Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Ufo: Besök från andra världar, eller överhettade hjärnor i oroliga tider?

Konstnärens vision av ett UFO ovanför en äng.

Nu i dagarna väntar vi på att det amerikanska försvarsministeriet ska leverera en rapport som USA:s kongress har beställt. En rapport där man lägger korten på bordet om vad man vet om – om de här oidentifierade flygande grejerna. UAP som det kallas numera, Unidentified Aerial Phenomena. 

UFO: Besök från andra världar eller överhettade hjärnor i oroliga tider?
UFO: Besök från andra världar eller överhettade hjärnor i oroliga tider? - Spela upp på Arenan

Rapporten ska publiceras något tag nu i juni (den 25, enligt vissa källor), men naturligtvis har de centrala bitarna i den redan läckts ut till pressen. Och de som har bläddrat i materialet säger åt de ufo-troende att förbereda sig på en besvikelse. Pentagon kan liksom inte “avslöja” någonting som man inte har.

Rapporten kommer alltså inte att bekräfta förekomsten av utomjordisk trafik i vår planets luftrum, men den kommer inte heller att förneka att en sådan trafik förekommer. Det enda man är (ganska) säker på är att det åtminstone inte handlar om USA:s egna, ryska eller kinesiska farkoster. Kort sagt: vi vet inte (ännu heller).

I veckans Kvanthopp tar vi hur som helst den här veckan en närmare titt på ufo-fenomenet. Hur uppstod det? Vad är det ett tecken på? Och vad är det som flyger omkring där, egentligen? För någonting är det som folk ser, det går knappast att förneka. Låt oss börja med ett exempel.

"Vad är det där!?"

Det följande utspelar sig en sommar i mitten av 60-talet. Johan och Stina (namnen är ändrade) är ute och kör en kväll. Johan har fått låna sin blivande svärfars bil, en sprillans ny jänkarbil. Inte nu direkt ett dollargrin, ingen Cadillac, men väldigt flott jämfört med alla den tidens Moskvitchar och Fiatar.

Det är sent, svärfar börjar sannolikt bli orolig vid det här laget. Vilkendera han är mer orolig för, sin dotter eller sin bil, är sedan en annan femma. Men bråttom är det inte, ännu kan Johan kosta på sig att njuta lite. 

Chevrolet Impala som kör längs landsvägen.
Bildtext Sommar, en öppen landsväg, kärestan vid sin sida... vad kan gå fel? (Bilen på bilden har inte med berättelsen att göra.)

Det här är livet, trots allt. Med högerarmen runt sin käresta och vänstra armbågen ut genom det öppna fönstret. Vilken av byns killar som ser dem köra förbi vill inte vara Johan just i den stunden?

Solen har gått ned bakom skogen i väster. Återstår ännu raksträckan innan bron, sedan över sundet, och sedan är de framme. Fast kanske, tänker Johan, kunde de parkera en stund på bron. Så mycket är klockan inte. Och kanske...

VAD ÄR DET DÄR!?

Stinas skrik får Johan att haja till. Han stampar på bromsen, för nu ser han det också. Bilens däck gräver fåror i sandvägen innan den stannar. Någonting – ett flygande föremål, ovalt till formen, kanske fem-tio meter tvärs över, har sänkt sig ned från skyn och hänger nu där orörligt och ljudlöst vid björkarnas topp vid sidan av vägen. Längs föremålets omkrets spelar ljus av olika färger.

Exakt hur länge det hela pågår är varken Stina eller Johan säkra på efteråt, men de är båda överens om vad de såg. Ingen av dem säger någonting, de sitter bara tysta och gapar. Till slut börjar föremålet glida sakta framåt längs vägen, innan det skjuter upp i skyn och försvinner, fortfarande utan så mycket som ett ljud, och med en hög hastighet. 

Hur länge Stina och Johan bara satt där tysta efteråt, inte heller det kan de svara på idag. Eller exakt vad de sade åt Stinas pappa när de sent omsider återvände.

"Allt ska man se innan ögonen trillar ur skallen!"

Det här var alltså en story direkt ur levande livet. Jag känner Johan och Stina, de tillhör min nära släktkrets. Fast de heter inte så på riktigt. 

Johan och Stina är bägge två sansade, rationella människor med fötterna stadigt på jorden. De är den typens människor som antagligen skulle skratta gott åt en sådan här berättelse och undra vad berättaren hade druckit.

Om det inte vore för det faktum att det var de själva som upplevde det hela. 

Men så berättar de inte heller om vad de upplevde för precis vem som helst. Bara för de närmaste inom släkt- och vänkretsen. Inte för att de skäms för det. De är snarast lite roade när de berättar om det. Liksom att “allt ska man se innan ögonen trillar ur skallen!”

UFO som svävar ovanför en sjö.
Bildtext "Är bastun varm?"

Och de har alltså aldrig någonsin sett någonting motsvarande efter den där sommarkvällen på sextiotalet.

Men det har ju däremot tusentals andra människor runtom i världen. Allt från stridsplanspiloter till folk som du och jag. 

Ufo-observationerna har duggat tätt inte minst nu under det gångna coronaåret, då folk har haft extra mycket tid på sig att sitta och blicka upp i skyn. 

Dagliga observationer

Till och med militären och beslutsfattarna har börjat snacka om det här nu på sistone. Ett omtalat avsnitt av det amerikanska reportageprogrammet 60 Minutes lyfte fram stridspiloter som berättade öppet om vad de hade sett. Och om att flygvapnet har gjort dagliga observationer av de här oförklarliga flygande fenomenen i flera år nu.

Och då talar vi alltså om flygande föremål som tycks behärska akrobatiska manövrar och hastigheter som amerikanernas jaktplan omöjligen kan matcha.

De amerikanska myndigheterna kallar dem som sagt inte ufo längre. De är UAP numera – unidentified aerial phenomena – i princip samma sak, oidentifierade luftburna fenomen. Det signalerar ju lite desperation: vi har inte lyckats bli klokare beträffande de här sakerna, så vi byter namn på dem. Åtminstone någonting nytt.

Hur som helst: jag medger att jag fortfarande är lätt skeptisk. I och för sig, jag betvivlar inte att Johan och Stina såg någonting. Som sagt, jag känner dem. De skulle inte hitta på sådant här. 

Bild från mexikanskt jaktplans radar där påstådda UFOs sägs flyga.
Bildtext Los ufos? Påstått videomaterial där det mexikanska flygvapnet sägs jaga två oidentifierade flygande föremål.

Samma sak med de amerikanska militärerna och liknande – någonting ser de ju. Det finns ju dessutom gott om videomaterial också vid det här laget. Videor vars äkthet det amerikanska försvarsministeriet medger. Men vad det är de föreställer – tja... 

Den allra största delen av alla ufo-observationer visar sig, då någon går på djupet med dem, vara helt naturliga fenomen. En stjärna eller en planet, eller nuförtiden kanske en drönare. 

En sak som särskilt ofta misstas för flygande tefat numera, som man ser på sociala media, är så kallade lens flares eller linsöverstrålning. Ljuset som bryts inuti mobiltelefonens kameras lins. Så att det uppstår en spöklik ljusblobb på bilden som ser ut som… någonting okänt.

Också det som Stina och Johan såg kan ha haft en alldaglig förklaring, för allt jag vet.

Utomjordingar = en bekväm förklaring

Men vi har för länge sedan passerat den punkten där vi avfärdar alla ufo-vittnesmål som misstolkade meteorologiska fenomen och reflektioner i kamerans optik. Majoriteten av alla observationer är högst sannolikt sådana – men… någonting är ju av allt att döma på gång.

Betyder det här då automatiskt att det handlar om utomjordingar? Nej, definitivt inte! Det betyder bara att det är ufo – oidentifierade flygande föremål. Det betyder bara att vi inte vet vad det är – ännu. Och här är grejen: det är helt okej att säga “jag vet inte”. Faktum är att “jag vet inte” är vetenskapens främsta drivkraft.

“Det är utomjordingar” är bara en bekväm genväg till en förklaring. Det är att göra det lite väl enkelt för sig. 

Men okej då: en liten historisk tillbakablick är kanske på sin plats här. Den första regelrätta ufo-observationen i modern tid gjordes den 24 juni 1947 av en viss Kenneth Arnold, en pilot från Idaho i USA. Arnold berättade att han hade sett nio cirkelrunda objekt som flög i överljudshastighet nära berget Mount Rainier.

Anteckningar som Kenneth Arnold gjorde om sin UFO-observation.
Bildtext Kenneth Arnolds ursprungliga anteckningar från beskrivningen han lämnade till det amerikanska flygvapnet om sin ufo-observation.

Pressen nappade på det hela och det var nu som någon rubriknisse kom på att använda termen “flygande tefat”. Det var alltså här som det uttrycket myntades.

Arnolds berättelse sågs med skeptiska ögon av myndigheterna, trots att de på det hela taget uppfattade honom som trovärdig. Det hela utmynnade ändå i en hemligstämplad utredning kallad Project Sign 1947, och en annan motsvarande, Project Grudge 1948. 

Från militärens sida oroade man sig nämligen för att det Arnold såg kan ha varit någon sorts avancerade sovjetiska farkoster. Och det är ju i och för sig en snäppet mer rationell slutsats än utomjordingar, även om också den sannolikt var förhastad.

Oroliga tider skapar oroliga syner

Men man måste sätta in det här i en historisk kontext. Det här hände alltså just då det kalla kriget gick upp i varv på allvar. Det var Berlinblockadens och Trumandoktrinens tid. Sovjetunionen stod i beråd att testa sin första atombomb. Det var, kort sagt, en mycket paranoid tidsanda som rådde.

Det här återspeglade sig förstås också i populärkulturen, som redan färdigt var mättad med rymdmonster och skräck inför det okända. Inte minst sedan Orson Welles skrämde upp det amerikanska folket med sitt radiohörspel, War of the Worlds, 1938. Det var “de mot oss” för hela slanten. Var det inte utomjordingar så var det kommunister som lurade i buskaget.

Så allting är bäddat för en rejäl ufo-panik när den så kallade Roswellincidenten brakar loss 1947. 

Militärperson med bråte från den så kallade Roswell-incidenten.
Bildtext Major Jesse A. Marcel visar upp bråte från "väderballongen" som störtade i Roswell 1947.

Det finns ett antal olika versioner av det som påstås ha skett då, men i ett nötskal handlar Roswell-myten om det här: en farkost bemannad av utomjordingar ska ha kraschlandat strax norr om Roswell i delstaten New Mexico. Det var en lokal fårfarmare vid namn William Brazel som anmälde till den lokala sheriffen att han hade hittat “ett av de där flygande tefaten”.

Myndigheterna ska sedan omgående ha lagt vantarna på farkosten (och dess eventuella besättning) och fört den till militärbasen i Roswell. Därefter ska underrättelsetjänsten CIA och/eller försvarsdepartementet ha tagit över hela showen och mörklagt alltsammans.

Enligt det vi vet idag handlade det om en havererad, hemlig spaningsballong tillhörande Project Mogul. Projektet i fråga hade som syfte att skicka upp känsliga mikrofoner med ballonger för att lyssna efter ljudvågor från sovjetiska kärnprovsprängningar. Ballongen ska ha träffats av blixten och störtat.

Fast den här biten med Project Mogul offentliggjordes inte förrän 1994. När det begav sig förklarade försvarsdepartementet bort det hela som en oskyldig väderballong. Delarna från kraschen visades upp på en presskonferens efteråt.

Area 51, ufo-fenomenets "ground zero"

Men ufo-cirkusen var vid det här laget igång i pressen och karusellen snurrade för fullt. Observationerna av påstådda flygande tefat fortsatte välla in. Och myndigheterna, de följde upp Project Sign och Project Grudge med Project Blue Book. För den utredningen kammade flygvapnet igenom mer än 12 000 ufo-observationer mellan åren 1952 och 1969. 

Inalles 701 av observationerna var sådana som man inte kunde hitta någon känd förklaring för. Det vill säga någonting annat än stjärnor, moln, spionplan eller vanliga flygplan, och så vidare. Som sagt, oftast visar sig ufon ha en helt rationell förklaring.

Nästa försök från de amerikanska myndigheternas sida att gå till botten med ufo-fenomenen inleddes 2007. Då handlade det om ett projekt inom det amerikanska försvarsdepartementet, kallat the Advanced Aerospace Threat Identification Program (AATIP).

Projekt AATIP, med en budget på 22 miljoner dollar, pågick mellan åren 2007 och 2012. Det kördes igång på initiativ av den demokratiske senatorn Harry Reid från delstaten Nevada. 

Hur det nu råkar sig så är Nevada hem för den smått legendariska militära flygbasen kallad Area 51. I Lincoln County, i Mojaveöknen cirka 200 kilometer norr om Las Vegas ligger den. Area 51, som utgår från den uttorkade sjöbottnen Groom Lake, har använts som testområde bland annat för spionplanet U-2 och stealthplanet F-117.

Ett F-22 Raptor-jaktplan med Area 51 i bakgrunden.
Bildtext Ett F-22 Raptor-jaktplan med Area 51 i bakgrunden.

Area 51 är ju känd bland ufo-entusiaster som själva ground zero för myndigheternas och militärens myglande kring ufo-frågan. Det var till Area 51 som militären ska ha fraktat det påstådda störtade flygande tefatet från Roswellincidenten, till exempel. 

Det är också här som militären sägs förvara tillfångatagna och döda utomjordingar. Vissa påstår till och med att amerikanerna samarbetar med utomjordingarna och att Area 51 då skulle vara det jordiska högkvarteret för ett utbytesprogram mellan aliens och människor. Ett interstellärt Erasmus-program, liksom.

Det som däremot är sant om Area 51, är att det amerikanska flygvapnet har använt Area 51 till att studera och testa sovjetiska MiG-jaktplan som man har lyckats komma över på ett eller annat sätt.

2019 var det ett gäng äventyrslystna ufo-entusiaster som startade ett evenemang kallat Storm Area 51 på sociala media. Evenemanget gick ut på att samla frivilliga till att, som namnet antyder, storma själva flygbasen. Mer än 2,1 miljoner intresserade anmälde sig, men bara ett par tusen dök upp. Så man ordnade ett ufo-party istället.

Obama: "Jag frågade om saken"

Hur som helst, projektet Advanced Aerospace Identification Program (AATIP) som skulle gå till botten med ufo-frågan, inleddes i slutet av president George W. Bush ämbetsperiod. Den pågick några år in på president Obamas tid i Vita huset.

I fjol somras, under Trump, meddelade Pentagon att de hade satt upp ännu en ufo-jägarbyrå, Unidentified Aerial Phenomena Task Force (UAPTF). Samma gamla paket i nytt omslagspapper (och med en ännu krångligare bokstavsförkortning).

Det här är vad president Obama hade att säga om sin eventuella vetskap om ufo-ståhejet när han deltog i James Cordens Late Late show på amerikanska CBS nyligen:

- Jag frågade faktiskt, då jag tillträdde som president, om de här hemliga ufo-aktiviteterna som ska ha pågått i Area 51 och annorstädes. “De”, vilka de än är, lovade återkomma, men svaret blev alltså nej. Inga utomjordingar där.

Area 51 Alien Center skylt
Bildtext Area 51 har blivit en blomstrande turistfälla.

Men det finns också ett och annat korn av sanning här, fortsätter Obama.

- Det stämmer, säger Obama, att det har förekommit observationer som inte går att förklara. Vi vet inte vad de här föremålen är, vi vet inte hur de kan röra sig så som de gör.

Obama försäkrar också att myndigheterna tar det hela på allvar, och gör utforskningar för att försöka ta reda på vad det är.

Och, jag menar, vad mer kan man kräva av myndigheterna än så. Huvudsaken är väl att man berättar vad man vet så att vetenskapen kan hjälpa till med att försöka förklara det hela.

Myndigheter medger ogärna att de inte har koll

Det är, i och för sig, förståeligt att det har rått en anda av sekretess och förnekande kring ufo-fenomenen så pass länge som det har gjort. Militärer och politiker hatar att medge att de inte har saker helt under kontroll. Att det finns saker de inte vet. Det här gällde inte minst under det kalla krigets dagar.

Att medge att det flyger omkring främmande farkoster i vårt luftrum, farkoster som dessutom utmanövrerar våra bästa och modernaste jaktplan fullkomligt – det går ju bara inte för sig. Speciellt som folket redan färdigt är på hysterins brant med all kommunistparanoja och Hollywoods rymdmonster. Bättre för alla att vi bara förnekar alltsammans och hemligstämplar det.

Finländsk stjärnhimmel sommaren 2020.
Bildtext Sanningen finns där ute. Men finns det ufon?

Utom att det ju inte var bättre, eller hur? Jag menar, bästa sättet att sätta snurr på folks fantasier och rädslor är ju att förneka saker och låtsas som ingenting, när det uppenbarligen är någonting på gång uppe i skyn.

Bättre i så fall att berätta öppet, att det här har vi sett, men vi vet inte vad det är. Så som de amerikanska myndigheterna nu tydligen gör. Piloter uppmuntras ju att berätta om vad de ser numera.

Och kanske det är smart. Det är ju så man löser problem numera. Man lägger upp dem på Facebook. “Kan någon hjälpa mig, vad är den här grejen jag har i min armhåla…” Nå, ni vet. Ofta får man ju svar dessutom.

Carl Sagan: Liv på andra planeter sannolikt – MEN

Låt oss ännu lyfta fram en nykter röst i den här diskussionen. Den numera hädangångne astrofysikern och skeptikern Carl Sagan. 1966 gav han en intervju åt amerikanska CBS. Det var ufo-feber på gång då också. 

Och precis som jag gör idag så önskade Sagan att folk skulle sluta upp med att dra automatiska likhetstecken mellan oidentifierade flygande föremål och utomjordingar. För det är en förhastad slutats. Och märk väl att det här inte är att förneka möjligheten att utomjordiskt liv existerar — tvärtom, säger Sagan.

- Att utomjordiskt liv kan existera är inte bara möjligt, det är sannolikt. Vi vet att numera att de flesta stjärnor har planeter som kretsar runt dem. Och liv kan vara vanligt förekommande i universum, för allt vi vet, säger Sagan.

- Men, fortsätter han, det är långt ifrån en självklarhet att livet på andra planeter utvecklas till den nivå där det inte bara lär sig behärska rymdfarten, utan också den interstellära rymdfarten. 

Men det är alltså inte omöjligt att det finns rymdfarande utomjordingar där ute – det är inte ens omöjligt att de har gjort sällsynta besök här på jorden.

– Även det är naturligtvis är att spekulera, säger Sagan. Men det är åtminstone inte omöjligt. Men att de skulle flyga omkring här så ofta som det sägs, det är kanske att ta i en aning.

Carl Sagan talar vid Cornell University 1987.
Bildtext Carl Sagan talar vid Cornell University 1987.

Förra gången ufo-feber rådde var alltså på 1960-talet, under det kalla krigets höjdpunkt. Som sagt, det var osäkra tider, folk var oroliga och rädda för sitt och sina barns liv och framtid.

Lite samma läge som nu, med andra ord, bara med annorlunda förtecken. Idag har vi coronapandemin, klimatkrisen, politiska extremrörelser, med mera. Och trots att religionerna har förlorat något av sitt fotfäste så har vi fortfarande ett starkt behov att tro på saker. 

Carl Sagan såg tecken på den här utvecklingen redan 1966.

– Ufo-fenomenet är en modern mix av religion och vetenskap, säger Sagan. Ufo-tron har ett vetenskapligt element, eller åtminstone kan man lätt föreställa sig ett sådant i det hela. Det har med rymden att göra, och så vidare.

"Gudalika varelser från skyn"

– Men, fortsätter Sagan, lyssnar man på dem som säger sig ha mött utomjordingar, handlar det om gudalika eller åtminstone super-avancerade varelser. Som kommer från skyn dessutom. De observerar oss. Av allt att döma är de välvilliga, de vakar över oss, enligt vissa. De kommer att rädda oss om vi går för långt i vår iver att förstöra planeten.

Det finns ett starkt element av religiöst färgad pseudovetenskap i det hela, menar Carl Sagan. 

– Ufo-myterna handlar innerst inne om psykologi som mixas ihop med teologi. Men sist och slutligen, väldigt lite naturvetenskaper. Oerhört lite fysik och matematik.

Utomjordingar i en rymdfarkost.
Bildtext Gudalika, välvilliga varelser som vakar över oss ... Ufo-myten är teologi blandat med psykologi och väldigt lite genuin vetenskap, menade Carl Sagan 1966.

Kloka ord från 1966, som rätt långt gäller än i vår tid. Men vad tror jag själv att Ufona är, sist och slutligen? För tro är ju sist och slutligen vad det handlar om.

Nå ärligt talat, jag har ingen aning. Men använder man Ockhams rakkniv en aning: vilket är nu sedan mindre osannolikt, att det är utomjordingar som flyger omkring, eller att det är någon eller några här på jorden som har uppfunnit en metod att flyga som inte baserar sig på att blåsa ut heta gaser ur bakänden av ett stort metallrör.

Jag vet vilken förklaring som kräver färre antaganden, om man frågar mig.

Men sist och slutligen, vad jag hoppas att någon tar med sig av allt det här, är att det är helt okej att säga att “jag vet inte”. Följt av ett rungande “men låt oss ta reda på saken, så gott vi kan!”

Ja, ni vet, den här lilla grejen som de kallar… vetenskap.