Trädet som var medelålders redan då pyramiderna byggdes, och naturens övriga nestorer

I veckans Kvanthopp tittar vi på det biologiska livets nestorer. Vilka av alla livsformer har lyckats tänja ut sin levnadsbana allra längst? Hur går man tillväga för att leva så länge som möjligt? Vad kan vi människor lära oss av sköldpaddor, hajar, träd och övriga långlivade livsformer? 

Trädet som var medelålders då pyramiderna byggdes, och naturens övriga nestorer

35:15

“Den allra äldste, det är vad jag är. Lägg märke till mina ord, mina vänner! Tom fanns här före floden och träden. Tom minns den första regndroppens fall och det första ekollonets fall.

Han trampade upp stigar långt före de stora folken, och han såg när de små folken kom. Han fanns här före kungarna och gravarna, före griftkumlens gengångare. När alverna drog västerut, då var Tom redan här, innan havet grävt vikar i landet. Han kände de dunkla makternas hemvist i fjärran dagar innan Mörkrets konung bröt upp från sitt rike i det yttersta svarta.”

—JRR Tolkien, "Sagan om ringen"

Tom Bombadill är min favorit av alla karaktärerna från Sagan om ringen. Han plockar upp härskarringen och leker med den, bollar med den. Han sätter den på fingret utan att påverkas det allra minsta. 

I en värld av uråldriga fasor, mörka kungar och mäktig magi är Tom Bombadill äldst, först och på sätt och vis mäktigast, men samtidigt ensam och utomstående, en neutral betraktare, en kvarleva från tidernas gryning. Lite road men samtidigt oroad följer han med världens skeenden och de mörka molnen som hopar sig, oförmögen att riktigt orka bry sig. Så han går till ån och fiskar. Eller någonting.

Mänsklighetens Tom Bombadill-komplex

Vad har nu det här med någonting att göra, kanske ni frågar. Nå, vi människor inbillar ju  oss ofta att allting började och tar slut med oss. Vi ser på våra gamla pyramider och mossiga slottsruiner, vi läser våra heliga skrifter som bevis på att allting började med oss, att allting står och faller med oss. 

För att ta luften ur vårt Tom Bombadill-komplex brukar jag hänvisa till den här jämförelsen där man komprimerar hela jordens ålder, cirka 4,5 miljarder år, till ett kalenderår. I den uppstår jorden den första januari och nu är den 31 december vid midnatt. Vi har varit inne på det tidigare här i Kvanthopp, men vi tar en snabb sammanfattning.

På den här skalan, med hela jordens ålder komprimerad till ett kalenderår, dyker det första primitiva, encelliga livet på jorden upp omkring den 25 februari. Sedan händer ganska lite fram till den 16 augusti, då de första flercelliga organismerna dyker upp. 

De första svamparna uppträder den 15 november. De första landburna växterna ser dagens ljus den 22 november, två dagar efter de första fiskarna och två dagar före de första insekterna. Reptilerna gör entré den 6 december och däggdjuren ser dagens ljus den 13 december.

Människans första upprättgående förfäder reser sig upp den 31 december, kring halv tolv på förmiddagen. Homo sapiens, den moderna människan, infinner sig senare samma dag, klockan 23:36. Jordbruket uppfinns 23:59, och den industriella revolutionen börjar 23:59:58, två sekunder före midnatt.

Vi människor är med andra ord ett otroligt ungt släkte, med en ännu yngre civilisation och kultur.

Och samtidigt existerar de här tysta observatörerna från urtiden, verklighetens Tom Bombadill. De står på kullarna och simmar tyst genom de mörka havsdjupen och undrar vad de där tvåbenta nykomlingarna väsnas för. Undrar varför de sågar av grenarna de sitter på?

Old Tjikko, medelålders på pyramidernas tid

Min favorit av alla de här tysta vittnena från urtidens dimmor, är ett träd kallat Old Tjikko. Den här nestorn har sin hemvist här i vår relativa närhet, på ett fjäll i Dalarna. Också det här är bekant för Kvanthopps långtida lyssnare.

Gamle Tjikko är alltså en liten, knotig och vindpinad gran. Den är, så vitt vi vet, sisådär 9 500 år gammal just nu.

Old Tjikkos ålder har bestämts genom kol 14-dateringar av gamla kottar hittade under granen. Och det är alltså inte själva trädstammen som är 9 500 år gammal, det är delar av rotsystemet som har överlevt och med tiden skjutit ut nya delar. Inga ursprungliga delar av Old Tjikko lever i dag, men genetiskt sett är det samma trädindivid som i förbiblisk tid.

Min morfar brukade skryta med sin gamla yxa som han ärvde av sin pappa. “Det är en prima yxa”, sade morfar, “jag har bytt ut skaftet två gånger och bettet en gång”. Jag iddes inte ta den diskussionen med morfar, att är det nu sedan samma yxa om samtliga delar har bytts ut. 

Å andra sidan kunde han då ha sagt att “ja men absolut största delen av cellerna i din kropp har också bytts ut flera gånger under din livstid. Är du inte ändå samma person?”

Och det är ju här som poängen ligger, på sätt och vis. Det som skiljer morfars yxa och oss levande varelser åt är att till exempel Old Tjikkos unika DNA är precis samma som det var den där dagen djupt nere i stenåldern då lilla Tjikko först slog rot i den magra jämtländska myllan. Det finns en konkret kontinuitet där.

Och vilken kontinuitet det är! De första spåren av bosättning i det som idag är Finland härstammar från cirka 8 900 år sedan. Då var Tjikko redan 600 år gammal. När Stonehenge byggdes, ungefär 3 000 år före vår tideräkning, då var Tjikko redan stadigt i medelåldern, nästan 5 000 år gammal.

Pando, trädet med 40 000 stammar

Och det ska kanske påpekas här att Old Tjikko inte är det äldsta trädet i världen. Vi ska kolla in några exempel här. I Fishlake-nationalparken i Utah, USA, växer en koloni av amerikanska aspar (Populus tremuloides) som kollektivt går under namnet Pando. 

Den som tar en promenad under asparnas skälvande lövverk kanske tror att det är en skog av separata träd. Men Pando är alltså en enda trädindivid med mer än 40 000 individuella stammar som är hopknutna av ett och samma rotsystem. Rotsystemet skjuter sedan med jämna mellanrum upp nya stammar till höger och vänster.

Pandos ålder har diskuterats flitigt, det finns de som hävdar att den är upp till en miljon år gammal. Åttio tusen år är en siffra som ofta har nämnts. Men sannolikt är Pando inte äldre än 14 000 år, för det skulle förutsätta att den på något vis överlevde inlandsisen som under istiden täckte dalen där den växer.

Men hej, 14 000 år är ju en minst sagt respektabel ålder, hur man än ser på saken. Och Pando blir inte mindre respektabel av det faktum att den kanske också innehar titeln som världens tyngsta levande organism.

Aspkolonin Pando täcker alltså ett område på drygt 43 hektar, och hela rotsystemet med alla de tiotals tusen stammarna har beräknats väga nästan 6 000 ton, eller sex miljoner kilo!

Längre västerut från Pandos hemtrakter, i Oregon, hittar vi en svampkoloni, en mörkfjällig honungsskivling (Armillaria solipides) som också är klädd i diverse superlativ.

Humongous Fungus, supergammal och jättestor

Svampindividen i fråga går under namnet Humongous Fungus, den jättelika svampen, och också den är supergammal. Ingen vet exakt hur gammal, men uppskattningarna varierar mellan 2 000 och 8 500 år. 

Det mest uppseendeväckande med Humongous Fungus är hur som helst dess storlek: dess rotsystem täcker ett område på uppemot 965 hektar. Det skulle i så fall göra den till världens största levande organism (också om Pando strikt taget är tyngre). Men det här är ju Amirika, och där är ju allting större och bättre, säger de.

Men varken Old Tjikko, Pando eller Humongous Fungus kan häva titeln som växtrikets absoluta nestor. I Tasmanien söder om Australien finns en annan växt, Lomatia tasmanica eller kungslomatian, som också räknas till de äldsta levande växterna på jorden. Det handlar om en relativt anspråkslös, städsegrön tvåhjärtbladig buske tillhörande familjen proteaväxter.

Kolonin i fråga består av cirka 600 individuella buskar, och den täcker ett område som är drygt en kilometer i genomskärning. Också den kör med strategin att skjuta upp kloner av sig själv omkring sig själv, fast i Lomatias fall så delar klonerna inte på rotsystemet, utan de har sina egna rötter.

Det här låter ju som ett ruskigt effektivt sätt att föröka sig, och man kunde tro att kungslomatian vore på väg att ta över världen, men det är den inte. Lomatia tasmanica är de facto utrotningshotad, och det lokala botaniska sällskapet gör vad de kan för att plantera den vidare. 

Under kungslomatian har man hittat fossiliserade blad som har daterats till 43 600 år. Och eftersom varje individuell buske är en klon av en och samma individ, så kan det här alltså röra sig om den äldsta kända levande växten i världen.

Om inte…

Ja, det finns alltså en klonkoloni av sjögräset Posidonia oceanica nära Ibiza i Medelhavet, som har uppskattats vara mellan 12 000 och 200 000 år gammal. Men den maximala siffran är teoretisk, eftersom havsbottnen som växten lever på bevisligen har legat på torra land i något skede för mellan 10 000 och 80 000 år sedan.

Metusalem, tallen som gör skäl för namnet

Nå, men okej då — alla dessa kloner och rotsystem som skjuter upp nya stammar när de gamla är uttjänta. Smart system, visst, men hur gamla är de äldsta individuella, enskilda växterna som fortfarande har sina ursprungliga stammar kvar?

Där har vi faktiskt en ganska klar och entydig ledare. Den äldsta kända växten i världen, som inte är en klon, är en tall av släktet Pinus longaeva eller metusalemtall som växer på en hemlig plats i White Mountains i Kalifornien.

Tallen, kallad Metusalem (Methuselah på engelska), har en ålder som har bestämts till varken mer eller mindre än 4 852 år. Man ska alltså komma ihåg att det går att räkna trädets årsringar, vilket gjordes 1957 av en viss Edmund Schulman. Trädet var då 4 789 år gammalt.

Det här innebär att man kan använda Metusalems årsringar till att jämföra den årliga nederbörden i området ända tillbaka till året 1 983 före vår tideräknings begynnelse.

Med andra ord, cirka 2 000 år före vår tideräkning — när Metusalem var ett litet skott — blomstrade den minoiska kulturen på Kreta och den tolfte dynastin regerade i det forntida Egyptens Mellersta rike. Och här är den fortfarande, livs levande, tallen Metusalem.

Den här sortens ålderssiffror, på tusentals år, är överhuvudtaget någonting som huvudsakligen är växternas privilegium bland det stora livet här på jorden. Djurvärlden kan inte riktigt konkurrera i det här avseendet. 

Inte för att det skulle saknas långlivade arter också här. Allt är relativt. Inte minst korallerna presterar riktigt hyfsade siffror, de kommer faktiskt tidvis upp i fyrsiffriga tal. Det finns ett par släkten av svartkoraller (Antipatharia) vars ålder har bestämts till drygt 4 200 år. Också de är, dessvärre, utrotningshotade.

Och så har vi ett släkte av svampdjur i Östkinesiska havet, glassvampar närmare bestämt, som kan bli uppemot 10 000 år gamla. 

Djurvärldens nestorer

Men hur är det då med djur som rör på sig, eller åtminstone inte är fastrotade i underlaget? Tja, Islandsmusslan (Arctica islandica) som trivs i Nordatlanten, den är riktigt rejält långlivad, om vi säger så. I oktober 2007 åldersbestämdes ett exemplar av islandsmusslan som hade muddrats upp vid den isländska kusten. Den var då 507 år gammal.

Musslan i fråga fick smeknamnet Ming efter Mingdynastin som härskade över Kina när musslan kläcktes. Ming var också av samma generation som Martin Luther.

Behöver jag nämna att Ming inte överlevde sin åldersbestämning? Vem vet hur gammal den hade blivit om den hade fått leva kvar på havsbottnen.

Fiskarna kan också bli riktigt gamla. Vissa hajar kan leva mer än 500 år. Som jag sade i ett tidigare avsnitt, det finns nu levande hajar som simmade runt i havet redan då regalskeppet Vasa sjönk och då Keith Richards tappade sina mjölktänder.

Att leva på landbacken tycks ta på krafterna, man måste ju bära upp sin vikt själv här, så vi landlevande djur blir inte riktigt lika gamla som de äldsta havsdjuren.

Rekordhållaren här på torra land är en aldabrasköldpadda av hankön kallad Adwaita som kläcktes omkring 1750 och dog den 22 mars 2006. Adwaita (namnet betyder “den enda” på sanskrit) blev därmed uppskattningsvis 255 år gammal. 

Den som siktar på ett långt liv kan ju ta tips för sin diet från Adwaita, som levde på en blandning av vetekli, morötter, sallat, kikärter, gräs och salt.

Men vi människor då? Nå, vi blir ju faktiskt hyfsat gamla vi med, åtminstone om man jämför med hundarna och katterna. 

Jeanne Calment träffade Vincent van Gogh

Rekordet innehas av fransyskan Jeanne Calment, som blev 122 år gammal innan hon slutligen fick besök av liemannen. Det här skedde 1997. Calment rökte för övrigt regelbundet tills hon var 117 år gammal, och inte spottade hon i glaset heller. Choklad lär hon ska ha gillat också. 

Calment överlevde sitt första barn med 64 år och sitt enda barnbarn med 34 år. 

Under sin livstid träffade Jeanne Calment bland annat Vincent van Gogh, som hon inte hade mycket gott att säga om: han var smutsig, sjabbigt klädd och uppförde sig otrevligt. Calment var också med och såg med egna ögon när Eiffeltornet byggdes.

Men hur ser det ut i framtiden, hur gamla kan vi bli? Man skulle ju tycka att eftersom vi aldrig har varit så här många här på jorden, och näringen vi får är allt bättre, och det finns medicin för så gott som alla krämpor, så borde vi ju se fler och fler superåldringar som Jeanne Calment. Men det gör vi inte, och det här har fått forskarna att sätta pannorna i djupa veck.

För ett antal år sedan tog forskare vid Albert Einstein College of Medicine i New York City en titt på den så kallade Human mortality database. Den är en befolkningsdatabas som drivs av tyska och amerikanska demografer, som listar upp dödsorsaker i 38 olika länder.

Och vad forskarna fann var att den högsta rapporterade åldern i de undersökta länderna, Frankrike, Japan, USA och Storbritannien, började öka snabbt i början av 1900-talet, och som snabbast ökade den på 70-talet. Men sedan, kring 1990, började kurvan plana ut vid ungefär 115 år. Och sedan dess har den egentligen inte ökat nämnvärt. 

Visst förekommer de som lever längre än så, men forskarna förbluffades av att 115 år tycks alltså vara någon sorts naturlig övre gräns, baserat på statistiken. Vi tycks inte bli stadigt äldre och äldre. Lite på samma sätt som världsrekordet i längdhopp tycks ha fastnat strax under nio meter.

Återstår att se vad gentekniken har att komma med som eventuellt tänjer på den här gränsen i framtiden. Det ultimata målet, som vissa ser det, är väl odödlighet, och odödlighet är ju faktiskt inte direkt något problem för naturen. Det finns ingen naturlag som säger att man måste dö efter en viss tid.

Arterna som flirtar med odödligheten

Till exempel: det finns en viss sorts manet kallad Turritopsis dornii, som i princip kan leva för evigt. Om den blir skadad eller hotas på något sätt kan den återgå till polypstadiet, och sedan börja sitt liv från början, i teorin hur många gånger som helst. Men sannolikt blir den förr eller senare uppäten av någon högre upp i näringskedjan. 

Så finns ju de här mikroskopiska livsformerna som nu inte direkt är odödliga, men faktiskt inte långt ifrån. Eller så kan de ta riktigt, riktigt långa tupplurer i väntan på bättre tider. Miljontals år långa tupplurer.

Det finns gott om exempel på bakteriesporer som har återupplivats efter miljontals år i dvala. Sporer som har legat inkapslade i bärnsten har väckts upp efter 40 miljoner år. 

Ännu mer extremt, sporer från saltavlagringar i New Mexico i USA, närmare bestämt Bacillus marismortui and Virgibacillus pantothenticus, har aktiverats efter 250 miljoner år. Det måste ju vara ett tämligen svårslaget rekord.

Men okej då, de här bakterierna har ju inte levt aktivt i 250 miljoner år, de har bara skippat en massa tid däremellan. 

Inte bara bakterier kan det här knepet, faktiskt. Flercelliga varelser kan också. I den ryska permafrosten, högt uppe i Arktis, i delrepubliken Sacha, hittade ett forskarteam uppemot 40 000 år gamla, djupfrysta rundmaskar. Efter att ha tinats upp, började två av rundmaskarna röra på sig och äta. 

Sedan finns det faktiskt mikro-organismer som kan bli helt galet gamla utan att sjunka i dvala. De så kallade endoliterna är särskilt bra på det här. Endoliter kan vara arkéer, bakterier, svampar, lavar, alger eller amöba. Det de har gemensamt är att de bor inuti stenar och i berggrunden.

Endoliter har påträffats så djupt som tre kilometer under jordytan, men de lever också i stenar uppe på markytan i extremt torra och kalla områden, som på Antarktis. I Sibirien har man hittat den här sortens aktinobakterier som har en uppskattad ålder på en halv miljon år.

Och grejen med de här små krabaterna är att de inte “fuskar” genom att ta tusentals år långa tupplurar. De lever på riktigt konstant och oavbrutet i hundratals tusen år. De har bara en så oerhört långsam ämnesomsättning.

Endoliterna är av särskilt intresse för astrobiologer, som tänker sig att Mars och andra planeter och månar kunde utgöra potentiella hemvister för utomjordiska endolitiska samhällen.

Vi är alla äldre än urberget — på sätt och vis

Nå men, sist och slutligen: hur gammal man än blir, om det sedan rör sig om hundratals eller rentav miljontals år, så är vi alla hur som helst delar av någonting otroligt mycket äldre. Jag talar om själva livet på jorden, som ju kan ses som en helhet, lite som de inviduella stammarna i Pando. Allt liv på jorden är släkt, trots allt. Allt, precis allt, hänger ihop.

Den äldsta kända fungerande genen inuti dig och mig är den som kodar för enzymet glutaminsyntas. Glutaminsyntas producerar aminosyran glutamin från glutamat och ammoniak. Eftersom detta enzym är en avgörande del av hur cellerna tillverkar proteiner och tar bort överskott av kväve har det naturliga urvalet bevarat genen som kodar för det oförändrad. 

Varje levande organism på jorden använder den här samma genen som först utvecklades för mer än två miljarder år sedan — det här var till och med innan de första biologiska cellerna med en kärna uppstod. Och det var definitivt före själva det finländska urberget, som bildades för cirka 1,6 miljarder år sedan.

Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta bekräftade spåren av liv är tre komma sju miljarder år gamla. Det är en tretusen sjuhundra miljoner år lång kedja som vi är delar av. Vissa menar att kedjan kan sträcka sig ännu längre tillbaka än så, fyra komma en miljarder år.

Om det inte är att leva för evigt, bara att vara en del av den kedjan, så är det åtminstone jäkligt nära den äkta varan.