Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Lejonanalysen: Närmare än så här går det inte att komma – några slarviga misstag kostade Finland andra raka VM-guldet

Finlands spelare följer med USA:s guldfest.

Arttu Ruotsalainen var någon centimeter från att frälsa den hockeytokiga nationen. Istället var det en liten snedpassning som fick fälla avgörandet. Men Lejonen hade lägen att avgöra innan det, skriver Yle Sportens Mattias Simonsen.

Helhetsintrycket: Äntligen, Lejonen, men tyvärr räckte det inte

Det ska sägas direkt. Sett till helheten var det här Finlands klart bästa match i den här turneringen.

Lejonen klämde gasen i botten direkt och spelade aktivt i anfallet. Framför allt farten i omställningarna och det mer kontrollerade uppspelet var glädjande.

Det är ingen hemlighet att det här landslaget saknade spetskompetens. Men ändå hittade Lejonen än en gång olika sätt att göra två livsviktiga mål. Problemet var helt enkelt att det inte räckte till den här gången.

Några onödiga utvisningar släppte Kanada in i matchen igen. Och oavsett hur usel Lönnlövens inledning på turneringen var har man inte råd att göra det i en VM-final.

Kanadas lag var fyllt av spelare som har kapacitet att avgöra. Lejonen gav dem lillfingret och blev av med hela handen. 3–2 efter förlängning är ett rättvist resultat.

Avgörandet: Spelet i powerplay

Kanadensarna var lite väl taggade i början av matchen och hade svårt att kontrollera sina känslor på isen. Finland fick spela powerplay i sammanlagt fem repriser – men lyckades bara en gång.

Grundproblemet ligger i att Lejonen, och framför allt den första pp-linan, har fått slipa på passningskoncepten mot lag som spelar boxplay rätt passivt. Finländarna hade hunnit bli vana vid att ha tid på sig med puck. Något sådant fanns inte på menyn i finalen.

Samtidigt var kanadensarna precis så kliniska i sina numerära överlägen som befarat. Lejonen försvarade alldeles för passivt framför den egna kassen och då leder det till baklängesmål mot tuffa nordamerikanska spelare.

Underhållningsvärdet: 10/10

Det var fart och fläng. Känslorna gick heta. Förlängning. Mer än så kan man väl inte kräva av en VM-final?

Snackisen, för sista gången: Domarlinjen

Det här börjar ärligt talat kännas tjatigt, men det verkade inte riktigt finnas en röd tråd i domsluten.

Ibland kändes det som att spelarna fick göra vad de ville på isen och endast kanadensarnas fula boarding-tacklingar plockades bort – men i andra fall kom utvisningarna klart lättare.

Men nu ska det samtidigt sägas att utvisningarna som Finland fick var långt från billiga. De var helt enkelt slarviga.

Och det är så att det krävs grov misshandel för att det ska bli powerplay i förlängning. Jo, Anton Lundell kapades fult. Jo, Hannes Björninen tacklades in i sargen.

Men Finland hade nycklarna till en seger redan efter ordinarie speltid. Kanadensarna utnyttjade faktumet att man får spela fult i förlängningen, Finland gjorde inte det.

Utropstecknet: Nivåhöjningen

Det är bara att lyfta på hatten åt Jukka Jalonen. Sättet som Finland kom in i finalen var alldeles otroligt med tanke på hur spelet sett ut såväl i gruppspelsmatchen mot Kanada, kvartsfinalen mot Tjeckien som semifinalen mot Tyskland.

Det här var ett Finland som hade ställt in sig på att ta ett VM-guld. Det här var en Lejontrupp som inte hade tänkt ge upp.

Men marginalerna var inte på deras sida den här gången.

Frågetecknet: Finns det några?

Nä, det känns orättvist att lyfta fram negativa aspekter mer än så här. Spelet i boxplay var katastrofalt dåligt, men resten av insatsen höll guldnivå.

Nu mötte Finland ett Kanada som var minst lika taggat och då är det de små marginalerna som avgör. Kanada prickade stolpen under matchen, Arttu Ruotsalainens skott i förlängning nuddade vid Darcy Kuempers axel.

Det var istället det egentligen enda misstaget av Finland i förlängningen som avgjorde. Så små är marginalerna på den här nivån.

Lejonkungarna:

Tre stjärnor: Petteri Lindbohm

Ett otroligt snyggt skott gav Finland 2–1-ledningen i början av den tredje perioden. Tidigare under turneringen har det räckt till. Dessutom var Lindbohm solid i försvaret och säker med puck.

Två stjärnor: Mikael Ruohomaa

Fram till att han tog utvisningen som kostade Finland ledningen hade Ruohomaa gjort sin i särklass bästa match i den här turneringen. 1–0-målet var bara körsbäret på tårtan.

Ruohomaa var bland de mest aktiva Lejonanfallarna som var i farten mot Kanada.

En stjärna: Olli Määttä

Utöver Lindbohm var Määttä Finlands bästa back i finalen – precis som han skulle vara. Määttä var ändå truppens NHL-namn och visade exakt hur säker han kan vara då han spelar på sin högsta nivå.

Yle Sportens All stars-femma:

Det är den ackrediterade presskåren som röstar fram turneringens All stars-femma och turneringens värdefullaste spelare. För transparensens skull kommer här femman som undertecknad röstade på. Rösterna lämnades in före den första periodpausen i finalen.

Målvakt och turneringens MVP: Jussi Olkinuora, FIN

Inget snack om saken ur mitt perspektiv. Olkinuora var turneringens bästa målvakt och utan honom skulle Finland inte ha spelat final. Kanada hade inte en lika viktig individuell spelare i sin trupp.

Back: Moritz Seider, GER

Frågan är om Seider inte var Tysklands viktigaste spelare i turneringen. Fick mer ansvar än någon annan tysk spelare i så gott som varje match och får med all rätt ta åt sig en stor del av äran för att Tysklands turnering blev så pass bra som den blev.

Back: Troy Stecher, CAN

Om Seider var viktig för Tyskland kan det samma milt sagt sägas om Troy Stechers roll i det kanadensiska försvaret. Spelade upp till en halv timme i vissa matcher.

Forward: Anton Lundell, FIN

Enligt devisen ”en oerhört viktig spelare från finallag 1” gick en röst till Finlands bästa och viktigaste anfallare i turneringen. Avgjorde vissa matcher i gruppspelsfasen på egen hand och var dessutom farlig också i slutspelet.

Tänk om han hade lyckats med sitt zorromål i semifinalen eller om han inte kapats då han fintade sig förbi kanadensarna i finalens förlängning.

Forward: Andrew Manigapane, CAN

Samma logik. Var Kanadas bästa forward och röstades till slut fram till turneringens bästa spelare. Jag protesterar inte.

Forward: Conor Garland, USA

USA:s vassaste poängplockare. Låg i delad poängligaledning inför finalen, där Connor Brown ändå plockade några avgörande pinnar och tog segern.