Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Lovisaflickorna fick uppehållstillstånd för fyra år framåt: ”Nu behöver vi inte längre ha mardrömmar”

Sju flickor i olika åldrar står uppradade för bild vid en bänk i en park.
Bildtext Lovisaflickorna får fortsätta bo, studera och hålla på med hobbyer i Lovisa. På övre raden från vänster: Nuur, Zahraa och Noha Albu-Mohammed. Från vänster på nedre raden sitter Finland, Rim, Maryam och Fatima Albu-Mohammed. Finland föddes i Finland.

Familjen Albu-Mohammed är bekant för många Lovisabor. De kom till Finland som asylsökande från Irak för 6 år sedan och har hittat ett nytt hem i Lovisa, där frivilliga stödpersoner och andra invånare hjälpt dem kämpa vidare.

De sju döttrarna Zahraa, Fatima, Noha, Noor, Finland, Maryam och Rim har blivit kända som Lovisaflickorna. Det är en vacker sommardag när Yle Östnyland träffar hela familjen och deras stödpersoner invid torget i Lovisa.

Under åren som gått har familjen levt i ständig oro för att behöva återvända till det otrygga Irak. De ansökte om uppehållstillstånd sex gånger och fick varje gång ett nej, ända till februari i fjol, då de blev beviljade uppehållstillstånd för ett år framåt.

Innan dess hade nästan 11 000 personer skrivit på en namnlista mot familjens utvisning.

Förra fredagen fick familjen goda nyheter då Migrationsverket meddelade att de får uppehållstillstånd för fyra år framåt.

- Det känns bra, vi behöver inte längre vara oroliga, säger Zahraa Albu-Mohammed.

Hon berättar att de gångna åren varit tunga och fyllda av oro.

- Nu behöver vi inte längre ha mardrömmar eller vara oroliga för vad som kan hända i morgon, om det kommer ett dåligt beslut. Det går lättare att bygga upp sin egen framtid, säger Zahraa Albu-Mohammed.

15-åriga Zahraa är den äldsta av systrarna. Hon berättar att hon vill studera till hjärtkirurg eller flygplanskapten.

Jag tackar hela Lovisa och alla som bor här. De har hjälpt oss väldigt mycket

― Sanaa Albu-Mohammed

De äldsta döttrarna har ofta fört familjens talan eftersom de har lärt sig finska bättre än sina föräldrar Sanaa och Ihan Albu-Mohammed. Zahraa översätter det mamma Sanaa Albu-Mohammed säger.

- Jag tackar Finland för att vi får bo här och leva ett bättre liv. Jag tror på en god framtid, säger Sanaa Albu-Mohammed.

Hon vill tacka hela Finland, Lovisa och särskilt ”Finlandsmommo” Desirée Kantola och Timo Raivio som hjälpt familjen.

- Jag tackar hela Lovisa och alla som bor här. De har hjälpt oss väldigt mycket, säger Sanaa Albu-Mohammed och berättar att hon planerar öppna en restaurang med Irakisk mat.

Näst äldsta dottern Noor Albu-Mohammed berättar att hon på sommaren ska simma och ha picknick.

- Det finns en stor fin trampolin på deras gård där de hoppar omkring som gummibollar, inflikar ”Finlandsmommo” Desirée Kantola gladlynt.

Familjen har flyttat från en liten lägenhet i Märlax till ett hus i Fredsby och har nu mer utrymme att vara på.

Lättnaden syns i barnens kroppsspråk

Att familjen nu fått lov att stanna i landet i fyra år till känns alldeles underbart också för Kantola, som ser flickorna som sina egna barnbarn.

- Det var som om många stora stenar skulle ha fallit från hjärtat. Nog har vi fått kämpa för det. Man ser liksom på hela kroppsspråket på dem allihopa hur lättade de är. På vintern blev de mer och mer hopknutna och hade svårt att släppa loss, men nu går det, säger Kantola.

En äldre kvinna och sex flickor vid en bänk invid torget i Lovisa. De ser på varandra, talar och ler.
Bildtext Desirée Kantola har blivit en viktig person i famljens liv. Noha, Nuur, Zahra och Fatima Albu-Mohammed samt deras systrar är som barnbarn för Kantola.

Under coronatiden har det inte gått att träffas så ofta.

- Men innan dess har vi stickat, lekt, sjungit och gjort allt möjligt tänkbart. Vi har ätit glass och andra goda saker. De har ibland bjudit på mat och ibland har jag bjudit på någonting, turvis åt vardera hållet, berättar Kantola.

Innan intervjun har Zahraa och pappa Ihan besökt en elektronikaffär i närheten för att fixa Zahraas telefon som gått sönder. ”Finlandsmommo” tipsar om att hemförsäkringen kanske täcker kostnaderna, och Zahraa tolkar för mamma Sanaa.

Förutom att vara en viktig del av familjens vardag hjälpte också Kantola till med att fylla i pappren till Migrationsverket. Det är ändå stödpersonen Timo Raivio som har bäst koll på svängarna med uppehållstillstånden.

Lång och tung process

- Det är en jättelång process. I början hade de en dålig advokat som inte gjorde någonting. Sedan anställde vi en jättebra advokat men det blev negativt beslut ändå. Nu har vi jobbat utan advokat för att få tillstånden för först ett år och nu fyra år, säger Raivio.

Han påpekar att det ännu finns andra familjer i Lovisa som fortfarande befinner sig mitt i samma process.

- Det finns ännu 16 människor som behöver uppehållstillstånd, säger Raivio.

En glad äldre man står i en park och tittar leende in i kameran. Bakom honom syns en leende ung flicka samt en yngre lite fundersam flicka.
Bildtext Timo Raivio är frivillig stödperson för familjen. Han är glad för att de fått uppehållstillstånd men tycker ännu det finns mycket att göra för andra i samma situation.

Raivio tycker det är ett människorättsproblem att man måste vänta så länge på att få veta om det går att bygga upp ett liv i Finland eller inte.

- Det är orimligt att processen tar sex år. Och det är orimligt att det ännu finns hundratals, tusentals människor som inte har uppehållstillstånd men ändå stannar i Finland. Problemen är inte deras, det är samhällets problem. De flesta av dem vill arbeta i Finland och de har bra orsaker att inte återvända till sina hemland.

Rädsla och svårigheter

Att bara vänta och vänta, hoppas på det bästa men vara rädd för det värsta för att sedan få negativa beslut är väldigt tungt, särskilt för dem som saknar stödperson. Men inte heller familjen Albu-Mohammed har haft det lätt.

- Familjen har mått dåligt och alltid när det kommit negativa beslut eller om det gått lång tid sedan det senaste meddelandet från Migrationsverket, så började de frukta det värsta och var rädda för att polisen skulle komma och hämta dem, säger Raivio.

Han påpekar ändå att samarbetet med Lovisapolisen fungerat bra.

Det är orimligt att processen tar sex år

― Timo Raivio, stödperson

Att familjen fått uppehållstillstånd betyder att de har samma rättigheter som andra Lovisabor.

- Nu kan mammans ögon opereras, men läkaren säger för tillfället att det är för tidigt, säger Raivio.

Sanaa Albu-Mohammed har en ögonsjukdom som gör att hennes syn har försämrats till den grad att hon knappt ser något, och innan familjen fick uppehållstillstånd var det svårt att få läkarhjälp.

- Barnen hade varit fem år i Finland innan de fick besöka tandläkaren, säger Raivio.

Nu, när familjen vet att de får vara kvar i fyra år till, är det lättare att se framåt. Efter att de fyra åren är förbi har familjen redan varit 10 år i Finland och kan ansöka om permanent uppehållstillstånd.

- Jag tror att alla kan prata svenska och finska då. Föräldrarna har inte studerat finska tillräckligt eftersom de inte haft material och lärare och så vidare. Men alla döttrarna kan finska, och de äldre kan svenska. De kommer att bli bra medborgare, säger Raivio.

Lovisaflickorna fick uppehållstillstånd för fyra år framåt: ”Nu behöver vi inte längre ha mardrömmar”
Lovisaflickorna fick uppehållstillstånd för fyra år framåt: ”Nu behöver vi inte längre ha mardrömmar” - Spela upp på Arenan

Diskussion om artikeln