Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Från hopplöshetens mörker till soliga sandstränder

Mikael Crawfords ser allvarlig ut och står tittandes in i kameran mot en mörk bakgrund.
Bildtext Mikael Crawford är aktuell med sin tredje roman som rör sig i östyländska miljöer..

Mikael Crawfords nya roman har en humoristisk ton och ett klassiskt tema, men saknar genomslagskraft.

Mikael Crawfords debutroman En liten bok om nästan ingenting (2017) samt uppföljaren Drick bröder (2019), kretsade båda kring mer eller mindre missanpassade och alkoholiserade östnylänningar som tampades med vardagens måsten och icke-måsten.

I den nu aktuella Den dansande ryssen befinner vi oss fortfarande i det östnyländska landskap som Crawford har gjort bekant för oss, men tonen är en annan - den är mer somrig och alldaglig.

Bland de många karaktärerna finns exempelvis en kokett stadsdirektör som fjäskar för de rika, en stroppig helsingforsare med en 16 meters segelbåt, en ung kvinna som hittat tillbaka till sina rötter och ett antal byoriginal, däribland Styrman, Stigge och Monika med sin karakteristiska butiksbuss, kring vilken skvallerkärringarna samlas.

Pärmbilden på "Den dansande ryssen".

Det börjar med helsingforsaren Henrik Waldhoffer, som i sin strävan efter att slå konkurrenten Niko Niiranen i fastighetsaffärer, kläcker idén om att etablera ett storslaget bostadsområde för välbärgade stadsbor vid en sandstrand på en ö utanför Borgå.

Tillsammans med den hopplöse medhjälparen Fidde Björnström, som är mer mån om sin frisyr och att charmera kvinnor än om att göra goda affärer, lyckas de utan vidare krusiduller få stadsdirektören Amanda Buddas med på noterna.

Efter ett besök i Sankt Petersburg och garanti om finansiering från oligarken Arkadij Gomdarskij finns det snart inget som kan förhindra byggandet av det spektakulära bostadsområdet, utom en liten detalj då: öborna.

Det spekuleras vilt i byn och ryktena inför det stundande nybygget är många. Ska det bli en simhall? En golfbana? En hamn för passagerarfärjor?

Under ett tragikomiskt presentationsmöte på Byagården, för övrigt ett av de mer underhållande kapitlen i boken, går det upp för öborna vad som verkligen är på gång.

Broschyrerna och powerpoint-presentationen för detta spektakel, är beskrivna med humor och sakkännedom.

“Samtidigt som bilden på vita duken började leva och zoomade in mot sandstranden tog en entusiastisk speakerröst vid:

- Varför inte flytta till paradiset?

- I Solvik, som är en pärla vid Finska viken, bygger Waldhoffer Ab ett nytt boende för dig som bara nöjer dig det absolut bästa av allt.”

Den entusiastiska stadsdirektören möts av bybornas tystnad och så småningom ilska. Inte länge därefter ställer byborna till med en motaktion som får alla grävskopor och bulldozers att fastna i en lång, gul linje som blockerar hela byavägen.

Klassisk kamp mellan stads- och landsbor

Bokens tema är solklart och karakteristiskt. De giriga helsingforsarna är ute efter ekonomisk och personlig framgång medan de enkla byborna hellre betraktar sina förfallande båtskjul och bär omkring på rotvältor, än befattar sig med herrar och damer från högre samhällsklasser.

Det är positivt att Crawford har gett sig ut på nya farvatten i och med en mer humoristisk skrivstil än förut, men dessvärre harvar handlingen på utan att egentligen föra eller beröra en någonstans.

Själva essensen i berättelsen - den klassiska kampen mellan storkapitalet och den lilla människan - tappas bort i och med att åtskilliga sidokaraktärer och sidospår tar mera utrymme.

Alla karaktärer representerar ett slags karikatyr av sig själva. Öborna är småsinta och målar sina staket precis som på Strömsö. Helsingforsarna är giriga och egoistiska, för att inte tala om ryssarna som representerar nidbilden av det som vi uppfattar som ryskt, medan feministerna är petnoga, tanterna är tantiga, och så vidare.

Visst finns det en viss bekvämlighet i att hitta något bekant och igenkännligt typiskt i alla karaktärer, men samtidigt blir helheten lite väl förutsägbar. Jag hade hellre lärt känna personerna på ett mer överraskande plan.

Crawford säger sig gärna driva med precis alla, inte minst östnylänningarna själva. Och om det är något Crawford i sina tidigare litterära utsvävningar har gjort sig känd för, så är det just att på ett okonstlat sätt driva med folk och deras manér. Jag frågar mig dock, om inte ett ständigt drivande med karaktärerna, gör det svårt att komma nära dem på riktigt?

Den enda som Crawford egentligen inte driver med, är den rättframma Tina som står på stadig mark både i stan och på landet, men hon ter sig å andra sidan aningen blek och opersonlig.

Kokett stadsdirektör lämnar intryck

Persongalleriet är tämligen stort. Nya personer introduceras till och med ännu i mitten av boken, och vid det skedet frågar jag mig om inte en fördjupning av de redan existerande personerna och deras förehavanden, hade gett boken det djup och lyft som den nu saknar där den rör sig mellan ett antal spretande handlingsförlopp.

Jag hinner också hänga upp mig på det faktum att boken kunde ha vunnit på att gå igenom ett extra varv redigering: onödigt många slarvfel och felslagningar stör läsningen, speciellt i början.

Mest fastnar jag för den koketta stadsdirektören Amanda Buddas, som är beskriven med ett slags omsorg och personkännedom som, trots hennes småsinthet, gör henne tydlig. Även hon representerar en nidbild av den räddhågade och karriärtrogna medelålderskvinnan som inte vill annat än verka framstående i andras ögon, men det ingående beskrivandet av hennes förehavanden gör henne levande.

Hennes förälskelse i Waldhoffer ter sig äkta och oomskriven, hennes planering inför middagen med honom är bedårande och till och med rätt så tragisk. Detaljer som hur hon under ett frisörbesök bläddrar i damtidningar för att undvika irriterande småprat, och därigenom minns sin skoltid och reflekterar över sina bristande förmågor, är sådant som gör henne mänsklig, det fördjupar helt enkelt läsupplevelsen.

Intrycket efter att ha läst Crawfords “mindre mörka roman som ska lämpa sig för att läsas i hängmattan en solig dag”, är alltså tämligen kluvet. Den är ändå att rekommendera för de som kanske med- eller omedvetet går omkring och representerar en klichébild av sig själva, och som kunde dra nytta av att få läsa mer ingående om fenomenet.

Författaren Mikael Crawford är redaktör på Svenska Yle. Den här recensionen är därför skriven av en utomstående recensent.