Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Rasmus Schüller lärde sig att njuta av stunden och fann harmonin – tonårssensationen hade byggt luftslott efter jämförelserna med Litmanen

Rasmus Schüller för fotbollsserie.

Rasmus Schüllers väg till Finlands fotbollslandslag och EM är en historia om extrem tävlingsinstinkt och exceptionell talang. Det är också en historia om orealistiska förväntningar som ledde till både tvivel och frustration. Men det är framför allt en historia om att finna sig själv, sin på plats på fotbollskartan och bara njuta av resan.

Rasmus Schüller slog igenom med buller och bång som tonåring. Han debuterade i Honkas ligalag som 16-åring och var ordinarie säsongen därpå.

Han var fotbollsligans guldgosse och det drogs paralleller till Jari Litmanen och Zinedine Zidane. Förväntningarna var skyhöga. Inte minst hos Schüller själv.

Men det skulle visa visa sig att hans resa på fotbollsstigen inte skulle bli så spikrak som han hade trott.

Se Rasmus Schüller i serien Fotbollshjältarna: min väg till EM:

Kaikki Pelaa? Nej, tack!

Rasmus Schüllers hade inte bara talang och passion för fotboll. Han hade också en närmast extrem tävlingsinstinkt.

Smågenerat men med glimten i ögat medger han att han under sina år i FC Kasiysi hade svårt att acceptera Bollförbundets Kaikki Pelaa-principer, som innebär att alla spelare i juniorlag ska få speltid.

– Det är såklart bra att alla får spela och tycker att det är roligt. Man utvecklas i olika takt och det finns inget annat sätt att bli bättre än genom att spela.

Rasmus Schüller som barn i Jari Litmanen-tröja.
Bildtext Jari Litmanen-tröjan var Rasmus Schüllers käraste klädesplagg i barndomen.

Efter en match som innebar i hans tycke alltför mycket bänknötande fick han nog. Han sade med bestämd röst till sin pappa att han inte kan acceptera att sitta på bänken då Kasiysi förlorar.

– Jag vet inte om jag var så bra, men jag tyckte väl själv det, säger han och fortsätter:

– I fotboll tävlar man om att vinna och det är en naturlig och charmig del av det. Att man mäter sig vem som är bäst har kommit med för mig relativt tidigt.

Han fick sin vilja igenom. Efter frustrationen i Kasiysi bytte han klubb. HooGee må ha tränat lite längre bort men klubbens satsning var seriösare. 

Rasmus Schüller med sina lagkamrater i HooGee.
Bildtext Rasmus Schüller (i mitten av övre raden) med sina lagkamrater i HooGee.

Talangen växer fram

Åren i HooGee var både formativa och framgångsrika. Stadsdelsklubben klarade sig väl i turneringar som Hesa Cup och laget växte samman under turneringsresor utomlands.

Schüllers talang blev också alltmer uppenbar. I HooGees årsbok figurerade han på en bild tillsammans med HJK:s storlöfte Johannes Westö. Bildtexten löd (översatt från finska): "Blivande landslagsspelare?".

Johannes Westö och Rasmus Schüller på bild i HooGees årsbok i början på 2000-talet.
Bildtext HJK:s Johannes Westö och HooGee:s Rasmus Schüller.

Schüllers engagemang för laget var enormt. Han utsågs till kapten och han tog uppdraget på största möjliga allvar. Också då han drabbades av en ryggskada som höll honom borta från spelplanerna i ett halvt år.

– Han åkte på varje träning trots det. Han kände att han skulle vara där. På det sättet var det allvar redan då, säger hans mamma Maj-Len Ståhle-Schüller.

Satsningen trappas upp

I tonåren blev Schüllers satsning än mer målmedveten. Han växte sig för stor för HooGee och flyttade till Honka, storklubben i Esbo. Det stora steget var ändå flytten till idrottsgymnasiet Mäkelänrinteen urheilulukio i Helsingfors efter högstadiet.

Kravnivån höjdes flera snäpp och han var tvungen att hålla flera bollar i luften samtidigt då han balanserade fotbollen med studier och resor till och från Backasbrinken i Helsingfors. Men han skötte skolgången med den äran. 

– Han säger själv att hans läshuvud stöder fotbollen. Det är en motvikt. Att kunna tänka och fokusera på annat än fotboll tror jag är jätteviktigt, säger hans mamma.

Schüllers läshuvud har hjälpt honom att bli antagen till juridiklinjen vid Helsingfors universitet. Men några tankar på att bli jurist hade han inte som 16-åring då han gjorde sitt första framträdande i den inhemska fotbollsligan.

Jämförs med Litmanen

Schüller tog genast för sig i ligan. Han charmade förståsigpåarna med sina mogna takter och blick för spelet.

– Det var en spikrak framgång. Jag tänkte att det här går lätt och att det här är supersmidigt, säger han nu femton år efter ligadebuten.

Honkas huvudtränare Mika Lehkosuo var begeistrad över den oslipade diamanten han hade i sitt lag. Han förkunnade att Schüller var en av landets allra mest lovande spelare och drog sig inte för att jämföra honom med den finländska fotbollens kung, Jari Litmanen.

Rasmus Schüller jämförs med Litmanen och Zidande i Iltasanomat.
Bildtext Artikel om Rasmus Schüller i Iltasanomat 2009.

– Hans spelsinne är mycket bra och hans första tillslag är magiskt. Han har kanske det mjukaste tillslag jag sett i Finland. Litmanens tillslag är effektivare men Rasmus tillslag är mjukare, sade Lehkosuo i en intervju för Helsingin Sanomat den 25 juni 2009.

Tommi Paavola, som var Schüllers tränare både i Honkas juniorakademi och som medlem i ligalagets tränarteam, imponerades över det sätt som den lågmälda tonåringen tog för sig.

– Han var jobbade stenhårt och blev snabbt en av de ledande spelarna. Han kanske inte var den mest högljudda men ledde laget genom att föregå med exempel, säger han.

Verkligheten kommer ikapp

De stora orden påverkade naturligtvis Schüller själv. Barndomsdrömmen om att nå den absoluta världseliten och de största av arenor kändes plötsligt inom räckhåll.

Utvecklingskurvan planade emellertid ut och verkligheten kom i kapp. Det som i många år var en kär hobby blev ett jobb och slit under hans andra och tredje år i Honkas ligalag.

– Det var en utmaning. Att allt inte bara är lätt och går uppåt. Det ledde till en sorts växtvärk hos mig. Jag fattade att jag inte är så fantastisk som alla målade upp då jag hade spelat några bra matcher.

– Det kan låta banalt men jag hade som mål att gå till någon stor liga. Att det inte skedde var en besvikelse. Man bygger väl luftslott i sitt huvud.

De flesta ungdomar upplever motgångar. Man tvingas söka sig själv och sin plats i livet. Rasmus Schüller var tvungen söka sin plats på fotbollskartan i det offentliga rummet.

– När man är idrottsman så finns det alltid ett medialt perspektiv. Det finns tidningsartiklar sen jag var 16 år. Mitt liv finns dokumenterat på ett annat sätt än för de flesta, säger han och medger att det hela inte alltid var lätt att hantera.

Slutet gott, allting gott

Med all självrannsakan kom så småningom en allt starkare självkänsla. Han mognade och hittade sig själv i världen.

– När man är barn tänker man att man kommer att bli världens bästa spelare. Vid nåt skede mattas det av och man blir mer realistisk och tänker att man kan vara duktig fast man inte når den helt absoluta världstoppen.

Han insåg att han kan njuta av fotbollen oavsett nivån han spelar på. De stora målen var inte längre det som främst kretsade i hans tankar.

– Att uppnå ett mål känns ofta platt – det är resan fram till målet som har varit mer givande än det vad man uppnått.

Rasmus Schüller i gatumiljö i Vasastan i Stockholm.
Bildtext Rasmus Schüller är nöjd med sin fotbollstillvaro i Stockholm.

Som 29-årigt fotbollsproffs blickar han belåtet och med ro i sinnet tillbaka på sin karriär. Från starten i Kasiysi till den nuvarande sejouren som mittfältsgeneral i Djurgårdens IF.

– Jag får utmana mig själv på en nivå som är ändamålsenlig för mig. Jag är jättenöjd.

Och fler kapitel återstår av historien. Inte minst kapitlet med Finlands landslag i det historiska EM-slutspelet.