NHL-kolumnen: Svallvågorna av Maple Leafs skrällförlust mot ärkerivalen skakar om Toronto – ”HC Hollywoods” berättelse har tappat all trovärdighet
Toronto var äntligen klart för att ta följande steg och vara en seriös Stanley Cup-kandidat. Montreal i sin tur hade uppnått sin realistiska målsättning och tagit sig till slutspelet. Sedan hände det omöjliga i den eviga striden mellan de två ärkerivalerna. Toronto vek ner sig på ett sätt som totalchockade den hockeytokiga metropolen.
I Yle Sportens NHL-podd tar redaktionens NHL-nördar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan tempen på världens bästa ishockeyliga och bjuder på drivet snack om de finländska spelarna. Ett nytt avsnitt publiceras varje tisdag fram till att säsongen är slut på Yle Arenan.
Fiasko i Toronto och kross i Colorado – alla stjärnor är inte bäst då det gäller
”What’s the first sign of spring in Canada? The Leafs are falling.” Skämten om laget som kommer från ishockeyns huvudstad skulle kunna fylla minnet på en dator. Efter att Toronto vek ner sig mot ärkerivalen Montreal kommer det att behövas en serverhall för alla nya gliringar.
Maple Leafs har allt.
I en liga utan lönetak kunde stormrika Maple Leafs fylla truppen med superstjärnor. Varenda hemmamatch har varit utsåld i årtionden. Fansen räknas i miljoner. Medieexponeringen är i sin egen klass och företagen står i kö för att få samarbeta med mäktiga Maple Leafs.
Klubben har allt utom framgång i modern tid.
Den senaste Stanley Cup-titeln och finalserien är från 1967. Senast Leafs nådde konferensfinalen – det vill säga Stanley Cup-semifinalen – var våren 2002 och den senaste vunna slutspelsserien härstammar från 2004.
Efter det har Toronto blivit utanför playoff tio gånger och åkt ut i första rundan i sex repriser. Förlusten mot Montreal var femte slutspelet i sträck som Toronto tackade för sig direkt när allvaret började.
Detaljerna gör Leafs förnedring bara värre. Förlusten i sjunde matchen mot Canadiens var den åttonde gången på raken som Toronto förlorade en match där laget med seger skulle ha avancerat. Det var också fjärde raka slutspelet som Leafs åkte ut i seriens sista möjliga match.
Trenden i playoff har helt fel riktning
När Leafs förlorade i första rundan våren 2017 mot skyhöga förhandsfavoriten Washington med 2–4, så sågs det som en framgång. Att det unga laget lyckades vinna två matcher gav en stark tro på framtiden efter tre säsonger utanför playoff.
Följande år tog Toronto urstarka Boston Bruins hela vägen till match nummer sju i första rundan. Också det ansågs vara ett tecken på att laget är på väg. Följande vår förlorade Leafs igen den sjunde och avgörande matchen i playoffinledningen mot Bruins och då började man skruva på sig.
Bruins var ändå en seger från att vinna Stanley Cup 2019, så fortfarande tryckte ingen på panikknappar. De två senaste slutspelen har däremot varit totala katastrofer för lagbygget som ibland målas upp som världens åttonde underverk av de mäktiga medierna i Toronto.
I playoffbubblan förra hösten gnagde det stjärnlösa Columbus Blue Jackets ett stort hål i Leafs självkänsla. Redan i slutspelets kvalrunda skickade skolgårdens tuffa gossar mönstereleverna på höstlov alldeles för tidigt.
Den förnedringen var ändå småpotatis i jämförelse med händelserna från och med match nummer fem i den nyss avslutade slutspelsserien mot Montreal. 3–1 blev 3–2, för att förvandlas till 3–3 och sedan till 3–4-dödsannonsen. Skriven av den bittraste rivalen, som Leafs körde över i grundserien.
Toronto och Montreal hade inte mötts i slutspelet på 42 år. Åren 1978 och 1979 avfärdade tidernas bästa Montreal Canadiens-lagbygge ett halvdåligt Toronto utan större problem och nu, 2021, var det exakt motsatta roller som gällde: Super-Leafs, mot ett ganska svagt Canadiens.
Att smälta på det sättet som Toronto gjorde mot hatade Montreal var en katastrof. Det här var säsongen med en kanadensisk division och därmed en säker plats för ett kanadensiskt lag i Stanley Cup-semifinal. Leafs hade möjligheten att ta ut allt av sin roll i ishockeyns hemland.
Vågar påstå att första chocken inte ännu närapå har lagt sig. Och de påföljande efterdyningarna kommer att skaka om hela organisationen och även stadens relation till Leafs. Det som bara inte fick hända, gjorde det. Omöjligt att skaka av sig det här som ett steg i processen.
Inom en ganska snar framtid kommer också någon att peka på det uppenbara: Leafs förlorar mot sämre och sämre lag i slutspelet – trots att de unga storstjärnorna inte längre är pojkar utan spelare i sin bästa ålder. Lagets prestationskurva pekar helt enkelt nedåt i slutspelet.
Drömlaget på väg mot stordåd
Från och med att Toronto reserverade Auston Matthews som NHL-draftens första val sommaren 2016 har Leafs framtid kommunicerats kristallklart: Matthews och Mitch Marner (valdes som fyra 2015) är stjärnduon som ska leda laget mot en fantastisk framtid.
Inte nog med det. Man lyckades också få den redan etablerade storstjärnan John Tavares från Islanders till sin hemstad. Killen som i sitt pojkrum växte upp sovandes i Maple Leafs-lakan blev mentorn och lagkaptenen som skulle ta en stor del av trycket från superduons axlar.
Dessutom lockades ”världens bästa hockeycoach” Mike Babcock med tidernas mest lukrativa tränarkontrakt till Toronto. Och såklart lyftes unga ledargeniet Kyle Dubas (född 1985) till GM, efter att han drillats ett par säsongen i den legendariska Lou Lamoriellos GM-skola som vice-GM.
Arkitekten bakom alla dessa drag var organisationens högsta chef, den kanadensiska hockeyikonen Brendan Shanahan. När Shanahan tog över 2014, så var han mannen som med järnhand skulle leda Leafs till att igen, efter en paus på 50 år, vara en seriös mästarkandidat.
Det här var den perfekta berättelsen. Toronto Maple Leafs var en ny tids nya storlag, med unga fräscha ansikten både på isen och i kontoret. Den livsviktiga myndiga tonen levererade kaptenen Tavares, coachen Babcock som lett Kanada till OS-guld på hemmamark och klubbchefen Shanahan.
Inget kunde gå fel, ända tills det gjorde det. Babcock fick sparken i november 2019, efter avslöjanden att hans tränarmetoder inte tål dagsljus. Speciellt dåligt passade hans mentala spel in i en organisation där de två största stjärnorna inte var vana med riktiga skitstövlar till tränare.
In istället för Babcock, som jagades ut ur Toronto brännmärkt med djävulens stämpel, kom ännu ett ungt och fräscht nytt ansikte. Nyss 39 år fyllda Sheldon Keefe fanns nära till hands i AHL-klubben Marlies. Keefe var annars också coachen som alla visste att Dubas ville ha till Leafs.
Laget skulle spela en offensiv tempohockey och Matthews och Marner skulle få betydligt mer istid än de fått under Babcocks något konservativa sätt att coacha. Låt publikens älsklingar lysa och ösa in mål. Så tänkte Dubas och så tänkte hans utvalda coach, Sheldon Keefe.
Nu har duon Kyle Dubas–Sheldon Keefe bakom sig tre missar i slutspelet. Dessutom har playoffprestationen blivit sämre år efter år och Matthews–Marner-radarparet har gått mer och mer i baklås i de avgörande ögonblicken. I serien mot Montreal gjorde de tillsammans ett mål.
Jämför det med att duon Jesperi Kotkaniemi och Joel Armia, som i Toronto knappast noteras som hockeyspelare, tillsammans sköt fem mål för Montreal i serien.
Lyssnar någon fortfarande på Dubas?
Efter varje slutspelsbesvikelse har GM Kyle Dubas suttit ner framför en seriöst stor samling journalister och gjort sitt bästa för att få svart att se ut som vitt.
Dubas börjar alltid med att placera bördan av misslyckandet närmast hel och hållet på sina axlar. Sedan övergår han till att tala om lagets process och valda väg. Han får det att låta som att till och med det bästa laget misslyckas ibland.
Då talar han alltså om ett lag som senast varit bäst år 1967 och inte gjort annat än misslyckats i över ett halvt sekel.
Det otroliga är att lokala hockeymedian, som annars är mer cynisk än festtalaren på allmänna åklagarnas årsfest, alltid köper Dubas förklaringar. Hittar inte riktigt andra förklaringar än hans pojkaktigt uppriktiga beteende och sympatiska utseende. Fakta som stöder Dubas ord finns inte.
Igen gjorde Dubas i princip samma sak, lite mer blek om nosen än tidigare. Den här gången kan det väl ändå inte räcka till?
Agerar Brendan Shanahan?
Brendan Shanahan måste väl ta ansvaret och slå näven i bordet? Att Leafs vek ner sig mot Canadiens under en säsong som i Kanada är totalt unik kan inte sopas under mattan utan att få konsekvenser.
Framför journalisterna såg en kritvit, dämpad och ospecifik Shanahan ut som om han inte sovit en blund sedan match sju. Han hade helt tydligt inte ens börjat repa sig.
Dubas har i några år talat om att det behövs pjäser som hämtar mer karaktär och identitet. Läs: kärnspelarna behöver hjälp. Därför har han de senaste åren tagit in erfarenhet i form av Jason Spezza, Jake Muzzin, Wayne Simmonds, Joe Thornton, Zach Bogosian.
Vågar ändå påstå att tänker Dubas fel. Kärnan måste vara den som skapar och står för lagets identitet och har karaktär. De införskaffade erfarna rävarna kan med sitt beteende stödja kärnan och visar hur man följer sina ledare på isen.
Ansvaret för att leda och leverera finns ändå hos killarna på affischerna. Därför finns deras löner på en annan nivå.
Alternativt: det är faktiskt möjligt att säga att man inte upplever sig vara mogen för ansvaret som en fullkomligt hutlöst hög årslön innebär. ”Betala mig lite mindre och skaffa en nyckelspelare till”. Nej, nej, såklart ska man maximera den personliga nyttan och sätta jaget före laget.
Aleksandr Barkov, Nathan MacKinnon och trion i Bostons ”Perfection Line” har faktiskt valt det omvända.
När Matthews på onsdagen stod till journalisternas förfogande fick han frågan om vad som gick fel. Killen som ingen kunde stoppa i grundserien svarade att det var den mentala biten som knäckte dem.
En av få Leafs-spelare som kan åka på semester utan att skämmas efter Montreal-serien, William Nylander (5+3), fick samma fråga. Nylander använde ordet rädsla, när han beskrev Leafs mentala tillstånd i den avgörande matchen.
Shanahan kan bara inte vänta ännu en säsong på att affischpojkarna slutar förvandlas till darriga medelmåttor när det gäller som mest. Leafs kärntrupp kommer på ett eller annat sätt att ha förändrats när oktober är här. Antagligen också kostymavdelningen.
En eloge ska alla som ställde upp för pressen ha: ingen skyllde på John Tavares skada. Det skulle ha lyft pinsamheten till helt nya sfärer.
Tack för att du läste.
Källor: nhl.com, sportsnet.com