Sanomas klagan mot Yle Arenan väcker huvudbry och oro i den kreativa branschen
Mediekoncernen Sanomas klagan till EU:s konkurrensmyndigheter och strävan att begränsa audiovisuellt innehåll på Arenan väcker både huvudbry och oro inom den kreativa branschen, där Yle är en viktig arbetsgivare.
Klagan till EU-kommissionen riktar sig i synnerhet mot Arenans video-on-demand-tjänst och utbildningsinnehåll på nätet. I sin klagan vill Sanoma att Yle visar audiovisuellt innehåll på Arenan bara under en kort period efter premiären och att man borde begränsa annan typ av innehåll.
Detaljerna är ännu inte klara. Man vill också pröva lagligheten i statsstödet.
Svenska Yle har försökt nå Sanomas medie- och kulturdirektör Hanna Johde för närmare detaljer kring vilken typ av innehåll man vill begränsa, utan resultat
Yles ståndpunkt är att Sanomas klagan ifrågasätter grunden för att i framtiden upprätthålla grunden för public service.
För tillfället behandlar riksdagen en ändring av Yle-lagen efter Medieförbundets tidigare klagan om Yles nätinnehåll.
Journalisten Jeanette Björkqvist: Obegripligt
Yle spelar en betydande roll i att stärka och erbjuda sysselsättning inom kulturen och den kreativa sektorn i Finland. Yle har i enlighet med den senaste Yle-lagen och riktlinjerna av den parlamentariska Satonen-gruppen i allt högre grad har stött den kreativa sektorn.
Vad skulle det alltså innebära för dokumentarister och andra inom den kreativa branschen om man begränsade Arenan i en tid där allt färre ser på lineär tv?
Frilansjournalisten Jeanette Björkqvist, aktuell med dokumentären Narkomania som hon gjort tillsammans med fotografen Niklas Meltio, tror inte att det påverkar journalisters vilja att göra innehåll för Yle.
– Men jag kan inte förstå de drivkrafter som hela tiden vill begränsa och kringskära Yles möjligheter att göra värdefullt, oberoende och kvalitativt material.
Också i övriga delar av Europa pågår liknande diskussioner där kommersiella mediebolag sneglar på public service-bolag.
– Diskussionen pågår överallt, men att man går åt Arenan känns märkligt.
Björkqvist tycker att dokumentärerna tvärtom borde vara tillgängliga på Arenan längre än de är i dag.
– Det är en så viktig del av public service-uppdraget att materialet borde vara tillgängligt för alla. Nu uppfattar jag det som att man vill begränsa det ytterligare.
Björkqvists och Meltios dokumentär Narkomania har över 250 000 visningar på Arenan. Just den fick snabb spridning på bara några veckor efter premiären, men ofta hittar publiken dokumentärer och mer tidlöst material långt senare. Björkqvist hänvisar till exempel till dokumentären Paperittomat, som handlar om papperslösa i Finland.
– Den är allmänbildande och diskussionen kring den är viktig att föra. Det hade varit problematiskt om den hade legat ute i bara en vecka. Sådana här kvalitativa journalistiska dokumentärer sysselsätter många människor i flera månader.
Vill Sanoma göra dokumentärer?
Björkqvist säger att hon gärna jobbar för Yle när det gäller just dokumentärer, eftersom bolaget för tillfället är det enda som gör kvalitativt dokumentärinnehåll i Finland. Frågan är om Sanoma har tänkt konkurrera med Yle på den punkten.
Enligt Yle-lagen har Yle en plikt att erbjuda alla finländare ett brett offentligt utbud av program.
– Jag tror inte att kommersiella bolag vinner något överhuvudtaget på att kringskära Yle. Det är inte Yle som är problemet. Problemet finns på helt andra ställen.
De verkar vilja begränsa en konkurrenssituation på en marknad där de inte ens är med. Så länge de inte är med och finansierar finska filmer tycker jag inte att de har något att klaga om.
John Webster, dokumentärfilmare
Webster: Sanoma har aldrig satsat på dokumentärer
Dokumentärfilmaren John Webster är inne på samma linje som Björkqvist. Också han har svårt att förstå vad Sanomakoncernen vill.
Ju längre hans dokumentär visas på Arenan desto mer betalt får han.
– Jag har jobbat som privatföretagare i 30 år och jag har aldrig varit med om att Sanoma skulle satsa en cent eller euro på finska dokumentärfilmer, säger han och fortsätter:
– De verkar vilja begränsa en konkurrenssituation på en marknad där de inte ens är med. Så länge de inte är med och finansierar finska filmer tycker jag inte att de har något att klaga om.
I samband med hans dokumentär Öga mot öga som handlar om att möta sitt barns mördare ordnades en kampanj där man ville väcka uppmärksamhet bland familjerna till mordoffer.
– Det var viktigt att filmen kunde ses i en längre period. Jag bad om ett halvt år, men den kunde gärna ha visats ännu längre.
"Arenan är en kulturskatt"
Webster säger att tillgängligheten är viktig också ur kulturpolitiskt perspektiv och han ser Yles arkiv som en viktig kulturskatt.
– Filmer ska vara tillgängliga för den stora publiken och inte ligga på en hylla i förvar.
– Yle köpte nyligen rättigheterna till gamla finska filmer som kommer till Arenan. Sanoma har aldrig intresserat sig för sådant, Yle är den enda som gör det.
Också Björkqvist ser Yle som oersättlig när det gäller att upprätthålla finländsk kultur. Som exempel nämner hon den tredelade coronadokumentären som nyligen hade premiär på Arenan.
– Yle fick dokumentera alla faser och komma in i rum som ingen annan hade tillträde till just för att Yle har en uppgift att dokumentera. Därför kan vi om 50 år gå tillbaka och se vad som hände under pandemins första fas, säger Björkqvist och fortsätter:
– Om Sanoma anser att det här inte är kommersiellt relevant innehåll skulle Yle få fortsätta med det.
Vad menas med kommersiellt relevant?
Yle är också en betydande finansiär för kulturfältet i Finland. På frågan om en begränsning av Arenan inte skulle begränsa den finländska kulturen också i bredare bemärkelse svarar Sanomas vd Susan Duinvoven så här i Helsingin Sanomat:
– Just den här typen av innehåll som inte är kommersiellt lönsamt är sådant som det uttryckligen lönar sig för staten att satsa på.
– Men om du nu besöker Arenan finns där inte bara opera och högklassigt drama utan också innehåll som kommersiella medier kunde producera.
Björkqvist tycker det är förvånande att Sanoma inte vill öppna upp vad det är man vill begränsa och vad man avser med kommersiellt lönsamt innehåll.
– Vem är det som definierar det? Jag tycker det är ganska klart att det finns några krafter som är mot Yle – eller för sin egen sak, säger Björkqvist.