Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Sex verk nominerade till Yles lyrikpris Den dansande björnen

Kandidaterna till Den dansande björnen år 2021.
Bildtext De nominerade verken till Yles lyrikpris Den dansande björnen.

Dikter om en alkoholist till mamma, en utforskning av ensamhetens färglära, och en personlig klippbok - variationen är stor bland de sex nominerade till Yles lyrikpris Den dansande björnen.

Den dansande björnen är ett lyrikpris som Yle delar ut sedan år 1994. I år delas priset ut den 21.8 i samband med Runokuu-diktfestivalen. Prissumman är 4 000 euro.

I juryn sitter i år dramatikern och poeten Laura Ruohonen (ordförande), Yles kulturredaktörer Minna Joenniemi och Marit Lindqvist samt producenten Pekka Savolainen på Yle Draama.

Juryn har valt att nominera följande verk till Den dansande björnen:

Tarita Ikonen: Lasinalaiskudos

Med obönhörlig rättframhet karvar Lasinalaiskudos fram den smärta som alkoholism förorsakar. Med genomskinlig glasklarhet skriver Tarita Ikonen om hur ett barn tvingas täcka upp för moderns beroende. Bättre att springa in i väggen än att låta andra lägga märke till moderns blåmärken.

Dikterna baserar sig på egna erfarenheter och förmedlar känslor av skam, hat och sorg, men också en längtan efter en mor som bestämmer över sitt barns liv likt en ondskefull gud. ”Som en tiger sliter sönder kroppen från topp till tå, så skall en Mor kämpa för sina barn under nyktra dagar. Mor. 17:22-26,37”.

Barnet, som växer till en ung kvinna, letar ständigt efter hjälp och tröst i nya famnar: ”redan som 6-åring hade jag en känsla av trygghet – som en rumänsk gathund på batterisyra”.

Lasinalaiskudos är andra delen i Ikonens Tuho-trilogi.

Författaren Tarita Ikonen.
Bildtext Tarita Ikonen skriver om egna erfarenheter i diktsamlingen "Lasinalaiskudos".


Susinukke Kosola: Turkoosi vyöhyke

Det sägs att turkos, en turkisk sten, hjälper oss att kommunicera ärligt och med vishet. Susinukke Kosolas Turkoosi vyöhyke utforskar kommunikationens ofullständighet: ”Du längtar efter det turkosa bakom mig så som jag är förtjust i det turkosa genom dig.”

Underrubriken till Kosolas fjärde diktsamling lyder ”tutkielma yksinäisyyden väriopista”, på svenska: ”en utforskning av ensamhetens färglära”. Berättaren är ett rapporterande jag som skriver med svarta bokstäver. Kosola har sönder det traditionella förbundet mellan det vita pappret och den svarta texten och förser du:ets tankar med turkost bläck. Du:et och jag:et lever tillsammans i utkanten av vanligheten, man liftar, det finns tobaksrum, knark och robotgräsklippare i husbolaget. Förhållandet påminner om kärlek.

Det grafiska elementet i boken utgörs av en framskridande solförmörkelse – turkosförmörkelse – en så stor kosmisk erfarenhet att den kan skönjas i var och en av oss, till och med ”i någon bmw-kille och konsult på ellun kanat”.

Susinukke Kosola istuu graffitiseinän edessä ja nojaa polviinsa.
Bildtext Susinukke Kosola är nominerad till Den dansande björnen för tredje gången.


Tuomas Timonen: Salkku

I Tuomas Timonens Salkku förs högljudd debatt om konst. Diktaren utmanar ”God konst med skattemedel”-skriken på webbens chattforum med ironi och genom att skriva diktfragment på skrivmaskin: ”Det är konstnärernas fel att verkligheten är så dålig.”

I Salkku ingår diktsviter som uppstått genom tvärkonstnärliga möten. I enlighet med sitt Asetelmia_makulointia-projekt provocerar och utmanar Timonen oss att koka, skära, skjuta, dränka och på andra sätt eliminera ”onödiga” böcker som förstör världen: ”Till skillnad från att omintetgöra människor finns det ingen lag som reglerar det.”

Årstiderna, drömmar, fasaner och badutflykter är undantag som det återhållsamma och även ilskna diktjaget motvilligt ägnar sig åt. Sommaren kommer, ”jag måste börja flytta inälvor från ett rum till ett annat, lyssna på näktergalens sång.” Också kärleken ligger på lur: i Salkku finns ett råd för hur man ”kan framföra en oändlig kärleksdikt alltid när det behövs!”

Lyrikern Tuomas Timonen.
Bildtext Tuomas Timonen har tilldelats Den dansande björnen en gång tidigare, år 2007 för diktsamlingen "Oodi rakkaudelle".


Elsa Tölli: Fun Primavera


”Dikter på scen och bakom scen” – estradpoeten Elsa Töllis debutdiktsamling är ute på äventyr på festivaler, på sjabbiga madrasser, dansar på gatan och på disco, slöar i snödrivan. Fun Primavera är ett ymnighetshorn: en privat klippbok, en dagbok, ett poserande, en läsanvisning och en offentlig bekännelse. Ett verk som bubblar av ungdomlighet, fotografier, teckningar, paljettstjärnor som trillar ut och överstrukna alternativ.

Den egenutgivna boken är ett slags zine, och collageformen är ett noga uttänkt estetiskt val och ställningstagande.

Diktjaget tar plats och slår dank tillsammans med sina vänner, de som särskiljer sig från den gråa massan. Dem man kan skratta tillsammans med ”på en ton så att rummet är fullt av tänder” och ”vaka intill den döende dikten”, även om gubbarna antastar en: ”skriv åtminstone en snyftande, strävkindad dikt.”

Fun Primavera ekar av dikttraditioner från olika decennier, men Tölli smälter samman dem till nya, egna ord och former.

Elsa Tölli esiintyy Kajaanin runoviikolla
Bildtext Elsa Tölli är estradpoet.


Kaarina Valoaalto: Banana split

Banana Split är en språkets och själens karneval. Enligt Kaarina Valoaalto är livet ett reservat för misstag och misstagen grogrunden för att lyckas. Diktaren kallar sig själv för en yrhätta i vars hjärna associationerna rusar fram och tillbaka som på en femfilig motorväg. Det är en glädje att få hänga med.

Vi är varandras elektriska kretsar och därför har Valoaalto också infogat en serie frodiga diktporträtt tillägnade kolleger som gett henne energi. Hårda tankeknyten och rutinklumpar luckras upp när man läser diktsamlingen som blev Valoaaltos sista. Med diktens ord: ”i motsats till hjältedöd är hon hjältelevande”. Skål för henne.

Poeten Kaarina Valoaalto.
Bildtext Poeten Kaarina Valoaalto är nominerad postumt till Den dansande björnen med sin sista diktsamling "Banana Split".

Virpi Vairinen: Kaikki tapahtuu niin paljon

”Jag ser på fakta och fakta ser tillbaka”, skriver Virpi Vairinen i samlingen Kaikki tapahtuu niin paljon. Vi har kommit över halvvägs in i diktsamlingen när det ringer på diktarens dörr och vi får ett besked som får oss att stanna upp. Efter detta kan man antingen fortsätta läsa eller återvända till början och läsa om med nya ögon.

Vairinens tredje diktsamling dokumenterar spillror som handlar om det obegripliga och det begripliga i att förlora sin man; en tid då det fanns många saker att förstå, men till syvende och sist bara en.

Samlingen visar hur sammansmultna vi är med datorn och hur datorn påverkar vårt sätt att uppleva döden: ”som om jag kunde trycka på ctrl+Z och bevara både det gjorda och det ogjorda.” Vairinen lät också datorn behandla sin sorg. I samlingen ingår poesi som Vairinen låtit en diktgenerator skapa utgående från hennes dagboksanteckningar.

Vairinen säger mycket om sorg i det korta formatet: ”Jag stänger av skärmen, och den blå pricken som är du fortsätter sin resa.”

Författaren Virpi Vairinen.
Bildtext Virpi Vairinen har varit nominerad till Den dansande björnen två gånger tidigare.