Kolumn: Världens bästa mittfältare räddade Markku Kanerva från ett helt misslyckat dygn – scenerna i S:t Petersburg var talande för blåvita byteskaoset
Danmark har använt hela paletten av känslor i fem dygn. I kväll kom den gränslösa glädjen också. Sen byttes världens bästa mittfältare in och räddade Markku Kanerva från ett helt värdelöst dygn.
Sällan har ett mål haft lika starkt symbolvärde.
Danmark–Belgien hade knappt startat när Yussuf Poulsen släppte lös den sista känslan som det danska folket inte har haft de senaste dagarna.
Den hejdlösa, härliga, helgalna glädjen.
Matchen var redan dopad då Danmark ställde belgarna på bakfoten, pressade högt och aggressivt och prickade in 1–0. Två minuter spelat, Parken gungade och sjöng Vi er røde, vi er hvide.
Sällan har en match ramats in av en liknande stämningsstorm. Fem dagar efter att Christian Eriksen svävade mellan liv och död skulle Danmark spela igen – och de flög ur blocken och gick fram på ren vilja.
Under dygnen som gått har spelarna hanterat en situation som inget lag har tvingats till i fotbollens mästerskapshistoria. Kasper Schmeichel har hälsat på sin vän på sjukhuset, Simon Kjær har hyllats av en hel värld, spelarna har flätats samman i obehagets skugga, Danmark står enat.
Och när tio minuter var spelat stannade matchen. Hela arenan, spelare, domare och ledare applåderade i en gest som rymmer så mycket kärlek att hela kroppen blir varm.
Om? Om? Om?
Danmark har blivit EM-slutspelets mittpunkt. Hur det här än slutar kommer ingen att glömma Christian Eriksen.
De finländska spelarna har i tur och ordning påmint om det.
– Jag var väldigt nära då det hände och det lämnar spår i en. Jag fattade tidigt att det var allvarligt och resten av lördagen blev ett stort svall av känslor, sa Robin Lod på torsdagens finska pressträff.
Danmarks sak är vår? Åtminstone satt ett helt landslag i Repino och tittade på matchen från Köpenhamn med stort intresse.
Det har spekulerats, vänts, vridits, funderats och överlagts ända sedan slutsignalen i Finland–Ryssland i går. Vad vore bästa möjliga resultat för Finland?
Om? Om? Om?
Det imponerar mest med De Bruyne
Kevin De Bruyne kom in efter paus i Köpenhamn och var fullständigt dominant. Det var svårt att tro att belgaren för drygt två veckor sen åkte på en otäck smäll mot huvudet i Champions League-finalen.
Det som alltid imponerar mest med De Bruyne är hans förmåga att ha tid på sig. Hur trång en yta än är så finns det alltid tid för eftertanke och rätt beslut.
Passningen från snävt läge till 1–1 var en uppvisning i spelsinne, skottet till 2–1 var en påminnelse om att Belgien behöver världens bästa mittfältare för att gå hela vägen den här sommaren.
Parken tystnade, Danmark föll – och De Bruyne räddade åtminstone Markku Kanerva från ett helt värdelöst dygn.
Vad ville man?
Förlusten mot Ryssland var den stora, finländska berättelsen i går, Kanervas katastrofminuter var ett kapitel för sig. För det måste sägas rakt ut: Vad höll han på med?
Scenerna mitt under Finlands jakt på en kvittering vibrerade av ett totalt misslyckande. Inhopparna Pyry Soiri och Lassi Lappalainen sträckte ut armarna, hade frågande blickar och såg ut som vilsna pojkar på Krestovskij-stadion.
Snacka om att virra bort sig i byteskarusellen. Vad ville man? Vad behövde man? Vad fick man?
Bytena var verkligen obegripliga. Att inte kasta in Marcus Forss och Onni Valakari var snudd på tjänstefel. Har de haft hyss för sig i Repino? Man undrar ju. Båda var ombytta, tränade för fullt dagen efter match och såg ut att vara friska som nötkärnor.
Det hade eventuellt inte spelat någon roll alls oavsett vilka som Kanerva hade skickat in – och Belgiens seger gör att allt fortfarande är väldigt öppet. Men när en hyllad tränarhjälte missar måste det sägas rakt ut. Vi som var i S:t Petersburg såg med våra blotta ögon att det gick snett.
' /%3E%3C/svg%3E)
