Lejonanalysen: Finland till final med vansinnig darr på ribban – målvaktsspelet räddade Lejonen mot Tyskland

Det här var inte tillräckligt bra, summerade Hannes Björninen och det är bara att hålla med. Finland stod för något som närmast kunde rubriceras som grov stöld i semifinalen i Riga, skriver Yle Sportens Mattias Simonsen.

Helhetsintrycket: Slarvigt och nervöst, men det är målen som räknas

En av de största klyschorna inom ishockey, eller sport överlag, är att tala om att ”förtjäna” ett visst resultat i en match.

Och med handen på hjärtat förtjänade Finland inte att vinna den här matchen. Tyskland var vassare, mer aktiva och till synes klart hungrigare – men ändå lyckades Lejonen knipa segern med 2–1.

Men, oavsett vem som förtjänade att vinna semifinalen var det Finland som gjorde målen som krävdes.

Defensivt sett gjorde Lejonen igen en stark insats, men det såg inte alls lika övertygande ut ens i den egna zonen som i kvarten mot Tjeckien. I anfallsväg var spetsen ännu trubbigare.

Avgörandet: Målvaktsspelet

Jussi Olkinuora är den här turneringens bästa målvakt. Han tävlade inför semifinalen om titeln med sin tyska kollega Mathias Niederberger, men nu är det inte längre något snack om saken.

Samtidigt som Olkinuora spikade igen och stod för flera matchvinnande parader var den tyska målvakten skakig.

För nu ska vi vara ärliga. Iiro Pakarinens 1–0-mål var billigt.

Och tack vare det målet tvingades tyskarna öppna upp i sitt spel – vilket i sin tur ledde till en situation där de tyska superjuniorerna Moritz Seider och Lukas Reichel slarvade till den grad att Hannes Björninen kunde sätta in segermålet.

Underhållningsvärdet: 7/10

Tacka högre makter för att Niederberger slarvade i den första perioden. Utan Finlands första mål såg den här matchen ut att gå till historieböckerna som ett ställningskrig av episkt tråkiga mått.

Både Tyskland och Finland spelade ytterst konstervativ trap-hockey i början av den första perioden och det var först då tyskarna hamnade i underläge som Toni Söderholm bad sina killar att lägga i ett extra kol.

Snackisen: Jo, domarlinjen, igen

Den här turneringen har varit ett praktexempel på hur det kan se ut då domarna blundar för mildare fouls. Den första semifinalen mellan Kanada och USA var ytterligare en sådan match.

Men Finland–Tyskland? Nehej, här blåste man bort varje minsta snedsteg. Eller nå, de flesta. Det fanns fortfarande märkligt mycket som de svenska domarna med tanke på det valde att ignorera.

Det är helt förståeligt att Toni Söderholm tappade det sista humöret han hade kvar på Tysklands presskonferens efter matchen då han fick en fråga om matchens sista utvisning, där Atte Ohtamaa med 16 sekunder (!) kvar fiskade fram en tysk tvåminutare.

– Det var hög klubba utan att han träffade hans ansikte, konstaterade Söderholm barskt.

Utropstecknet: Olkinuora

Det går inte att understryka tillräckligt. Det är Jussi Olkinuoras förtjänst att Finland spelar VM-final 2021.

Semifinalen mot Tyskland var hans bästa match i turneringen så här långt. Tyskarna kom faktiskt till flera jättelägen, men Olkinuora var rätt placerad hela tiden.

Spelar tillräckligt aggressivt mot anfallare för att minimera luckorna, släpper inte avsevärt många returer och bidrar dessutom till spelet med puck då han gång på gång läser puckar längs med sargen helt korrekt.

Frågetecknet: Tempot

Då Lauri Marjamäki var chefstränare för Lejonen blev ordet ”viivelähtö” – ett fördröjt uppspel – en svordom i Ishockeyfinland. Men här sitter vi och får följa med de finländska spelarna bromsa ner farten alldeles fullständigt igen.

Om det är rätt eller fel är det bara Jukka Jalonen som kan svara på. Han vet hur spelarna hanterar olika taktiker och kanske det helt enkelt bara är så att det är så här som Finland kan hålla i taktpinnen på det sätt som han är nöjd med.

Men visst är det frustrerande att titta på då spelet gång på gång fastnar i första bästa duell – eller i värsta fall redan i ”fällan” i mittzon. Då tyskarna ökade på tempot var Lejonen helt ovilliga att följa med.

Då Tyskland sen plötsligt låg under började de forechecka aggressivare och vips var backarna lika illa ute som mot Tjeckien. Kanada var minst lika framfusiga senast mot Finland, i kvarten mot det ryska laget och tidigare i dag mot USA.

Jalonen har förhoppningsvis äss i ärmen inför finalen.

Lejonkungarna:

Tre stjärnor: Jussi Olkinuora

Olkinuora kunde redan nu väljas till hela turneringens mest värdefulla spelare, oavsett hur det går i finalen.

Två stjärnor: Hannes Björninen

Ett mål och en jätteinsats defensivt i matchens sista sekunder. Spikade segern med sitt all in-försvar då tyskarna desperat försökte få pucken mot Olkinuora en sista gång.

Ja och så stod han ju för ett alldeles otroligt kyligt avslut som till slut stod som segermål i matchen.

En stjärna: Jere Sallinen

Då resten av de finländska spelarna nöjde sig med att följa med tyskarnas spel från första parkett i den första perioden var Sallinen en energiknippe som bara han kan vara. Hårda tacklingar, solid med sin backcheck – ibland behöver man rivjärn för att visa vägen.

Fortsättningen: Finalrepris mot ett oroväckande starkt Kanada

Lönnlöven har stått för den här turneringens mest imponerande vändning. Efter en alldeles usel inledning på VM – som var logisk på många sätt och vis – är Kanada nu i ärlighetens namn det formstarkaste laget i turneringen.

Seger över turneringens på pappret starkaste lag Ryssland i kvarten. Seger över gruppspelets kanske vassaste lag USA i semin.

Nu är frågan om Kanada inte är förhandsfavorit i finalen på söndagskvällen.

Det positiva för Lejonens del? Det är precis det utgångsläget som Jukka Jalonen suktar efter. Det här med att försöka föra matchen kontrollerat är uppenbarligen inte det här landsagets grej.