Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Lyssnarnas sommarpratare Stina Engblom Colliander: Jag slutade tala när jag var krigsbarn i Sverige – traumat har påverkat hela mitt liv

Stina Engblom Colliander småler in i kameran framför en grönskande bakgrund.
Bildtext Stina Engblom Colliander jobbade ett helt yrkesliv som föreståndare på Kårkulla. Hon har också skrivit flera böcker och dessutom texten till Finlands första svenskspråkiga Eurovisionslåt ”Fri?”. I dag sommarpratar hon om tiden som krigsbarn i Sverige.

Hon var fem år gammal då hon under brinnande krig skickades i väg till Sverige med namnlapp runt halsen och kappsäck i handen, likt 70 000 andra finländska krigsbarn. I dag sommarpratar hon om sina erfarenheter och om det trauma som förföljt henne stora delar av livet.

Stina Engblom Colliander och hennes storasyster Ilse stannade ett knappt år i Färgelanda i Sverige. Storasystern acklimatiserade sig bra i det nya landet, men femåriga Stina gick totalt i lås. Hon utvecklade ett trauma som har förföljt henne stora delar av livet. 

I sitt sommarprat berättar hon hur krigsbarnstraumat vaknat till liv då hon mött motgångar. Det hände när hon insjuknade i polio och var förlamad i ett år, när hennes tredje son dog under förlossningen och när hon träffade sin 15 år yngre man – och inte såg någon annan utväg än att lämna sitt trygga familjeliv bakom sig.

Lyssnarnas sommarpratare Stina Engblom Colliander om hur krigsbarnstiden påverkat hennes liv
Lyssnarnas sommarpratare Stina Engblom Colliander om hur krigsbarnstiden påverkat hennes liv - Spela upp på Arenan

Drygt 70 000 finländska barn skickades till Sverige, Danmark och Norge under våra krig. Stina Engblom Colliander och hennes storasyster Ilse var två av dem. Stina minns det som något mycket traumatiskt.

– Vi kördes iväg från en värld som vi trots allt kände oss trygga i – trots kriget. Iväg till det okända, skrämmande och ensamma, säger Stina.

Hon är medveten om att många upplevde krigsbarnstiden som en bra tid – eller åtminstone som en räddning. För egen del tror hon ändå att hon hade mått bättre av att stanna kvar i krigets Finland.

Ett svartvitt familjporträtt på Stina och andra barn.
Bildtext Stina 5 år, längst fram till höger. Bredvid henne krigsbarnet Lauri från Karelen. I bakre raden Stinas syster Ilse till höger, sedan krigsbarnet Miriam och värdparets dotter Ulla. Om du känner igen Lauri eller Miriam – ta gärna kontakt med Stina!

– Ett litet barn kan klara av mycken nöd och många umbäranden om hon får uppleva dem tillsammans med en trygg människa. Det är när hon saknar närheten och tryggheten som olika trauman uppstår.

Hon skrek hela vägen till Sverige

Systrarna Stina och Ilse skickades till Sverige våren 1944. De flesta krigsbarnen åkte båt eller tåg, men Stina och Ilse åkte flygplan.

– Jag skrek och var hysterisk hela vägen och klamrade mig bokstavligt fast vid min syster, berättar Stina.

De tillbringade en natt i Stockholm och åkte sen vidare med buss och tåg mot Färgelanda. Där fick de bo ett knappt år hos rektorsparet Runestam i kommunens folkhögskola, tillsammans med två finskspråkiga krigsbarn från Karelen. Paret Runestam hade också en egen dotter.

– Första kvällen grät vi tröstlöst och bad till Gud att vi skulle få åka hem, minns Stina.

Hon kunde varken prata eller le

Storasyster Ilse var 9 år gammal och anpassade sig fint i den nya tillvaron och brevväxlade flitigt med föräldrarna hemma i Pargas.

– Men jag var för liten för att läsa och skriva. Jag kände mig övergiven och gick totalt i lås. Jag kunde varken prata med de vuxna eller le eller ens förstå vad någon sa. 

Stina på en strand full av mänskor. Hon sitter tillsammans med en man och poserar för kameran.
Bildtext Stina tillsammans med sin 15 år yngre man Cornelius Colliander. Bilden är knäppt på Ruisrock i början av 1990-talet, då de besökte festivalen tillsammans med vårdtagare på Kårkulla.

Det blev en vana för rektorsparet att tala till Stina via hennes syster. Stina var rädd och orolig.

– Under hela tiden i Sverige gick jag och bar på en rädsla att något skulle hända mina nära och kära hemma i Finland, en känsla som nog har förföljt mig hela livet.

Bulle i bersån och karameller i salongen

Stina är noga med att understryka att paret Runestam behandlade sina krigsbarn mycket bra.

– De var karriärmänniskor båda två och en del på resande fot. 

När rektorsparet var borta tog deras hembiträden hand om barnen. 

– Varje dag bjöds det på saft och bulle i bersån och vi fick dricka så mycket mjölk vi ville. Ibland var det högläsning i finsoffan i salongen och då kunde man få en karamell.

Hemma väntade tystnaden

Våren 1945 kom flickorna hem tillbaka till sina föräldrar i Pargas. Av den tiden minns Stina ingenting.

– Det är konstigt, för jag har så många glasklara minnen från Sverige.

Ett familjeporträtt i trädgården. Familjen är samlad runt ett trädgårdsbord med en grön häck i bakgrunden.
Bildtext Storfamiljen år 1997: Stina (stående) framför sin man Cornelius. Fr.v. sonen Kim med hustru Janina, dottern Sara, dottern Nora med barnbarnet Alec i famnen, sonen Janne med hustru Anne och Stinas ex-man Ole. Han förblev en god vän livet ut.

Stina minns ändå att det aldrig talades om krigsbarnstiden. Det var locket på.

– Också våra föräldrar förträngde kriget och koncentrerade sig på återuppbyggnaden av landet, som alla andra.

Det som fanns kvar hos Stina och aldrig blev bearbetat var en livslång skräck för att mista sin älskade mamma en gång till.

– Senare har jag också insett att min rädsla för att förstå och tala främmande språk måste grunda sig på min ordlöshet i Sverige.

Stina Engblom Colliander arbetade ett helt yrkesliv som föreståndare på Kårkulla. Hon säger att kontakten till klienterna med olika funktionsvariationer helade henne. Det gjorde också de fortbildningar i gruppdynamik och psykodrama som hon gick på 1970-talet. Med hjälp av dem kunde hon för första gången tala om sina upplevelser som krigsbarn – 35 år efter att hon kom hem.

Vegas sommarpratare sänds varje vardag kl. 10:03 och 22:15. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet finns tillgängligt i ett år.

Den musikfria podcasten finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.

MUSIKLISTA

Thorstein Bergman: Till min syster

Uno Svenningsson: Under ytan

Josefin Nilsson: Ja visst gör det ont när knoppar brister

Lill Lindfors: Så skimrande var aldrig havet

Kim Engblom: Håll mitt hjärta

Big Bang & Janne Engblom: Jag vill åka brandbil

Tommy Körberg: Fäbodpsalm

Jan Malmsjö: Vår bästa tid är nu

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln