Hoppa till huvudinnehåll

"Framgångssagor föds bara genom att göra det man älskar"

Paratriathleten Liisa Liljas kärlek till motion gjorde beslutet att amputera benet förhållandevis enkelt.

Man tänker att amputation betyder att man mister sitt eget ben. Men ett robotben kan också vara ens eget ben

― Liisa Lilja i Sportliv

Lilja var tio år gammal och bencancern hon hade lidit av i två års tid hade gjort det högra benet obrukbart.

Hon upplevde att benet var mest i vägen, som en onödig prydnad, som hon själv kallar det. Hon ville ha bort dekorationen.

Utseendet förändrades men det var inte ett stort bakslag. För mig har kroppens funktionsförmåga alltid varit viktigare än utseendet

Till sin natur har Lilja alltid varit beslutsam och slitstark. Egenskaperna förstärktes under de två långa åren på sjukhuset och den lika långa rehabiliteringen efter amputationen.

Hon lärde sig också vara ensam.

Som barn var jag väldigt social men den långa sjukhusvistelsen lärde mig att stå ut med mig själv. Naturligtvis är det en hård skola. Jag blev kanske vuxen tidigare än andra

Här börjar jag återhämta mig från cellgifterna och behandlingarna. Marängtårtan skvallrar om att det är min födelsedag

Jag tyckte om det där håret

Ofta får Lilja svara på frågan om hon skulle vilja ha sitt ben tillbaka. Det första året efter amputeringen hade hon definitivt svarat ja.

Den andra vanliga frågan lyder ifall hon skulle önska att hennes barn fick ett funktionshinder. Liljas svar är nej.

De två första åren är en så tung process. Men efter det har jag inte upplevt mitt liv besvärligare än andras, eller att mitt liv vore mindre värt. Jag kan leva fullt ut

Efter amputationen sökte sig Lilja tillbaka till idrotten. Först började hon med simning och på vintrarna åkte hon skidor.

När hon var lite på 20 år gammal fick hon sponsorstöd för att skaffa en löparfjäder, en sportprotes som möjliggjorde löpning efter en paus på tio år.

Hon behövde lära sig löpningen från grunden igen, och övade i över 100 timmar för att klara av att löpa 500 meter.

När hon hanterade löpningen bestämde hon sig för att skaffa en cykel.

Hon inledde en satsning på paratriathlon, och otroligt nog lyckades hon på nolltid kvala in till de paralympiska spelen i Rio 2016.

I Rio skrällde hon stort genom att vara bästa europé.  Hon slutade fyra bakom tre tuffa amerikanskor.

Det var helt otroligt. Men jag gjorde det jag älskar. Framgångssagor föds bara genom att göra det man älskar

Det är inte framgången i sig Lilja älskar. Det märkte hon när hon vann guld i både VM och EM år 2017. Hon upplevde inget enormt känslosvall efter framgångarna.

Drömmar är kanske föreställningar om vad som gör en lycklig. Lyckan är inte förknippad med segrar

Det som gjorde världsmästaren Lilja lycklig var helt samma saker som tidigare: bastubad och en kall cola.

Men det hon älskar mest är möjligheten att få motionera och röra på sig.

Jag har svårt att föreställa mig ett liv utan någon form av motion. Sedan spelar det ingen roll om jag rör mig på ett ben eller på annat sätt. Det viktiga är att jag rör på mig. Det gör mig så lycklig

Video: Henrik Leppälä & Senni Mattila
Foto & Layout: Mikael Oivo
Redaktör: Mikael Oivo

Se Sportlivs minidokumentär om Liisa Lilja här.