Hoppa till huvudinnehåll

"Fram till 1990 var det nästan en mänsklig rättighet att få ha en egen soptipp i varje by"

År 1990 grundades ett av landets första avfallshanteringsbolag i Jakobstadstrakten. I stället för att föra soporna till avstjälpningsplatser, eller roskgrävar som de kallas på dialekt, skulle soporna nu föras till en modern avfallshanteringsanläggning. "Roskgräv" blev Ekorosk.

Vid den tiden hade ingenting gjorts åt sophanteringen i landet sedan sopmängden börjat öka under efterkrigstiden, då ekonomin blev bättre.

― Henry Nygård, tidigare vd på Ekorosk

När arbetet med att förnya sophanteringen började fanns det trettio avstjälpningsplatser i de kommuner som deltog i planeringsarbetet. I hela landet fanns det omkring 800 till 1000 avstjälpningsplatser, beroende på om man räknar in industriernas egna avstjälpningsplatser.

Henry Nygård, som var med och planerade hur avfallshanteringen skulle utvecklas i Jakobstadsregionen, konstaterar att man inte längre kan föreställa sig hur det var.

Redan från början fanns återvinningstanken med. I stället för att åka till avstjälpningsplatsen och öppna bakluckan eller bakbrädet på bilkärran och kasta ut allt i en salig blandning skulle soporna nu föras till en ren och snygg, arkitektritad avfallsanläggning.

På den nya anläggningen var hanteringen redan från början inriktad på återvinning. Idag återvinner Ekorosk 98 % av allt hushållsavfall från tio delägarkommuner, både på svenskt och finskt område.

Det här är betydligt bättre siffror än i tretton andra kommunregioner som Finlands miljöcentral undersökte år 2017. I de undersökta kommunregioner producerades i medeltal 342 kilo sopor per invånare och återvinningsgraden var strax över 51 procent.

På 1980-talet tillsattes en arbetsgrupp som skulle fundera på hur avfallshanteringen i regionen kunde utvecklas. Det måste ju finnas ett vettigare sätt än att samla soporna på hög ute i naturen. Henry Nygård som då var då kommuningenjör i Pedersöre blev sekreterare i gruppen.

Vi såg det nästan som en bestraffning att bli placerade i arbetsgruppen som skulle fundera på hur soporna skulle tas om hand.

― Henry Nygård, avfallsexpert

Men sophanteringen hade stora utvecklingsmöjligheter. Eftersom ingenting gjorts på området i Finland vände vi blickarna mot Sverige, Danmark och Tyskland, som var föregångare på området.

I Sandsund i Jakobstad finns en gammal övertäckt avstjälpningsplats som kallas Roskatunturi. Henry Nygård konstaterar att i den här soptippen finns hela regionens historia, ända från 1950-talet.

Här finns resterna av allt vad samhället producerade under fyrtio, femtio år; biologiskt avfall, kemikalier, mycket papper och också bilbatterier, bilar och virke. Det fanns ingen koll på vad som slängdes.

Egentligen borde man göra en arkeologisk utgrävning här i Roskatunturi. Det gjorde arkeologer i New York på 1980-talet.

― Henry Nygård, avfallsexpert och historiker specialiserad på sophanteringens historia

De öppnade en soptipp och analyserade innehållet. De kunde till exempel se vilka samhällsklasser som använde mest oljor och vilka områden som använde mest kemikalier.

Det var först i och med industrialiseringen som vi började producera stora mängder sopor. Då började också många olika metaller användas och från 1950-talet framåt kom plasterna. De här ämnena bröts inte ner på samma sätt som äldre tiders avfall.

Henry Nygård, som också är historiker, påpekar att efterkrigstiden innebar bättre ekonomiska resurser och folk började slänga det de inte behövde.  

Nygårds intresse för avfallshantering ledde till att han år 2005 lade fram doktorsavhandlingen "Bara ett ringa obehag? Avfall och renhållning i de finländska städernas profylaktiska strategier 1830-1930".

Människan har alltid producerat avfall, men historiskt sett var det frågan om matrester, ben och läder, istället för plast och kemikalier. Äldre tiders avfall åts vanligen upp av grisarna. 

Men det fanns en skillnad mellan landsbygd och städer. När städerna växte blev människors och djurs avföring ett enormt problem. Smutsen rann längs gatorna och blev en hygienisk olägenhet.  

Så kallade nattmän tömte dassen i städerna och körde bort avföringen. Arbetet klassades inte särskilt högt och nattmännen stod längst ner i samhällets hierarki.  

Tobias Zilliacus gestaltade Skitu-Kalle i Wasa Teaters uppsättning av Tre systrar och en berättelse, baserad på Lars Sunds bok Tre systrar och en berättare.

En nattman i Stockholm intervjuades på 1890-talet. Han konstaterade att det gick bra att samla in skiten. Herrskapsskit var dock den värsta sorten, eftersom där fanns så mycket papper.

Avstjälpningsplatserna uppstod först på 1950-1960-talet. Före det slängde man eventuellt avfall i skogen.  

Det var allmänt att folk sökte efter en liten grop om de hade någonting som skulle slängas bort. Henry Nygård minns att när hans pappa skulle föra bort skräp, så förde han det till någon grop som han kände till.

När arbetsgruppen i Jakobstad började fundera på hur man skulle kunna hantera invånarnas sopor utan att slänga dem på okontrollerade avstjälpningsplatser runt om i regionen, hade redan en miljötanke börjat pyra i folks medvetande.

Amerikanska biologen Rachel Carsons bok Tyst vår, som kom 1962, hade blivit en ögonöppnare och miljörörelsen växte fram under 1960-talet och 1970-talet. Tyst vår lyfter fram problem med kemikaliehanteringen och användandet av DDT och hur de påverkade naturen.

När vi började jobba med avfallsfrågan i slutet av 1980-talet var det många som sa att de väntat på en förändring.

― Henry Nygård, vd för det nya kommunägda avfallshanteringsbolaget från starten 1990

Avstjälpningsplatserna i byarna stängdes och soporna skulle nu föras till Ekorosk. Också i andra delar av landet skedde en liknande utveckling.

När soporna skulle föras till den nya, arkitektritade avfallshanteringsstationen hittade folk ibland inte dit. Anläggningen motsvarade inte den mentala bilden av hur ett ställe där sopor hanterades skulle se ut.

Det stora Roskatunturi i Jakobstad har idag kommit till ny användning. Sophögen är intäkt av jord och gräsbeväxt. Upp mot toppen går en grusväg och på andra sidan finns en motionstrappa. Hit kommer både motionärer och hundägare.

Jag tror att folk skulle reagera kraftigt om vi förlorade soptunnorna på gården och istället gick tillbaka till de gamla avstjälpningsplatserna.

― Henry Nygård, avfallsexpert

I dag är invånarna nöjda över att det finns ett ställe dit de med gott samvete kan föra sitt sorterade avfall. Man vet att det kommer att återanvändas.

Men fortfarande är det viktigt att industrin ser över sina material och produkter, att det är finns en tanke för hur produkten ska hanteras när den blir till skrot. Där finns det mycket kvar att göra. Det primära med hela avfallshanteringen är att minska mängden sopor.

Foto: Jessica Morney, Louise Bergman, Lotta Sundström, Ville Viitamäki, Kerstin Kronvall, Pentti Palmu, Tuomo Lehtiö, Amanda Vikman samt Wasa Teater/Frank A. Unger och Science Service Records.