Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Mikael Crawford fortsätter att skildra sitt kära Östnyland i sin senaste bok: ”Östnylänningar saknar en social spärr som gör att de kan häva ur sig lite vad som helst i fel sammanhang”

Uppdaterad 14.06.2021 13:21.
Mikael Crawford
Bildtext I sin senaste roman "Den dansande ryssen" fortsätter Mikael Crawford att driva med det östnyländska skärgårdsfolket.

Borgåbördige författaren och journalisten Mikael Crawford är aktuell med sin tredje roman, ”Den dansande ryssen”, och precis som i hans två tidigare böcker så är det den östnyländska skärgårdsmiljön som skildras.

Och även om invånarna i bokens fiktiva byasamhälle - än en gång - porträtteras som lite enfaldiga, stundvis nedsupna och kanske för envisa för sitt eget bästa, så betyder det inte att Crawford på något vis vill svartmåla sin egen hembygd.

Tvärtom så håller han Östnyland varmt om hjärtat.

- Det finns någoting hos östnylänningarna, som är direkt lustigt, lite tvärt och lite oborstat. Någoting finns där som jag personligen hemskt mycket tycker om, säger han.

- Östnylänningen är inte kaxig, men där finns någon slags liten liten social spärr som saknas. De kan häva ur sig lite vad som helst i fel sammanhang. Och jag är själv väldigt förtjust i det, fortsätter han.

Några finlandssvenska helsingforsare får sig också en känga i boken, då de beskrivs som oempatiska, kaxiga och utrustade med hjärnor som inte har vuxit i takt med deras plånböcker.

Det finns nånting hos östnylänningarna, som är direkt lustigt, lite tvärt och lite oborstat.

Ville undvika ännu en ångestfylld roman

Handlingen i den aktuella romanen Den dansande ryssen beskriver Crawford som den klassiska kampen mellan den lilla människan och storkapitalet.

En rik affärsman vill bygga ett lyxigt bostadsområde på en idyllisk plats på en vacker ö i den östnyländska skärgården, något som ortsborna överhuvudtaget inte vill var med om och motsätter sig kraftigt.

- Det är en berättelse om byagemenskap, om en by vars invånare förenar sig mot en gemensam fiende, berättar han.

- Jag ville inte igen skriva en ångestfylld roman, utan en glad och underhållande roman om en by där folk i princip är glada och nöjda med sina liv, tills det kommer ett utomstående hot och då vänder de taggarna utåt, fortsätter han.

Hur jag sedan har hamnat i såpass uselt sällskap, så det är sedan en helt annan fråga det.

Som Crawford själv konstaterar så är den här tredje romanen inte lika ångestfylld, eller rentav småäcklig, som hans två tidigare.

I hans första bok En liten bok om nästan ingenting (2017) var det rent ut sagt, ett enda supande och knullande, medan det i den andra Drick bröder (2019) var ett fruktansvärt supande, som gick riktigt illa.

Hur kommer det sig att han inspirerades att skriva två sådana böcker?

- Det är ett resultat av ett långt och tidvis besvärligt liv, säger han småleende.

Ett tecknat bokomslag föreställandes fulla vita män runt ett bord.
Bildtext De alkoholiserade huvudpersonerna i romanen "Drick bröder" är baserade på riktiga människor Crawford träffat.

Makabra berättelser baserade på egna erfarenheter

I Crawfords debutbok En liten bok om nästan ingenting beskriver han verkliga händelser som inträffade i hans hemby när han var barn på 1960- och 70-talet.

- Sådant som jag hoppas att inte försiggår någonstans numera, berättar han.

- I min första bok beskriver jag mycket en bar i min hemby, där jag hängde redan som tolv-trettonåring och spelade flipper, ända tills jag fyllde 18. Och där såg man ju nog ett och annat, avslöjar han.

I hans andra roman Drick bröder, som nog är en fiktiv berättelse, så är huvupersonerna baserade på riktiga människor han har träffat under åren.

- Hur jag sedan har hamnat i såpass uselt sällskap, så det är sedan en helt annan fråga det, erkänner han.

Vid något skede borde jag ju nog komma bort härifrån.

För att illustrera hur han får inspiration till sina böcker berättar han om erfarenheterna från då han för några år sedan deltog i ett seminarium för debutanter i Sverige.

– Där gick alla omkring och funderade på sin andra roman. Och de andra författarna pratade ständigt om hur de höll på att göra research för sin nästa roman. "Jag behöver inte göra research", sade jag, "jag var med då det hände. Jag känner de här människorna”, berättar han.

Östnylänningarna har tydligen inte tagit illa upp att bli blottade på det här sättet

Även om Mikael Crawford målar upp en, i mångas tycke säkert, rätt så ful bild av det östnyländska samhället, har han ännu inte fått ta emot negativ respons på sina böcker.

Tvärtom har han fått mycket respons av folk som menar att det är bra att han säger och berättar så som det är i Östnyland.

- Även om det råkar vara Östnyland jag skriver om så tror jag ju nog att det kan appliceras på vilken som helst glesbygd, menar Crawford.

- Till exempel i den här nya romanen kunde det precis lika bra vara Korpo eller någon Österbottnisk skärgård. Nog är ju min tanke att den problematik som tas upp i dem lika bra fungerar var som helst, säger han.

Crawford, som redan har en idé för sin fjärde roman, har också insett att han så småningom borde förflytta sig ut ur Östnyland, men att det är lättare sagt än gjort.

- Alltså vid något skede borde jag ju nog komma bort härifrån, säger han där han sitter på stugan i Sondby i före detta Borgå landskommun. För man kan ju inte skriva samma roman flera gånger, det är därför den här boken också är så annorlunda.

- Men det är svårt att komma bort härifrån, för det är så tryggt och bra att vara här, konstaterar han.