Efter ett ödesdigert benbrott och en svår depression skriver Tomi Maanoja sitt sista fotbollskapitel: "Boken får ett lyckligt slut"
Hjälte då han räddade två straffar och Finland gick till U21-EM 2009. Spottkopp då han gjorde comeback efter ett allvarligt benbrott. De stora fotbollsdrömmarna förverkligades aldrig, men efter att ha fått ha fotbollen som yrke i över femton år, tycker Tomi Maanoja att livet blev ganska bra ändå.
Cirkeln är sluten. Tomi Maanoja, 34, är tillbaka där det började. Tillbaka i Hasselbacken i västra Vanda där han växte upp och tillbaka i Vantaan Jalkapalloseura.
Det var aldrig hans plan att återvända till fostrarföreningen, men då chansen dök upp kunde han inte motstå lockelsen.
– Jag är lite grann av en romantiker, så det känns smått poetiskt att vara tillbaka där det började. Här får boken ett lyckligt slut.
För bara två år sen hade Maanoja knappast kunnat tänka i sådana banor.
Efter säsongen 2018 hade han avslutat sin fotbollskarriär och helt och hållet gått över till yrket som svensk språkbadslärare. Samtidigt som han var inne i den mest akuta fasen av den depression han kämpat med i några år.
Det var svårt att komma ur sängen och enda anledningen att ta det klivet var jobbet.
Då kom fyra gamla fotbollsvänner med ett förslag.
– Häng med och träna lite, sa de. Jag kan inte tacka dem nog, för det var ett mycket betydelsefullt steg på vägen till att hitta livsglädjen på nytt.
Se Sportlivs minidokumentär om Tomi Maanoja och hur en enda skada kan komma att ange tonen för en hel karriär:
Målvakt från dag ett
VJS Dortmund. Så hette Tomi Maanojas första lag, Hasselbackens kvarterslag för pojkar födda 1986. Året var 1993 då han cyklade till sitt första träningspass på grusplanen intill lågstadieskolan.
Brasilianska målvakten Cláudio Taffarel var sexårige Tomis idol, så målvakt var vad han tänkte bli. Då han ett år senare fick höra talas om Peter Schmeichel blev dansken hans nya förebild.
– Än i dag ingår Schmeichels namn i en av mina e-postadresser, avslöjar Maanoja med ett skratt.
Juniorkarriären i fostrarföreningen VJS kulminerade i FM-guld med B-pojkarna 2003. Året därpå slöt han sitt första proffskontrakt, med Vandalaget AC Allianssi.
Ligadebuten lät ändå vänta på sig till följande säsong. 19-årige Maanoja fick vakta målet då HJK i näst sista matchomgången gästade Allianssi på Myrbackastadion.
– Det var inte helt bestämt att jag skulle starta, men då jag fick beskedet, då hade jag fjärilar i magen. Det var stort.
Sexton år senare minns Maanoja inte längre hur matchen slutade, men nog att han var "sjukt stolt" över att få debutera mot just HJK och dessutom på den plan som varit hans hem i många år.
Karriären tar fart
Från Allianssi gick färden vidare till Esbolaget Honka där Maanoja fick chansen att visa framfötterna åren 2006-2008.
Det var bara en tidsfråga när han skulle ta steget utomlands och i slutet av juli 2008 kom beskedet att han flyttar till Stockholm och AIK.
– Det var häftigt, en stor dröm gick i uppfyllelse och jag grät ganska många tårar, minns en ödmjuk Maanoja.
– AIK är trots allt en av Nordens största klubbar och störst vad gäller fansen och publiken.
På gott och ont, skulle han få erfara ett par år senare.
Hösten 2008 spelade Finlands U21-landslag en viktig match mot Österrike i Åbo. På spel stod en plats till åldersklassens EM-slutspel 2009.
Det hela skulle komma att avgöras på straffar. Då Maanoja lyckades stoppa två av Österrikes bollar visste glädjen inga gränser.
Med spelare som Tomi Maanoja, Tim Sparv, Teemu Pukki och Jukka Raitala i truppen, blev tränaren Markku Kanerva den första att föra ett U21-landslag till EM.
– Det året och den hösten är på många sätt de största minnena i mitt liv. Så klart har jag två underbara döttrar, men fotbollsmässigt var det riktigt, riktigt stort.
Några månader senare spelade Tomi Maanoja sin första A-landskamp, borta mot Japan.
Föga gissade han då att det också skulle bli hans sista.
Då Markku Kanerva ett decennium senare gjorde historia som den första tränaren att föra Finlands herrlandslag till EM, hade Tomi Maanoja redan lagt målvaktshandskarna på hyllan.
Benbrottet som förändrade en hel karriär
Skytteholms idrottsplan i Solna, februari 2009.
Då Maanoja ska rensa en boll i AIK:s träningsmatch mot Assyriska, krockar han med en motståndare och bryter smalbenet på två ställen.
För Maanoja, som i det skedet livnärt sig som fotbollsspelare i några år, fick skadan stora konsekvenser.
– Jag tvingades lägga fotbollen på hyllan i ett år, jag missade U21-EM som hade varit både ett nyttigt skyltfönster och en skön erfarenhet, och jag förlorade den flow och flax som gett mig luft under vingarna.
Karriärkurvan som hade pekat brant uppåt vände nedåt.
Den olycksaliga comebacken
Hösten 2009 meddelade Finlands mångårige landslagsmålvakt Jussi Jääskeläinen att hans landslagskarriär är över. Trots att Tomi Maanoja då fortfarande fanns på skadelistan var han ett hett namn i spekulationerna om efterträdare.
– Jag var fortfarande inne i min rehabprocess och hade egentligen inga förväntningar. Allt det där var bara mediahybris och snack egentligen. Visst kan det vara skönt att läsa om sig själv ibland, men det kan också vara rena mardrömmen, som jag fick erfara ett halvt år senare.
Med facit på hand är Tomi Maanojas comeback våren 2010 en historia han helst glömmer. Från att innan skadan ha varit ett hyllat framtidsnamn i klubblaget AIK var han plötsligt en allmän spottkopp.
Ny målvaktstavla av AIK:s Tomi Maanoja rubricerar Aftonbladet sin rapport från "krismatchen" mot IFK Göteborg i början av maj.
"I veckan har AIK:s målvakt Tomi Maanoja utsatts för en av de hårdaste hatkampanjerna en allsvensk spelare har fått utstå på väldigt lång tid. Såväl lagets sportchef, spelare och målvaktstränare har sågat honom vid fotknölarna och bland annat kallat honom för en division IV-spelare."
Före det har Maanojas insatser i målet redan kritiserats i flera artiklar.
Drömmen och verkligheten
Då Sportmagasinet träffade Tomi Maanoja hösten 2007 stod världen fortfarande öppen.
– Min dröm är att köra omkring i en häftig bil någonstans i södern och ha samma bakåtkammade frisyr som i dag, svarar ynglingen sin kaxiga stil trogen.
Och att få ha fotbollen som yrke, för fotboll är det han älskar.
Drömmen om spel i sydligare länder förblev en dröm, men under 2010-talet spelade Maanoja proffsfotboll i fem olika klubbar i Finland: Honka, RoPS, KuPS, FC Lahti och HIFK – och gjorde däremellan en avstickare till Sandefjord i Norge.
– Förstås hade jag gärna spelat fler A-landskamper och tjänat lite mer pengar, men det är ju inte de bitarna som är viktiga, säger han i dag.
– I över femton år har jag fått leva min dröm och ha fotbollen som yrke, och det är något jag är otroligt stolt över.
Återfann livsglädjen tack vare fotbollen
Att den extroverta och pratglada Maanoja de senaste åren kämpat med en svår depression kan förvåna många. Insjuknandet hade inget med fotbollen att göra. Däremot nog tillfrisknandet, säger han själv.
Då de fyra vännerna lockade med honom på en träning nio månader efter att han slutat med fotbollen var det till IF Gnistans hemmaplan i Åggelby i Helsingfors.
Maanoja rörs till tårar då han berättar om hur han tack vare fotbollen, vännerna och "Gnisu" småningom återfann livsglädjen.
– Bara det att de lät mig komma, att jag fick vara den jag är och göra det jag gjort i hela mitt liv – och bli uppskattad för det.
Efter att enbart ha tränat med laget år 2019 ställde sig Maanoja åter mellan stolparna i fjol då Gnistan efter två år i tvåan var tillbaka i ettan. Inför årets säsong började laget träna även dagtid vilket gjorde att Maanoja på grund av sitt lärarjobb inte kunde fortsätta i klubben.
Fetisch för svenskan
Under åren i Sverige fördjupades den kärlek till svenska språket som blossat upp hos Maanoja redan i högstadiet. Han började tala svenska med sina två döttrar och för fem år sedan började han studera till svensklärare vid Helsingfors universitet.
Studierna är fortfarande oavslutade och längs vägen har karriärplanen reviderats något. Efter att i några år ha jobbat som språkbadslärare i Helsingfors och Vanda har fostraren Maanoja funnit sitt kall.
– Jag har fortfarande en liten lapp där det står "mössorna bort". Jag har varit hattpolisen i skolan, skrattar Maanoja.
– På andra sidan står det "prata svenska", för det viktigaste är att försöka – och det gäller alla plan i livet. Jag försöker utnyttja alla möjligheter för att en elev ska bli ens lite inspirerad och intresserad av det svenska språket.
Tänk om...
Tänk om Tomi Maanoja inte hade brutit benet i en träningsmatch med sitt AIK i februari 2009. Tänk om han istället fått stå i målet då Finlands U21-landslag för första gången någonsin spelade i EM några månader senare.
Vart kunde det skyltfönstret ha fört honom på hans just då brant stigande karriärkurva? Till drömmarnas proffskarriär ute i Europa? Och som kronan på verket till herrarnas fotbolls-EM 2021?
– Visst drömde jag om att vara en del av det första laget som nån dag skulle spela i EM eller VM, men det blev inte så. Det viktigaste är ändå att Finland är med, det är stort.
Kunde han själv ha gjort något annorlunda?
– Det är klart att jag kan ifrågasätta vissa av mina egna beslut, men jag har alltid försökt spela så gott jag kunnat utgående från de kort jag blivit tilldelad. Jag har försökt vara smart, lämpligt självisk, inte klaga och hellre vara en del av lösningen än en del av problemet.
I svaga stunder har Maanoja ändå inte kunnat undvika att tycka synd om sig själv för att det gick som det gick.
– Då man drabbas av enorma skador som påverkar ens karriär så stort är det lätt att börja tänka "what if". Men det ändrar inte på det faktum att jag bröt benet och att livet blev som det blev – inte som förväntat, men ganska bra ändå. Ibland känns det lite trist, men för det mesta känns det helt okej faktiskt.
Och visst kommer han att följa med sommarens EM – fastän det inte var han som stod mellan stolparna när Finland tog sig till det historiska första mästerskapet.
– Jag har en massa vänner som kommer att arrangera en massa kisastudion och jag kommer garanterat att vara med och heja på mina gamla vänner – och förstås de lite yngre spelarna också.
