Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kolumn: EM-sommarens guldkandidat kunde inte ta allt ifrån oss – slutbilden i tropiska S:t Petersburg var vacker för ett landslag som är enkelt att älska

Paulus Arajuuri tackar publiken.
Bildtext Paulus Arajuuri och alla andra i landslaget tackade för allt stöd som de har fått från publiken under EM.

Ute eller inne? Vi väntar på ett definitivt besked från Europa. Under tiden säger vi "Tack, Finland". Vi har fått se landslaget spela EM-fotboll. Och hörni, det var roligt.

Vi har ju åtminstone bastu, brännvin och yxa. Eller hur var det egentligen med allt det där?

Timmen var sen, guldgrävar-Belgien hade till slut fått hål på Finland och dansat iväg med gruppsegern, Finlands snitslade väg till åttondelen och nästan allt annat.

Men de tog ändå inte precis allt ifrån oss. De kunde inte springa undan med den vackra slutbilden för Finlands finalkväll i den tropiska sommarnatten i S:t Petersburg. 

Tjugo–trettio minuter efter slutsignalen kom hela den besvikna och slagna spelartruppen ut en gång till för att växelsjunga med fansen. Lukas Hradecky gjorde sitt capo-gig lika trofast som vanligt, supportarna studsade och omfamnade ett landslag som är väldigt enkelt att älska.

Några minuter senare gick förbundskaptenen Markku Kanerva också fram till kortsidan på egen hand, applåderade och kastade slängkyssar till alla som fortfarande stod kvar.

Tack och bock, magistern.

Ditt lag stod upp, ditt lag vek sannerligen inte ner sig när svårighetsgraden skruvades upp till max. Ditt lag gjorde ett fullgott jobb mot en makalös motståndare.

Precis som befarat – inte ens det gedigna och laglojala slitet räckte mot Belgien. Men mer än så här var faktiskt omöjligt att begära.

Stupar med stövlarna på

Det finns inget entydigt svar på frågan om Finland är ute eller inne i EM-slutspelet. De står i farstun, har tagit på sig skorna och har öppnat dörren, men vi får titta på tv och se om resten av grupperna skickar ut dem ur turneringen.

Det mesta talar för att Finlands poängskörd och målsaldo inte räcker för att få spela en åttondelsfinal. Om det blir så stupar Finland åtminstone med stövlarna på.

Man gjorde det i en regnskog.

Den tropiskt tryckande hettan i Ryssland gjorde att man bara behövde sitta blick stilla högt upp på läktarplats för att svetten skulle rinna nerför ryggen konstant.

Matchen markerade däremot inga reaktioner på fotbollens Richterskala. Värmen åt energi, tabelläget skapade en situation där det ibland kändes lika viktigt att hålla kolla på vad Danmark och Ryssland pysslade med på Parken.

I över sjuttio minuter orkade Finland flytta över, täcka ytor och låta Belgien rulla runt, runt, runt. Det var en metodisk massering av Finlands defensiva förmåga, men det var verkligen ingen match för den kräsna – om man inte är finländare.

”Finlands största match i fotbollshistorien”, som Markku Kanerva titulerade kvällen.

Balanserade på marginalernas tunna tråd

Till slut kapitulerade storspelande Lukas Hradecky på det grymmaste sättet.

Ett självmål här, ett bortdömt VAR-mål där. Det finns sannerligen att grunna på och prata om när man ska summera Finlands EM-äventyr, men det är fullständigt givet att ingenting förlorades mot Belgien.

Finland balanserade på marginalernas tunna tråd i EM. På rätt sida mot Danmark, på fel sida mot Ryssland.

Om det är något som Finland ska syna i sömmarna i efterhansanalysen är det sättet som landslaget hanterade sista halvtimmen mot Ryssland. Det var snudd på tjänstefel i byteshantering och slutforcering.

Och ändå landade allt i ett självmål med en kvart kvar av ett helt gruppspel. Så nära en sagolik sensation var detta landslag.

Vi fick vridas mellan euforisk stolthet, vild glädje, stor skräck och bottenlös besvikelse. Vi fick mästerskapsminnen att berätta om, komma ihåg och drömma oss bort till.

Och kanske, kanske, kanske det sista ordet inte är sagt. Jag vet inte, ingen vet.

Jag vet bara att jag har sett Finland spela i ett fotbolls-EM. Det var roligt.