Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

Vi förväntas vara glada över att samhället öppnar – men är det okej att erkänna att man inte vill återgå till det “normala” livet?

Kvinna tittar ut genom fönstret

Du går förbi en restaurang och ser folk sitta tätt tillsammans runt borden. Vilka känslor väcker det hos dig? Längtar du efter att gå in där själv eller känns det som ett steg du inte vill eller vågar ta? Att ha motstridiga känslor över att samhället öppnar är helt normalt, säger psykolog och psykoanalytiker Anna Collander.

Så småningom ska vi öppna våra dörrar och våga oss ut i samhället igen. Ännu rekommenderar THL distansjobb om man bor i områden där epidemiläget är värre, men på många håll har man eller ska man så småningom återvända till kontoren.

Du kanske trivdes med det liv du levde innan pandemin. Du åkte till jobbet, deltog i fritidsaktiviteter, umgicks med dina vänner och kände att du mådde bra. Att anpassa dig till att jobba på distans var svårt och i början saknade du ditt gamla liv och de sociala kontakterna.

Men efter en tid kände du kanske att det här är ganska skönt. 

Att inte behöva sitta i bilen i morgonrusningen. Att inte ha lika bråttom med att hinna till jobbet efter att ha kört iväg struliga barn till dagis. För att inte tala om de dagar då man känner att ingenting som finns i garderoben passar på en. Dagar då håret inte lägger sig som det ska.

Du har kanske märkt att det känns skönt att inte behöva stressa för att få hemmet rent inför födelsedagsfester. Du har njutit av helger då du kunnat krypa under filten och se på streamingtjänster i stället för att umgås med vänner och bekanta. Du har haft mer tid för familjen och har kunnat göra annat än bara agera chaufför till diverse hobbyer.

Nu är ändå samhället på väg att öppna igen och det kan kännas som att det inte är okej att vilja stanna hemma och fortsätta med det liv som man har blivit van vid under det senaste året. Alla verkar så glada, men tänk om man själv inte är redo för kindpussar och vilda fester än?

Psykolog och psykoanalytiker Anna Collander säger att många av hennes klienter och också andra bekanta har berättat om hur blandade känslor de har kring att samhället öppnar. 

– En av mina mer introverta vänner sa till mig att det har varit så skönt med coronan då samhället äntligen varit i synk med henne. Vi har ett ganska extrovert samhälle som inte passar alla. 

Får man trivas med följderna av en stor världskatastrof? Vågar man säga högt att man gjort det?

För de flesta av oss kan det att samhället öppnar väcka ganska blandade känslor. Att känna skuld och sorg är också vanligt.

– Naturligtvis är det okej att känna så. Känslorna kan vara mycket motstridiga. Man kan känna skuld över att man har tyckt om det liv som en stor världskris har hämtat med sig. Man kan också känna besvikelse och sorg över att den här tiden tar slut om man har trivts med den, säger Anna Collander.

En kvinna tittar ut genom ett fönster.
Bildtext Anna Collander är psykolog och psykoanalytiker.

För att lättare kunna anpassa sig till ett liv som mer liknar det liv vi levde före pandemin, ska man våga vara ärlig med sig själv och med andra.

– Man måste tillåta sig själv att ha sådana känslor och våga tala om det. Ju fler som berättar att de känner så desto bättre, så får man stöd av varandra.

Anna Collander säger att det är bra att tänka på vad man vill ta med sig av det här annorlunda året. 

– Det är viktigt att känna efter hur man vill leva sitt liv och försöka leva så, att tänka på hur man vill forma sitt liv för att må bättre.

Anna Collander hoppas att coronan lärt oss vad som är viktigt i livet och vad vi kan leva utan. 

– Vi vet inte ännu hur coronan psykologiskt har påverkat oss på djupet, då vi har känt att andra människor är farliga och att vi är farliga mot dem.

För många har pandemitiden varit en stor kris då vi har blivit mer medvetna om vår dödlighet och om hur sköra vi är. Coronapandemin är inte ännu över och ingen vet hur den fortsätter. 

– Vi  behöver dra ner på prestationerna, på kraven och förväntningarna på oss själva och varandra. Tala vänligt till dig själv, kräv inte för mycket, var snäll med dig själv. Ta i beaktande att förändringar tar tid och energi och psykiska resurser, ge dig själv tid att tänka och känna.

Anna Collander påpekar också att man nog insåg en hur viktig sak det var att stöda varandra och tala om händelserna då vi gick in i pandemin för ett drygt år sedan. Men många inser inte att stödet behövs fortfarande.

– Det är inte en väldigt mycket mindre process att gå ut ut en pandemi än att gå in i den.