Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Äntligen inleds Helsingforsbiennalen: Storsatsningen hyllar konsten och havet

Människor dansar på en äng och i bakgrunden spelar en man musik.
Bildtext Pasi Autio bjuder besökarna på performansen Fågeldisco med kollegan och dansaren Saku Koistinen. Autio har gjort discomusik av fågelsång, Koistinen uppträder endast under vissa tidpunkter under Helsingforsbiennalen.

Den första Helsingforsbiennalen öppnas för publiken lördagen den 12 juni på den tidigare militära ön Skanslandet. Under temat "Samma hav" inhyser ön verk av ett fyrtiotal inhemska och internationella konstnärer och grupper.

Biennalen är en storsatsning på konst och ett nytt havsnära dragplåster för turisterna i Helsingfors. Evenemanget omfattar en huvudutställning på Skanslandet som pågår till slutet av september och åtskilliga mindre evenemang och konstverk på fastlandet.

På grund av coronapandemin förverkligas biennalen ett år senare än arrangörerna Helsingfors stad och stadens konstmuseum HAM ursprungligen hade planerat.

- Det känns fantastiskt att äntligen få visa alla fina verk för publiken. Vi har länge fått följa med hur de föds, säger huvudkuratorn Taru Tappola vid HAM under biennalens pressöppning som ordnades tidigare i veckan.

En stor konstruktion av byggnadsställningar och röd plattform vid kajen på Skanslandet.
Bildtext Jaakko Niemeläs konstruktion välkomnar besökaren och konfronterar hen genast med frågan om klimatförändringen. Ur verket läcker det vatten som skapar en disig effekt.

De flesta konstnärerna har bjudits in för att skapa platsspecifika verk och helheter längs huvudvägen på Skanslandet. Verken har installerats både utomhus och inne i öns gamla byggnader. Tre konstnärer har valts med genom ett öppet ansökningsförfarande.

Till Tappolas favoriter hör flera verk vid havet, bland dem Jaakko Niemeläs sex meter höga konstruktion, Kaj 6, som syns från långt håll från havet då man anlöper öns norra kaj med färja. Verket visar hur högt vattnet stiger om isarna på Grönland smälter.

- Det är ganska dramatiskt att betrakta Helsingfors genom konstruktionen och föreställa sig den höga vattennivån. Verket är som en varning eller räddningsflotte. Man vet inte heller om det är vatten eller rök som omger det, säger Tappola.

Politiskt men också njutning för ögat

När man läser på om konstnärerna är det tydligt att mångas verk innehåller en politisk och/eller ekologisk aspekt. Temat för den första utställningen är Samma hav. Enligt kuratorn fungerar havet som en metafor för ett ömsesidigt beroende.

- Havet förenar oss och skiljer oss åt. Det är annorlunda och beter sig olika beroende på omständigheterna, säger Tappola.

Utöver det samhälleliga innehåller flera verk en tydlig visuell aspekt som ska tilltala den breda publiken. Konsten ska vara lätt att ta till sig men man ska också kunna gräva fram djupare nivåer, säger kuratorn.

Nattlig vy över havet med blinkande fyrljus.
Bildtext Duon Niskanen&Salos videoverk A Scene återger en nattlig havsvy över Skanslandet. Vyn har dokumenterats från Ärtholmen.

Tröstande fyrljus

Ett verk som infriar löftet är konstnärsduon Mark Niskanens och Jani-Matti Salos installation med ljud och video. A Scene målar upp en nattlig vy över Skanslandet. Videon visar en havsutsikt med blinkande fyrljus och i rummet ljuder musik som komponerats genom att ge varje signalljus för sjöfart en egen ton.

Det låter invecklat men det man ser och hör är enkelt.

- Videon har filmats under sommarsolståndet då solen befann sig på andra sidan jordklotet och ljuset var konstant under en halv timme. I bilden verkar tiden stå stilla samtidigt som musiken sakta förändras, säger Jani-Matti Salo.

En man står framför en grönskande bakgrund.
Bildtext Enligt Jani-Matti Salo kan betraktaren i verket A Scene uppleva olika tidsdimensioner, men fyrljusen ger också tröst när världen omkring är i omvälvning.
Stora kulor av natursten på strandklippor på Skanslandet.
Bildtext Alicja Kwades verk Pars Pro Toto består av åtta planetliknande stycken av natursten som placerats på Skanslandets klippor, mitt emot Gustavssvärd på Sveaborg. Förvånansvärt lite av biennalens konst har placerats utomhus.

Digital karta, bristande tillgänglighet

Huvudutställningen är en tre kilometer lång orientering längs grusvägar och in och ut genom smala dörröppningar. Man behöver bra skor, en vattenflaska som kan fyllas på på ön och tålamod när det gäller att orientera sig fram.

Rutten är tydligt märkt, men arrangörerna delar inte ut papperskartor av miljöskäl utan uppmanar en att följa en digital karta på biennalens webbplats.

Forststyrelsen som ansvarar för ön har ökat på antalet allmänna toaletter och kafétjänsterna. Hur långt tjänsterna räcker återstår att se när publiken på lördag släpps in.

- Vi hoppas att de räcker. Men jag rekommenderar att man tar med sig egen picknick, säger Taru Tappola.

En bild av vita fötter och händer projicerad i ett mörkt rum med björkstammar.
Bildtext Brittisk-finländska Hanna Tuulikki utgår från begreppet skogstagen. Hon använder det som metafor för nutidsmänniskans klimatrelaterade trauma i sitt verk som består av en projektion i ett skogliknande mörkt rum. I videon rör sig vita fötter och händer till improviserade lockrop.

Både biennalarrangören och färjebolagen rekommenderar att personer i rullstol har med sig en assistent.

Hur svårt det är att ta sig fram i terrängen och in och ut ur konstrummen med rullstol eller till exempel rollator återstår också att se.

Det fina med Skanslandet är givetvis naturen som tävlar om besökarens uppmärksamhet. De släta strandklipporna och vyerna lockar till pauser som behövs för att orka se hela biennalhelheten. Men likväl återstår det att se hur mycket slitage ön utsätts för i och med ett så stort evenemang.

Sedan ön öppnades för allmänheten 2016 har den lockat cirka 70 000 besökare årligen. I och med biennalen blir besökarantalet i sommar sannolikt mångfaldigt.

Det dolda våldet

En varm tröja behövs också eftersom de gamla byggnaderna och källarna är kalla. I bland tar det en stund före ögat vänjer sig vid mörkret inomhus.

I Alexandersbatteriets krutkällare på öns sydspets finns Maaria Wirkkalas installation Inte helt oskyldig. Betraktaren ser kravallsköldar, en gyllene ring och en massa av sönderspräckta fönsterglas.

- Den väller emot mig, kan jag fly dit? Nej, och inte heller dit. Kanske dit, men jag vet inte vad där finns, förklarar Wirkkala.

Spräckt fönsterglas i en stor massa i ett mörkt källarvalv.
Bildtext Sönderspräckt glas fyller ett stort källarutrymme i Maaria Wirkkalas installation.

Det handlar om det som vi inte vill se men som vi konfronteras med i vardagen. Det dolda våldet, det egna sköra sinnet som kanske har en möjlighet att helas.

Platsen är viktig och som skådeplats för biennalen är Skanslandet intressant.

- Jag har promenerat runt på ön. Stämningen är märklig och det är svårt att sätta ord på det. Historien och nutiden finns här samtidigt och de kan inte undvikas, säger Wirkkala.

En kvinna i blått vid en dörröppning.
Bildtext Maaria Wirkkala vid ingången till verket. Wirkkala har haft turen att få visa verk på otroliga platser runt om i världen.

Osynliga och synliga spår

Skanslandets blodiga och militära historia gör sig påmind, inte minst då skjutövningar pågår i närliggande Sandhamn.

I ett ammunitionslager i det som i dag kallas Dödens dal skedde en stor explosion i juli 1937. Tolv människor dog och invånare blev tvungna att kasta sig i havet för att rädda sig.

Chefen för stridsmedelsavdelningen på försvarsministeriet chockades av händelsen i den grad att han dog en vecka senare.

Rester av ammunition finns fortfarande kvar i naturen och vissa områden på Skanslandet är strängt förbjudna för besökare.

Bland annat det kan man fundera på när man före avfärden tillbaka till Salutorget tar en sista paus vid någon av uteserveringarna i Dödens dal.

Fyrliknande konstruktion framför Helsingforsvy.
Bildtext Tadashi Kawamatas verk, Skanslandets fyr, har byggts på taket till en hissbyggnad. Den består av bland annat skräpvirke som hittats på ön. Konstnären har inspirerats av Skanslandets tunnlar och att det idag är en obebodd ö.

Helsingforsbiennalen är öppen för allmänheten från 12.6 till och med 26.9.2021. Inträdet är avgiftsfritt. Färjor till Skanslandet avgår från Salutorget. En längre rutt med färja startar från Hagnäs. Den mobila biennalguiden finns här.