Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"Jag skäms, men jag vägrar skämmas" – Panda Eriksson om att leva som ickebinär transperson

Panda Eriksson med avklädd överkropp.
Bildtext Panda berättar att kroppen alltid känts främmande. Först när hen började tatuera kroppen kändes det som att åtminstone den tatuerade delen blev hens egen.

När Panda första gången högt uttalade att hen varken identifierar sig som man eller som kvinna kändes det livsfarligt, som att placera sig utanför samhället och dess regler.

När Panda Eriksson beskriver sig själv blir det med ord som finlandssvensk, människorättsaktivist och ickebinär transperson som just nu studerar till sjukskötare och sexualrådgivare. 

Varken man eller kvinna

– Trans hänvisar till det att du är av en annan åsikt än barnmorskan som såg dig när du föddes och sade att du antingen är en tjej eller kille. Du definierades som något och växte upp till något annat, det är för mig trans.

Panda är cellbiolog till bakgrunden och förstår inte varför man med hjälp av biologi vill förklara vad som är naturligt eller inte naturligt.

– I naturen finns det inte en klar svartvit linje, det är något människan hittat på. Det är klart att det finns tendenser, men ingen knivskarp linje.

Panda använder en stor del av sin tid till att föreläsa om vad det innebär att inte identifiera sig som man eller kvinna, hen hade själv behövt få höra det som yngre.

– För mig var det väldigt många och jobbiga år med dramatiskt dålig hälsa, ångest och psykologisk stress eftersom jag inte hade ord för det jag var och det jag upplevde.

Stora bröst eller helt utan?

Panda började redan tidigt känna sig annorlunda. En konkret sak var att Panda var mycket längre än alla andra i klassen. Bland skolkamraterna fanns det också ett utbrett fettförakt.

– Man skulle se ut som en supermodell. Det var mycket viktigt att vara smal.

Panda minns att man i klassen tävlade om vem som kunde äta minst. 

– Jag spydde systematiskt under flera år av mitt liv. Nu har jag varit symptomfri i ungefär tio år, men mat och vikt är fortfarande laddat.

Fettfobin och transupplevelsen går på många sätt in i varandra.

– När brösten kom reagerade jag med att banta bort dem utan att jag egentligen visste vad jag ville. Ville jag vara hyperfeminin med stora bröst eller vara helt utan? 

Panda berättar att kroppen alltid känts främmande. Först när hen började tatuera kroppen kändes det som att åtminstone den tatuerade delen blev hens egen.

Läkaren tappade fattningen

Under gymnasietiden korrigerade en av Pandas vänner sitt kön, men Panda kände inte själv att det hade med hen att göra.

Året hann bli 2012 när Panda förstod att hen var trans. Det första besöket hos läkaren var farsartat. Allmänläkaren som skulle skriva en remiss till specialvård på könspolikliniken tappade fattningen totalt när Panda berättade sitt ärende.

– När jag sade till läkaren att jag tror att jag inte är en kvinna var läkarens reaktion att börja kolla mina öron.  

Panda berättar att det kändes alldeles livsfarligt att uttala de orden högt.

– Det var ju inget jag kunde välja, det var nödvändigt att uttala det, men jag insåg samtidigt att nu ställer jag mig utanför samhället och dess regler.

Panda identifierar sig som transmaskulin, något som kanske känns snäppet mindre farligt än att vara transfeminin. Många transkvinnor utsätts för vålds- och hatbrott.

Panda säger att de ibland känns tungt när cis-personer, alltså alla som inte är trans, inte förstår att de är privilegierade.

– Att de inte ens efter att man förklarat ser att vi som är trans måste fightas dagligen för vår existens. Så fort vi går ut genom dörren regnar det skit, det finns så mycket hat.

Vägrar skämmas

Panda berättar att kvällen innan hen skulle delta i inspelningen av Kroppen och livet, och dessutom fotograferas, kändes det nästan omöjligt.

– Jag kände stark dysfori och det kändes tungt att göra detta. Men å andra sidan tycker jag det är värdefullt att berätta att jag fortfarande kämpar. Jag vill inte visa upp någon glansbild, utan verkligheten. Jag vägrar skämmas fast jag skäms.

Var fettföraktet slutar och transfobin börjar känns inte helt klart för Panda och det är tungt att bära bägge. Men ändå är Panda inte avundsjuk på alla som genast känner att de passar med sättet de könas av sin omgivning. 

Panda hoppas att hen med sitt exempel kan sprida kunskap.

– Jag förstår att det kan vara jobbigt att lära sig nya ord och pronomen men jag uppskattar väldigt mycket att folk vill lära sig att förstå. Man måste komma ihåg att vi inte gör det här för att vi vill vara besvärliga.

Säsong 2, avsnitt 11/12: Panda Eriksson om att leva som ickebinär transperson
Säsong 2, avsnitt 11/12: Panda Eriksson om att leva som ickebinär transperson - Spela upp på Arenan