Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Urmakeri är expertis i en klass för sig, med långa anor och extremt noggranna rutiner: "Vår utbildning i Finland är på toppnivå, och vi lär oss sådant som man inte lär ut annanstans"

Uppdaterad 07.06.2021 14:43.
Närbild av urmakare Kari-Matti Ratsula som reparerar ett ur

Det finns nåt skoningslöst med tiden. Den bara går. Det går inte att stanna den, spola den bakåt, eller framåt, eller ens att sakta ner den. Däremot kan det kännas att tiden bara går allt snabbare, även om klockan inte gör det. Att mäta tid, och dela in dagen i olika segment är lika gammalt som mänsklighetens historia. Men det är inte ofta man kommer att tänka på hur en klocka egentligen fungerar. 

I torgkvarteren på Alexandersgatan i Helsingfors, finns det lilla urmakeriet Polus som drivs av vännerna Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula. De är specialiserade på att reparera gamla mekaniska armbandsur.

Gammelfasters Herodia armbandsur
Bildtext Gammalfasters Herodia armbandsur

Jag är här med en gammal guldklocka som tillhört min gammelfaster, för att få en bedömning om det är värt att försöka fixa den. Men det är inte en helt vanlig dag på Polus när jag kliver in. 

- En kund kom in med en Omega Seamaster från 60-talet som hittats på 3 meters djup på havsbottnen. Kunden berättade att han såg något i vattnet som blänkte och dök efter den. Det var hans släktings klocka ursprungligen, berättar Wikholm. 

Ett gammalt armbandsur, en Omega Seamaster, som legat på havsbottnet
Bildtext En Omega Seamaster som legat på havsbottnen.

Klockan har ännu vatten i sig när den kommer in och glaset har färgats grönt av havet. Det är ironiskt att modellen heter Seamaster. Wikholm, liksom kunden, hoppas att klockan ännu kan bli användbar, det skulle vara en otrolig historia. Men det blir ett extra utmanande projekt. 

- Alla metalldelar ser okej ut. Det är bra att där är vatten inne i klockan och inte så mycket luft, för då skulle den rosta. Den här tidens klockor är fina apparater, jag gillar dem oerhört mycket! Hoppas den här går att rädda, men det ser jag först när jag öppnar klockan, konstaterar Eric Wikholm.

Närbild av urmakare Eric Wikman som med specialverktyg reparerar ett ur.
Bildtext Urmakaren Eric Wikholm reparerar en gammal klocka

Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula jobbar dagligen med mikroskopiska maskinerier, dvs. urverk, där delarna endast någon millimeter stora. Ibland är till och med mindre än en millimeter.  

Jag har försökt tänka ut ett annat mekaniskt föremål som skulle vara lika litet som ett urverk, men jag kommer inte på något

― urmakare Eric Wikholm

- Mekaniska klockor är närmast mitt hjärta, fast de i dagens värld inte längre har så stor funktion, säger Wikholm och fortsätter. Om man går bakåt i tiden var mekaniska klockor dekorativa samtidigt som de kunde uppfylla en viktig uppgift, att du vet vad klockan är.

Närbild av ett kugghjul från en mekanisk klocka

Gammelfasters Herodia

Det går inte att föreställa sig en värld utan klockor. Att mäta tid är en så väsentlig del av det mänskliga livet. Vi har arbetstid, fritid, vi vaknar med hjälp av väckarklockor och vi försöker hålla koll på klockan på kvällen för att komma i tid i sängs. 

Mekaniska klockor är närmast mitt hjärta

― urmakare Eric Wikholm

Min gammelfasters guldklocka som jag har med mig har en gravering från 1959. Men den ser mycket äldre ut, kanske 1930-tal. Den har ett spännande vågigt glas som efterliknar kristall. Klockan hittade jag i förvar hos banken, efter att min gammelfaster dog. Hos mig har den bara legat i en låda och inte fått den omsorg den antagligen förtjänar. 

Urmakarna Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula studerar en klocka
Bildtext Urmakarna Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula är uppslukade av ett klockprojekt

Datumet på klockan, den 30 juni 1959, var min gammelfasters bröllopsdag, men hennes man dog långt innan jag föddes, så det var aldrig en dag jag var med och firade. Jag gissar att det emotionella värdet kopplat till klockan är orsaken till att min gammelfaster förvarat den i banken. Men jag vet hemskt lite om klockor så den första frågan jag får ur mig när jag visar den för Eric Wikholm är ifall den är värdefull. 

- Det är en bra fråga. Märket är Herodia, antagligen ett schweiziskt urverk. Här står “ankre” och 17 rubis vilket syftar på lagerstenar. Det är ett tecken på kvalitet att ha ett visst antal lagerstenar - de är syntetiska rubiner och minskar friktionen inne i urverket. Ankre betyder schweizisk ankargång som man ännu också använder i mekaniska klockor. 

Det är ett tecken på kvalitet att ha ett visst antal lagerstenar - de är syntetiska rubiner och minskar friktionen inne i urverket

― urmakare Eric Wikholm

Eric Wikholm gissar att klockan är från mellan 1940-talet, kanske 1930-talet, och 1950-talet, medan graveringen (från 1959) är gjord senare. 

- Det är en mekanisk, manuellt uppdragbar klocka, som man får dra upp för hand. På det viset får klockan sin energi. Den här typens klockor tillverkas fortfarande, summerar Eric Wikholm. 

Perfekt mekanik

Urmakare Kari-Matti Ratsula granskar en klocka
Bildtext Urmakare Kari-Matti Ratsula granskar en klocka

Mekaniken i de armbandsur Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula jobbar med är perfekta små system. Att alla klockor fungerar lika bottnar i hur man med mekanikens hjälp inne i ett urverk kan fördela energi i delar som får klockan att gå exakt 60 sekunder per minut, och 60 minuter per timme. I grunden är det frågan om matematiska och fysikaliska uträkningar om hur kraft fördelas inne i  urverket. 

- Idéen är samma i alla klockor, säger Kari-Matti Ratsula och förklarar. Det behövs helt enkelt nåt ställe inne i uret som delar in energin i rätt delar, det gör man i gångsystemet.

- Utan gångsystemet som broms skulle allt bara snurra jättefort och energin skulle ta slut snabbt, fyller Eric Wikholm in. 

Närbild av en klocka som undersöks

Mekaniska urverk fungerar med en drivfjäder som spänns då man drar upp klockan. Drivfjädern är formad som en spiral inne i uret och avger energi an efter att den löser upp sig. Energin går genom ett löpverk till gångpartiet som i princip fungerar som broms för energin och fördelar den till balanshjulet som bestämmer hur snabbt klockan går. 

Utan gångsystemet som broms skulle allt bara snurra jättefort och energin skulle ta slut snabbt

― urmakare Kari-Matti Ratsula

Visarverket i sin tur är en serie växlar som överför den reglerade energin från balanshjulet till klockans visare och får dem att röra på sig. Inne i urverket finns lagerstenar - syntetiska rubiner - som är minskar friktion på de punkter med mycket rörelse, exempelvis i mitten av kugghjul. 

Det är inte helt lätt att hänga med i hur det hela fungerar. Poängen är att ett urverk är ett invecklat maskineri, uppbyggt av mikroskopiska delar som tillsammans får en klocka att gå. 

- Jag har försökt tänka ut ett annat mekaniskt föremål som skulle vara lika litet som ett urverk, men jag kommer inte på något. Storleksskalan i klockor är liten och allt måste fungera, säger Eric Wikholm. 

Urmakarna Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula utanför sitt lilla urmakeri i Helsingfors
Bildtext Urmakarna Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula utanför sitt lilla urmakeri i Helsingfors

Utbildningen av urmakare är på toppnivå i Finland

Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula träffades under studietiden på Urmakarskolan i Alberga i Esbo. Det är den enda skolan i Finland där man kan utbilda sig till urmakare.

Utbildningen är treårig och skolan har också en mikromekanik-linje, vilket är ett plus eftersom båda linjerna samarbetar och utbildningen då blir bredare.

Vi lär oss sådant som man inte lär ut annanstans

― urmakare Kari-Matti Ratsula

Både Wikholm och Ratsula studerade ett år extra på mikromekanik och Kari-Matti Ratsula berättar om vilken nytta det visade sig vara på hans arbetspraktiker utomlands, där han lyckades chocka sina praktikantkolleger med specialkunnande.

Urmakarna Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula
Bildtext Eric Wikholm och Kari-Matti Ratsula

- Vår utbildning i Finland är på toppnivå, och vi lär oss sådant som man inte lär ut annanstans. Till exempel att själv böja drivfjädern inne i klockan. När jag gjorde det på min arbetspraktik blev alla helt häpna och konstaterade att de inte ens får göra sådant. 

Det handlar om att urmakeri är expertis i en helt egen klass, med långa anor och extremt noggranna sätt att göra saker på.

Yrket är ett lärlingsjobb efter att man jobbat under mästarna som varit länge i branschen handlar det om att samla erfarenhet på egen hand.

Alla projekt som kommer in är en ny erfarenhet

― urmakare Kari-Matti Ratsula

Både Wikholm och Ratsula har jobbat utomlands i bland annat Skottland och Österrike innan de kom tillbaka till Finland och grundade Polus för tre år sedan.

- Nu när vi har ett eget företag vill vi sätta vår egen nivå och utmana oss själva. Alla projekt som kommer in är en ny erfarenhet och därför tar vi in också klockor som legat på havsbotten, säger Ratsula.

Urmakare Eric Wikman putsar en gammal klocka
Bildtext Tillbaks till Seamastern

Eric Wikholm jobbar vidare med Seamastern, alltså klockan som varit under vatten i tre decennier. 

Han har fått upp klockan och tvättat delarna med kemiskt ren bensin, som löser upp den värsta smutsen. Men det ser ändå inte så bra ut. 

- Det är mycket rost här inne och inget rör sig. Det ser inte så lovande ut, det var mer rost än jag väntat mig. Jag försöker få klocktavlan loss, men skruvarna har rostat sönder. Kunden önskade att så mycket som möjligt av klockans historia bevaras.  

Ett gammalt armbandsur, en Omega Seamaster, som legat på havsbottnet öppnat
Bildtext Omega Seamasterns inälvor

Det kommer inte att gå att rädda Seamastern som sådan, utan urverket inuti måste bytas ut helt och hållet. Det låter ju inte svårt direkt, men inte heller det är en helt självklar grej - ett nytt urverk måste komma från en likadan klocka. 

Allt måste fungera. Inne i klockan finns inget onödigt, alla delar har sin plats. Om nåt fattas funkar det inte

― urmakare Eric Wikholm

Av mekaniska urverk finns nämligen hundratusentals olika versioner och ett urverk består av upp till 150 unika delar som alla har en given plats. Delarna är endast någon millimeter stora. Ibland till och med under en millimeter. Inget går alltså att byta ut hur som helst. 

- Allt måste fungera. Inne i klockan finns inget onödigt, alla delar har sin plats. Om nåt fattas funkar det inte. Oftast passar en del bara till ett urverk, och alla har egna komponenter som passar ihop med varandra, berättar Wikholm.

Seamasterns öde beror på ifall kunden som hämtat in den vill satsa på att byta urverket och eventuellt restaurera klocktavlan. 

En klocka ska tjäna sin bärare

Eric Wikholm återvänder till min gammelfasters guldklocka. En urmakare börjar alltid med att granska en klocka utanpå, för att se hur, och OM, den fungerar.  Wikholm börjar med att dra upp klockan. Men sekundvisaren rör inte på sig. 

- Den behöver nog service, konstaterar han.

Svarta smutskorn trillar ut när han öppnar klockan men annars blänker själva urverket. Jag tycker klockan ser ganska ren och fin ut. 

- När den där smutsen kommer in i urverket, orsakar den problem. Utanpå ser den okej ut, men där är för mycket fett och smuts, och oljorna har torkat. Det är de mest uppenbara problemen. Om jag skulle sätta den under mikroskop skulle du se hur smutsig den är. 

Närbild av delar av ett gammalt Herodia armbandsur
Bildtext Gammelfasters Herodia demonterad

Klockan visar sig vara av en ganska känslig sort, den har inga tätningar som skulle hålla smuts och fukt ute. Eric Wikholm säger att klockan kräver mer varsam användning. Till exempel avråder han från att tvätta händerna med armbandsuret på, eftersom det lätt kan komma fukt in i urverket. 

Visarna på min gammelfasters guldklocka har stannat på sex minuter över fyra. Jag tror inte att klockslaget egentligen betyder nåt, men jag leker med tanken att det är tiden då min gammelfaster förlorade sitt livs kärlek. Hon hann bara vara gift i 8 år. Efter att hennes man dog drog hon kanske aldrig upp klockan igen utan la den i förvar hos banken. 

Jag tror inte jag skulle vara tillräckligt varsam med just den här klockan om jag började använda den. Det är bättre att låta guldklockan förbli ett minne av min gammelfaster och vad den betytt för henne.

Gammelfasters Herodia armbandsur
Bildtext Gammelfasters Herodia

- Var och en ska ha en sådan klocka som passar dem. När den här klockan tillverkades fanns det inte batteridrivna klockor, inte i alla falla quartzklockor som idag. Den representerar sin egen tidsålder. Det som är fint med mekaniska klockor är att urverket oftast går att reparera, vilket inte är en självklarhet med andra saker nuförtiden.

En hypnotisk värld

Närbild av en en urmakare som reparerar en klocka

För att verkligen förstå varför urmekanik e så fascinerande måste man egentligen sätta sig vid ett mikroskop och granska mekaniken med egna ögon. 

Eric Wikholm visar en klocka med glasbotten där urverket e fullt synligt. Jag sätter mig vid ett mikroskop, medan Wikholm zoomar in. Det ser nästan overkligt ut. Nästan som en animation där de olika lagren av delar i urverket ger en tredimensionell effekt, med små kugghjul som snurrar ovanpå varandra. 

Det är hypnotiskt att se på urverket. Allting har sin givna plats och går i en harmonisk rytm. 

Jag förstår nu att charmen med klockorna är det som är inne i dem, själva urverket.