. När det kommer till tiden kör alla sitt eget race, så att säga. 

Se den sista stjärnan slockna

Inte heller Einstein kommer med någon vettig förklaring till vad evigheten är, eller om evigheten existerar. Men Einstein kommer med knep för den som vill uppleva universums yttersta tider.

Du behöver i princip "bara" söka upp en himlakropp med en superstark gravitation. Som ett supermassivt svart hål, i stil med det som finns i galaxen M87. Sedan gör du ett baklänges svanhopp ned i det svarta hålets händelsehorisont, gränsen utan återvändo som utgör hålets yttre gräns. 

När du trillar in i det svarta hålet faller du alltså i praktiken in i framtiden för varje tänkbar händelse i universum utanför. För en betraktare som ser dig trilla in verkar du stanna och "frysa" just innan du når händelsehorisonten. För dig själv går tiden helt normalt, men din kompis där ute ser ut som att någon tryckte på snabbspolningsknappen.

Det här gäller också för det omgivande universum. Allt som någonsin kommer att falla in i det svarta hålet, så länge det existerar, otaliga gånger längre än universums nuvarande ålder, kommer du att se trilla in efter dig under den följande minuten eller två av din subjektiva tid. 

Konstnärens vision av ett svart hål.
Bildtext Kring de svarta hålen beter sig tiden konstigt.

Det här inkluderar också allt ljus som någonsin kommer att falla in i hålet. Du kommer med andra ord snart att se det sista ljuset från den sista stjärnan som slocknar i universum, om ungefär hundra triljoner år från nu. 

Nå, det här är ju förstås bara science fiction-spekulationer i praktiken, också om det i teorin kunde gå till så här. Ingen skulle hur som helst kunna rapportera om det den upplever, om den lyckades ta sig till ett supermassivt svart hål och hoppade in. Svarta hål är de ultimata enkelriktade gatorna.

Men framför allt så är det inte evigheten du skulle nå även om du kunde surfa ned längs tidens vattenfall vid det supermassiva svarta hålet, och se universums sista stjärna slockna. Du skulle bara resa långt framåt i tiden. 

Evigheten, och framför allt det eviga livet som Aristoteles och kyrkan föreställer sig, är en helt annan femma.

Evigt liv i ett ändligt universum?

Problemet med ett evigt liv, sett ur vetenskapens synvinkel, är alltså att vi inte bor i ett evigt universum – också om det för allt vi vet kan var oändligt. 

Ett evigt liv, som vi känner till det, skulle förutsätta tillgång till evig energi. Att uppleva tid är ju en tankeprocess. Tankar, att behandla sinnesintryck och skapa sig en mental bild av helheten, kräver energi. Bara det här med att vara medveten om sig själv förbrukar kalorier.

När vi tänker förbrukar vi en liten bit av den tillgängliga fria energin i universum, som det ännu tills vidare finns gott om. Vi gör oss inte av med den helt och hållet, för energi kan inte förstöras, men vi gör den mer diffus, på sätt och vis. Vi förvandlar den till värme. Det kallas entropi

I ett nötskal betyder entropi att universum hela tiden går mot en större och större grad av oordning. I universums ungdom var entropin låg, det var mera ordnat. Det fanns mera fri energi tillgänglig för stjärnor och planeter och hela faderullan.

Galaxgruppen Abell 1689
Bildtext I det unga, spänstiga universum var entropin ännu låg.

Men allt efter som tiden har gått har entropin ökat. Den tillgängliga, "fria" energin minskar och övergår till värme. Inte så att det skulle bli varmare i universum, tvärtom: värmeenergin sprids ut allt mer i takt med att universum utvidgas. Den "urvattnas". Det här innebär ett problem med tanke på de bland oss som siktar på odödligheten. Låt oss kolla in den förväntade tidslinjen.

Det finns stjärnor och planeter och träd och bord och ekorrar och du och jag just nu. På det viset är det en prima tid att vara vid liv. Vi befinner oss tidsmässigt fortfarande i den så kallade stjärnbildande eran ("stelliferous era") som inleddes cirka 100 miljoner år efter Big Bang. Det här betyder att nya stjärnor fortfarande tänds i mörkret omkring oss. 

Så här kommer det att fortsätta ännu i uppemot hundra tusen miljarder år eller så. 10^14, det motsvarar ungefär alla bokstäver i samtliga böcker som någonsin har getts ut sedan Gutenbergs tid. Det är också ungefär så många bakterier som finns i din kropp.

Förfallets era, universums senhöst

Därefter följer den så kallade förfallets era, då inga nya stjärnor längre bildas, och de ännu lysande gamla stjärnorna börjar ha slut på bränsle. Då ungefär hundra triljoner år (100 000 000 000 000 000 000) har gått sedan Big Bang återstår bara planeter och utbrända dvärgstjärnor. 

Under förfallets era dammsuger de svarta hålen sakta men säkert upp den kvarstående materian, tills det bara är supermassiva svarta hål som återstår av de en gång så mäktiga och tindrande galaxerna. 

All materia som de svarta hålen skulle råka missa kommer att falla sönder av sig själv. Det finns hypotetiska modeller som tyder på att protoner, atomernas hörnstenar, sönderfaller till positroner och pimesoner över riktigt hejdlöst långa tidsrymder.

Förfallets era väntas pågå fram till ungefär tio sextiljarder (10^40 eller 10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000) år efter Big Bang. Då förfallets era är över har allt utom de svarta hålen klappat ihop och den sista protonen har sönderfallit. 

Kollage som illustrerar tidens flöde i universum.
Bildtext Enligt den så kallade Big Chill-teorin sönderfaller till slut själva protonerna som utgör atomernas grundelement.

Inte ens efter den här surrealistiskt långa tiden har vi nått vare sig universums ände eller evigheten. Efter förfallets tid följer nämligen den så kallade svarta hålens era, som inte är mycket muntrare än sin föregångare. 

De svarta hålens era pågår fram till omkring en googol år efter Big Bang. En googol, det är en etta följd av hundra nollor. Det motsvarar ungefär antalet sandkorn som skulle rymmas i hela universum, gånger tio miljarder. Under den här tiden är det som namnet säger bara svarta hål som återstår. 

Men inte ens de svarta hålen ser någon större poäng med sin tillvaro i det här skedet, i och med att det inte finns någon mer materia att sluka. Det är lite som ett universum befolkat av idel vargar, men utan någonting för de vargarna att äta. 

Så till slut kommer också de svarta hålen att ånga bort genom den så kallade Hawkingstrålningen. Det här efter obegripligt långa tidsrymder som vem som helst av oss skulle vara helt okej med att kalla en evighet. Fast det är inte det. Det är fortfarande bara en helt oerhört lång tid, sett ur vårt dagsländeperspektiv.

Maximal entropi – universums värmedöd

Och när de sista svarta hålen är borta, då är det enda som återstår en jämntjock, mörk och kall gröt av otroligt utspridd, diffus värmestrålning. Allt som återstår av vår tids stjärnglitter är bara ett gigantiskt svart ingenting med en temperatur på en försvinnande liten bråkdel av en grad över den absoluta nollpunkten. Maximal entropi råder. Man talar om universums "värmedöd" eller "Big Chill".

I det här skedet kommer det inte längre att finnas energi för ens en enkel tanke. Och utan tankar, hur kan det existera någon uppfattning av tid? Faktum är, kan man ens snacka om tid om ingenting händer? Om all rörelse har avstannat? Kan dans existera utan rörelse som markerar dess koreografi? Kan tid existera utan någonting som markerar dess flöde?

Bra frågor, men då måste man fråga en filosof vad det här med existens egentligen är. Om ett träd faller i skogen, och ingen hör det, har det då något ljud? Om ett mörkt och kallt universum existerar där ingenting händer, har det då någon tid? Det är som en söndag förmiddag i Helsingfors i november, fast längre. 

Ett timglas med rinnande sand.
Bildtext Kan tid existera utan någonting som markerar dess flöde?

Och kanske, vad vet jag, är det här evigheten. År efter år av – eller vad säger jag, inte kan man ju tala om år när ingenting finns som markerar tidens gång.

Teorin om universums ultimata värmedöd, Big Chill kallas den, är den som har det största stödet hos forskarna just nu. Men det är ju inte nödvändigtvis hur det hela kommer att utspela sig, sist och slutligen. Det kan ju hända att tiden är cyklisk trots allt. Att allt börjar om från början. Att "vår" Big Bang varken var den första eller den sista. Ormen Ouroboros som biter sin egen svans, och så vidare.

Ouroboros härstammar alltså ursprungligen från Egyptens symbolvärld, men blev anammad av den grekiska mytologin och senare av alkemisterna. Ouroboros symboliserar evigheten: den slukar sin egen svans, med andra ord, den både dödar sig själv och föder sig själv samtidigt. Och så bildar den ju en cirkel. Allting går runt, runt.

Nå, också om allting är ett enormt kretslopp, innebär det långt ifrån att vi snackar om någonting som ens närmar sig evigheten. Trots allt så är en universumcykel på en googol år bara en refräng av evighetens oändliga sång.

Och också om universum är cykliskt, eller om vi på något vis lyckas kringgå universums värmedöd, så tar inte utmaningarna med ett evigt liv slut där.

Universum på repeat

Om man tänker sig en oändlig mängd tid, men en ändlig mängd saker som kan hända, så betyder det att saker och ting kommer att börja upprepa sig förr eller senare. Om universum är evigt (och lyckas undgå värmedöden) så har allt redan hänt tidigare. Du (i din nuvarande form) har existerat förr, och kommer att existera igen, oändligt många gånger. Det är en matematisk oundviklighet.

Nå, vad jag har spekulerat om så här långt är huruvida tiden (och därmed också evigheten) är lineär, som nu fast oändligt utsträckt, eller cyklisk, som ett hjul. Då återstår ännu den andra modellen som Thomas Hobbes var inne på. Det permanenta nuet. Bortom tid och rum.

Gravyr föreställande Thomas Hobbes.
Bildtext Thomas Hobbes, för evigt fångad i ett permanent nu.

Det är ju en intressant tanke, i och för sig, och det låter poetiskt. Men vad betyder det? Ett evigt liv i ett permanent nu. Det är ju en paradox. Liv förutsätter att det händer saker. Liv är energi som flödar. Medvetet liv är att reagera på saker som händer. A leder till B, och så vidare. 

Och att saker händer, att vi har ett flöde, förutsätter ju redan i sig existensen av tid. Eller så ger det upphov till tid.

Vi måste välja hur vi vill ha det. Ett permanent nu låter fint, inte minst om man är i sällskap med sina nära och kära och det är sommar och solen skiner och allt det där. Men om det inte finns ett flöde så är det ju bara ett stilleben. Evigt, måhända, men ett stilleben hur som helst. Vem vill tillbringa evigheten i ett stilleben?

Hur som helst, låt oss ännu som avslutning ta ytterligare en möjlighet i beaktande. Tänk om allting varken är miljoner miljarder år av tid, eller cirkulära kretslopp: tänk om allting bara är en hjärna i tomma rymden, som inbillar sig allting. Inbillar sig dig och mig. Kort sagt, en Boltzmann-hjärna.

Vi, en Boltzmann-hjärnas dröm?

Naturen är ju som vi vet sparsam och bra på att hushålla med saker. Varför göra sig besväret att skapa stjärnor och galaxer, om det räcker med en ensam hjärna mitt i tomheten, som tänker på stjärnor och galaxer – och dig och mig.

Ludwig Boltzmann var en österrikisk fysiker, en av 1800-talets pionjärer inom termodynamiken och den statistiska mekaniken. Tänk om, resonerade han, universum som vi känner till det föddes när en sällsynt störning inträffade i den tomma rymden (i vår tid skulle det kanske beskrivas som en kvanfluktuation).

En hjärna uppstod spontant i tomheten, eller kalla det ett medvetande. Det var en otroligt osannolik händelse. Men under oändliga tidsrymder händer också de mest osannolika saker, förr eller senare. 

Det här medvetandet, Boltzmann-hjärnan, uppstod komplett med en massa minnen. Den kom ihåg en enorm explosion i tidernas begynnelse, och stjärnor som tändes och planeter som kretsade runt dem. Den kom ihåg livet som spirade och utvecklades på en, eller låt oss säga åtminstone en av planeterna. 

Och den kom ihåg dig och mig.

En grafisk framställning av en hjärna i rymden.
Bildtext Existerar vi, eller är vi föreställningar i en så kallad Boltzmann-hjärna?

När jag talar om Boltzmann-hjärnan i imperfekt så menar jag alltså inte att den är någon uråldrig grej: den uppstod i så fall typ för en bråkdels sekund sedan. Och de forskare som på allvar har funderat på det här som en möjlig förklaring till universum utgår från att en eventuell Boltzmann-hjärna skulle upplösas och försvinna nästan genast efter att ha uppstått.

Det har alltså spekulerats kring Boltzmann-hjärnor i samband med funderingar kring den mystiska mörka energin, de där 75 procent av universums totala massa som vi vet att finns där, men vi inte har aning om vad är. 

Nåja, värst många forskare finns det knappast som på allvar tror att vi och hela universum är en fantasi inuti ett super-temporärt, spontant uppkommet medvetande i tomheten – en Boltzmann-hjärna. Men medge att tanken är fascinerande.

I så fall skulle ju problemet med evigheten lösa sig själv. Liksom också problemet med hur vi kom hit. För vi och alla våra minnen, allt vi tror att vi har sett och upplevt, är bara en blixtsnabb glimt. En dröm som Boltzmann-hjärnan drömmer innan den upplöser sig tillbaka till intet. Lika kvickt som den uppstod.

Det unika, enastående, korta livet

Och hej, varför inte. Personligen tilltalar den tanken mig mer än tanken på ett evigt liv. Vem vill leva för evigt, som Freddie Mercury sjunger. Livets unikhet går ju uttryckligen ut på att det är så kort och enastående. Just det gör livet så oändligt värdefullt. Det är nu eller aldrig, liksom.

Nå, hur som helst: kanske det är det som gör gudarna lite knasiga och aggressiva ibland. De är avundsjuka på oss dödliga människor, för att vi får göra någonting som de aldrig kan göra, sin allsmäktighet till trots. Vi får dö. Upphöra existera. Vi slipper evigheten. Det gör inte de.

Fast vad vet jag.