Norrena & Frantz: Bridezillornas tidervarv är förbi - fram för de personliga och romantiska bröllopen

När pandemin slog till fick de som planerat bröllop tänka till. Ska vi skjuta upp hela grejen? Ska vi strunta i alltsammans? Eller ska vi gifta oss småskaligt och coronasäkert?

Det verkar som att många fastnade för det sista alternativet. Till och med kungligheter och superkändisar har ordnat enkla vigslar med få inbjudna det senaste året. Och på basis av bilderna har det varit utomordentligt romantiskt.

Frågan är om vi någonsin kommer att återgå till att drömma om enorma bröllopsfester a la Disneyfilm? Är bridezillornas era helt enkelt förbi?

Det är den känsla vi får när vi läser publikens svar på Relationspoddens förfrågan om bröllop.

Flera skriver att de förvisso gärna gifter sig, men att ett mindre och personligare bröllop känns som det rätta.

Det centrala är trots allt att få ingå äktenskap med personen man älskar, inte vilket format själva bröllopsdagen har.

Några lyfte också fram det underbara i att man i dag faktiskt kan välja ganska fritt. Stort eller litet bröllop, leva lyckliga som sambor eller särbor för evigt, det mesta går för sig.

I podden funderar vi bland annat på hur man ska förhålla sig till vissa traditioner år 2021. Borde kanske ex-frun och ex-maken vara de som ledsagar brudparet upp för altargången?

Bridezillans tidevarv är förbi - fram för personliga och romantiska bröllop

29:54

Mycket kärlek lyser fram i breven vi fick, tack för dem! Här publicerar vi ett urval.

Pandemibröllop - kärlek och hämtmat

Vi gifte oss på grund av pandemin. Vi var särbor i var sitt land men han var här för en längre tid när coronapandemin bröt ut. 

Vi hade säkert gift oss ändå, men det aktualiserades på grund av pandemin. I en osäker tid ville vi att också myndigheterna ska se att vi hör ihop, särskilt om han reser hem och eventuellt får problem med att komma in i landet.

Det blev en romantisk och fin dag med oss, våra barn och hämtmat.

Kvinna, 43

Släkten behövde en fest efter alla tråkigheter så vi gifte oss

Jag och min partner gifte oss efter att vi haft ett tungt år. Ett syskon blev allvarligt sjuk i cancer. Alla sjukhusresor, oron och ovissheten stärkte vårt förhållande. 

När syskonet blev frisk till slut så kände vi att vi behöver en stor fest med vänner och familj. Då var tiden rätt för bröllop helt enkelt.

Praktisk romantiker, 31

Det var viktigare för honom är för mig

Jag har varit tillsammans med min man sedan tonåren. Vi var unga när vi fick barn och då tyckte främst mannen att det var viktigt att vi gifte oss. 

Jag tror äktenskap för honom innebar mera trygghet, han ville det skulle bli vi "på riktigt". 

Jag tyckte inte det var lika nödvändigt men är praktisk av mig, har man gemensamma barn och gemensamt lån är det juridiskt vettigt att vara gift. 

Nu är det 17 år sedan vi gick till prästen och trots med- och motgångar har jag inte ångrat det.

Gift vid 22

Vi firade guldbröllop med ett gäng vi skapat själva 

Vi har just firat 50 års bröllopsdag! Det känns fantastiskt.

Inte är ett äktenskap någonting där du bara kan tänka på dig själv. Vi är en stor familj och vi firade med vår grupp på 15 personer. Endast två av dem skulle ha funnits utan vår insats.

Tänk vad familjen ger innehåll åt livet om man inte bara utgår från egna behov.Trygghet för alla.

72 år

Religiöst kvinnofientligt påhitt

Är mer och mer av åsikten att äktenskap är ett religiöst påhitt för att få kvinnan att vara med så få (helst inga) män som möjligt före äktenskapet. 

Vid vigseln ger fadern kvinnan vidare till den blivande fästmannen. Som ett objekt. Som en ägodel som byter ägare. Dessutom har kvinnan burit sin faders efternamn och förväntas fortfarande ta den blivande fästmannens efternamn. 

Å andra sidan är äktenskap fint om man verkligen känner att man hittat sin själsfrände. Dessutom är det fint när man förnyar traditioner, t.ex. mamma som ger över eller att bruden går själv, eller att paret tar ett helt nytt efternamn.

Kvinna ~30

Aldrig gift igen

Jag och min nuvarande sambo har varit ett par i snart 15 år. Före jag träffade honom så var jag gift.

Det var ett kort och stormigt äktenskap med inslag av både misshandel och alkoholism, så när jag träffade min nuvarande sambo klargjorde jag tidigt att jag tänker inte gifta mig igen.

Han var inne på samma linje och för oss fungerar det alldeles utmärkt att "bara" vara sambos.

Lycklig sambo 45 år

Ringen påminner mig om att han ju nog är bra trots allt

Det är viktigt för mig att vara gift med min livskamrat. De offentliga löftena, ringen och vittnena ger mig styrka, så att när jag emellanåt ångrar att jag gifte mej med den där hopplösa karlen ändå håller ut och snart märker att det här är ju det bästa livet för mig.

Det att han också satsat alla kort på mig ger mej trygghet och jag känner mig värdefull.

gift i 24 år

Efter sveket vågar jag inte gifta mig på nytt

När jag hittade min man blev det ett litet mysigt bröllop och en fin trädgårdsfest hemma.

Tyvärr höll sig lyckan i endast lite mer än ett år, sedan valde han att lämna mig med hus och barn. Det kändes för jävligt, som att vi lurat alla när vi gifte oss. 

Nu några år efter förödelsen har jag än en gång förlovat mig. Men ännu gnager det i bakhuvudet. Kommer det gå bra den här gången? Tiden läker inte alla sår. 

I dag har vi det bra utan giftermål i tanken. Kanske jag i sinom tid har bearbetat allt, så jag vågar gifta mig igen?

 Älskar, älskar inte.

Snaps och dans, ingen stelhet tack!

Mitt framtida bröllop ska vara skoj! Ingen kyrka eller ceremonier, bara tal, spel, dans och en del snaps. Allt ska vara skönt och roligt, speciellt då det blir ett gaybröllop.

Min finska sida av släkten är så stel att de kommer att vara överrumplade och till och med obekväma när de ser hur roligt vi har det.

Du måste finnas, 20

Tänk om bröllopet gör att vi tar varandra för givna? 

Vi är inte gifta. Någonstans är jag rädd att äktenskapet skulle innebära ett mått av slentrian, att man skulle ta den andra för given i vardagen. 

Vi väljer varandra aktivt, varje dag. Vi vårdar förhållandet mer ömsint eftersom den andra är fri att gå sin väg när som helst. 

Skulle vi ha barn så skulle jag nog vilja gifta mig pga juridisk trygghet. 

I kyrkan skulle jag aldrig gifta mig. Det jag lovar min gulle, varje dag, i hjärtat och vardagen, är nog lika heligt även utan en präst som vittne.

Lycklig, 44 år