Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Lejonanalysen: Nervöst, svettigt och härligt – Lejonen visade prov på sin förmåga att vinna jämna matcher

Finland firar mål.
Bildtext Snyggt spel i powerplay lade grunden för segern.

Med tanke på det svåra motståndet gjorde Finland eventuellt sin bästa match den här turneringen då Tyskland föll med 2–1. Den här gången var det Anton Lundell som fick avgöra för Finland, skriver Yle Sportens Mattias Simonsen.

Helhetsintrycket: Formbeskedet som behövdes

Vi kan börja med att konstatera en sak: årets finska trupp står och faller tydligen på att någon individ stiger fram och avgör så gott som på egen hand.

Mot Italien var det Tony Sund, mot Tyskland var det Anton Lundell. Lundell stod själv för pangskottet som gav Lejonen ledningen i första och passade sedan fram Arttu Ruotsalainen för segermålet i tredje.

Allt där emellan? Oerhört noggrannt försvarsspel.

Lejonen såg till att inte låta Tyskland komma till skott. Framför allt det var något som var riktigt glädjande i den här matchen.

Finlands försvar var i ärlighetens namn svajigt både mot USA och Kazakstan. De tyska spelarna verkade också ha det fysiska övertaget genom hela matchen – men kom inte till värst många livsfarliga lägen.

Också tyskarnas enda mål kan lägga på målvaktens axlar. Jussi Olkinuora gjorde i övrigt en hyfsad match, men slagskottet som kvitterade matchen i andra slank in lite väl lätt.

Anfallsmässigt var Lejonen igen dåliga på att parkera sig framför målet. Det ska man hylla Toni Söderholms disciplinerade försvarskoncept för.

Det fanns gott om utrymme vid blålinjen och backarna satte ivrigt skott på mål – som ändå antingen tog i en försvarande tysk eller studsade fri utan att en endaste finländsk klubba kunde toucha den.

Men, det störde inte den här gången då Lundell steg fram och fixade kvartsfinalsbiljetten.

Avgörandet: Kliniska avslut

Lundell efterlyste själv tidigare i turneringen att Finland borde nöja sig med skitmål. De försökte, men kom som konstaterat inte åt att göra sådana mot Tyskland.

Då måste man slå sina motståndare med finess.

Lundells onetimer i powerplay var av världsklass och passningen till Arttu Ruotsalainen likaså. Och vi ska inte heller glömma att hylla Ruotsalainen för sättet han satte in segermålet.

Underhållningsvärdet: 7/10

En försvarsfantast skulle ha gett ett högre betyg, men defensiva kamper av den sort som Finland och Tyskland bjöd på i kväll är inte direkt hockeygodis av allra bästa slag.

Snackisen: Domarlinjen, igen

Den här gången ska vi inte klaga på att den var tillåtande, utan ojämn. Finland borde i ärlighetens namn ha fått flera utvisningar under matchens gång, men av någon anledning valde domarduon att fria.

Lejonens spel i numerärt underläge såg ändå klasser bättre ut nu än det gjorde i början av turneringen.

Utropstecknet: Powerplay-effektiviteten

Finlands första powerplay-kedja har verkligen hittat kemin. Jere Innala och Tony Sund har tidigare fått stå för mål i numerärt överläge den här turneringen och nu var det Anton Lundells tur att stiga fram.

Kedjans formationsspel såg också riktigt bra ut i det andra försöket, men då saknades bara den där sista avgörande passningen till någon som hade laddat kanonen.

Frågetecknet: Bredden i anfallet

Jukka Jalonen var lite besviken på presskåren efter matchen. Han tyckte att ett svar han gett tidigare under turneringen hade misstolkats som att han var besviken på att Ruotsalainen inte hade lyckats med målskyttet då.

Nu preciserade han, utan att nämna namn, att det är flera spelare i truppen han förväntar sig poäng av. För faktum är att det ändå är rätt få finländare som har lyckats stiga fram.

Så länge någon gör det i varje match behöver det inte vara ett problem. Marko Anttila stod ju i praktiken för alla avgörande mål för två år sedan.

Men om någon individ inte gör det så verkar det här laget inte kollektivt lyckas sätta in puckar.

Lejonkungarna:

Tre stjärnor: Anton Lundell

Inget snack om saken. Spelar med den här farten in sig i Florida Panthers NHL-trupp förr snarare än senare.

Två stjärnor: Arttu Ruotsalainen

Belönas inte bara för sitt segermål utan också för sitt allmänt pigga uppträdande i matchen. Var hungrig mest hela tiden och verkar verkligen trivas tillsammans med Lundell i samma kedja.

En stjärna: Saku Mäenalanen

Under en rätt dålig andra period av Finland var det igen den tidigare fjärdekedjan som lyckades skapa något i offensiven också. Och den här gången ska vi visa lite kärlek åt Saku Mäenalanen, som förtjänar det efter en stark insats mot Tyskland.

Efteråt konstaterade Mäenalanen blygsamt att det bara är att tacka och ta emot, men att kedjan inte kommer att bli för bekväma. Motståndet blir bara tuffare ju längre turneringen går och då måste också kedjan spela bättre, konstaterade han.

Och det är ju bara att hålla med.

Fortsättningen: Värdnationen nästa

VM fortsätter redan på söndag kväll med en match mot Lettland. Finland har redan säkrat sin plats i kvartsfinalen och siktar närmast på att slipa på spelet inför de viktiga matcherna.

Borde inte Finland spela för gruppsegern också, frågar någon kanske sig. Nå, det gör de säkert, men med tanke på hurdant getingbo grupp A är just nu så spelar det inte riktigt någon roll var man placerar sig bland de fyra främsta.

Motståndet kommer högst antagligen att vara tufft ändå.

Just nu ligger Slovakien etta före Ryssland, Schweiz och Tjeckien.