Grafiskt sex i 3D

Love är två och en halv timme av nakna kroppar i rörelse. Gaspar Noés nya film tänjer på gränsen mellan konst och porr.

Varför görs det inte sentimentala sexfilmer? Varför finns det inte filmer om både sex och kärlek?

Den frågan kastar Murphy (Karl Glusman) ut på en hemmafest. Sedan går han in på wc och ligger med en främmande flicka medan hans livs kärlek bankar på dörren.

Love är ett försök att göra den film som Murphy efterlyser, en film gjord på ”blod, sperma och tårar”.

Tårarna är torra och såren själsliga. Men ejakulationer finns det gott om, bland annat två i extrem närbild, skvättande rakt mot kameran. En av dessa är filmad inuti en slida.

Samtidigt ger Love också svar på Murphys fråga. Med all önskvärd tydlighet visar filmen varför dessa ”sentimentala sexfilmer” inte är och aldrig kommer att bli en livskraftig genre.

Ström av samlagsminnen

Så här börjar filmen.

En naken ung kvinna ligger på en naken ung man, hon med handen runt hans kön, han med fingrarna i hennes. När kroppsvätskorna väl strålat ut ser vi samme unge man vakna upp bredvid en annan ung kvinna.

Den amerikanske filmstudenten Murphy lever i Paris med Omi (Klara Kristin) och deras ettåriga son Gaspar. Tärd och grå hasar sig Murphy genom den lilla lägenheten.

Han har nyss fått ett samtal. Hans självdestruktiva ex-flickvän Electra (Aomi Muyock) är försvunnen. För Omi känner Murphy inget annat än förakt. Men Electra betyder allt.

Murphy kastar sig in i en fuktig ström av minnen.

Om hur han ligger med Electra (ja, det var henne vi såg i öppningssekvensen). Så med Omi och Electra på en gång. Sedan mera med Electra. Därefter enskilt med Omi – med den ödesdigra konsekvensen att hon blir gravid och Electra vrålar adjö.

Och den vemodiga, pornografiska minneskavalkaden rullar på. Vi ser ansikte och ansikte. Ansikte och könsorgan. Könsorgan och könsorgan. I halvljus, i starkt ljus, till och med i stroboskop.

Porr och intimitet

Den argentinsk-franske regissören och manusförfattaren Gaspar Noé har tidigare chockerat med den ohyggligt brutala Irreversible (2002).

Nu tänjer han alltså spelfilmens gränser mot hårdporren – och gör det avsevärt längre än Lars von Trier gjorde i Nymphomaniac (2013).

Frågan är vad det pornografiska materialet – bilderna av ”äkta” samlag – berättar.

Love ska återge Murphys minnen av hans förlorade kärlek. Det är klart att minnen av kärlek till en viss grad kan sammanfalla med minnen av sex. Men som närbilder på könsorgan och pulserande sädesvätska?

Naturligtvis är det möjligt att representera kärleksfullt sex på film. Men att filma sexuell upphetsning gör inte upphetsningen filmatiskt överförbar.

Och att filma två personer som älskar med varandra behöver sannerligen inte förmedla någon kärlek mellan dem.

Nu ser jag allt, jag ser kropparnas rörelser, men inte ur de älskandes perspektiv. Jag faller utanför.

Talande nog är det endast sexscenerna med flera än två parter som inte får mig att känna mig som en gäst som kommit vid olämplig tidpunkt. I de scenerna är intimiteten redan bruten.

Men i och för sig är Murphy filmmakare, eller vill åtminstone vara det. Kanske står han liksom utanför sig själv och betraktar sina samlag med en objektiv lins, avskuren från mänsklig kontakt.

Kanske har Electra rätt när hon säger att Murphy inte vet någonting om kärlek.

Hedonismens generation

Love lämnar inga frågor öppna. Allt är tydligt som i lysrörsbelysning.

I början av filmen hör vi Murphys inre monolog som uttalar det vi redan kan se. Hemmet känns som ett fängelse. Här finns ingenting att hämta. Vad fan var det jag satte i mig igår? Hur kan hon vara så bitter?

I samma stund som det slår mig att Murphys namn syftar på Murphys lag – om något kan gå fel så går det fel – skrivs lagen ut i versaler över filmduken.

Har Electras namn något att göra med Elektrakomplexet, den kvinnliga varianten av Oidipuskomplexet? Visst. Det får vi strax formulerat för oss i Murphys replik: ”Electra’s got a daddy complex.”

Kanske ska den understrukna övertydligheten göra Love till en kommentar om vår tids omättliga hedonism. Vi ska ha allt, här, nu: sex, rus, berömmelse!

Gaspar Noé blinkar också åt den allt mer dominerande narcissismen. Murphy är snarlik regissören som ung. Murphy ger sin son namnet Gaspar, och Electras äldre älskare heter Noé.

Åtminstone lär filmen fungera som avvänjningsmedicin mot porrberoende. Det oändliga pumpandet och sugandet känns direkt smärtsamt.

Också om någon tittare mot förmodan skulle vaggas in i en stund av upphetsning, så är samlagsmängden så överväldigande att den känsla som stannar kvar efter filmen är utmattning och tomhet.

Som efter allt för mycket porr.