Elokapina-aktivist blev nekad medicin i häktet, och larmknappen fungerade inte: "Det är inte polisens uppgift att bestraffa"

Elokapina-aktivister vittnar om att deras grundrättigheter försummats. Bland annat har en aktivist nekats sina mediciner, och polisen har inte reagerat omedelbart på larmknappen i aktivisternas celler, vilket kan strida mot lagen. Enligt egen beskrivning och vittnesmål ska en svart aktivist ha behandlats hårdare än de andra. En smaskig historia om det vore rasism, men osannolikt speciellt då media såg på, svarar Helsingforspolisen.

I torsdags satte miljörörelsen Elokapinas aktivister upp en blockad i centrala Helsingfors, och krävde drastiska åtgärder av regeringen mot klimatförändringen. Polisen beslöt sig för att ingripa på söndagseftermiddagen kring kl 17, och grep drygt 100 aktivister, som blockerade trafiken på Mannerheimvägen och Unionsgatan.
– Jag bor nära Mannerheimvägen, och beslöt mig för att komma dit för att se vad som pågick. Jag tycker det är viktigt att försvara vår frihet och vår planet, så jag satte mig och deltog i blockaden, säger Selase Queenselena.
Polisen började avlägsna aktivister genom att lyfta in dem i polisbilar och i en buss.
– Polisen släpade mig längs asfalten, mina knän och ben var helt blodiga. Varken i bussen eller i häktet fick jag någon första hjälp, säger Queenselena.
Flera andra aktivister som Svenska Yle pratat med berättar att de också blev burna, men att de upplevde att Queenselena behandlades hårdhäntare än andra.
– Jag är svart, det är klart att det handlar om rasism. Det här är inte första gången jag blivit våldsamt och aggressivt bemött av polisen, säger Queenselena.

Jag blev tyvärr inte överraskad över att polisen inte agerade som de borde

Aleksi Paavilainen, aktivist

– Polisen släpade henne på ett ganska brutalt sätt, hennes fötter tog i marken, säger Elina Kauppila. Kauppila är också nyinvald fullmäktigeledamot för Vänsterförbundet i Helsingfors.
– När hon kom in i bussen blödde hon och hade ont i knäna. Vi hade ingen förstahjälpsutrustning med oss, och polisen gav heller ingen. Jag såg inte att polisen skulle ha släpat någon annan aktivist lika oförsiktigt som henne, säger Upu Laukkanen.

– Jag blev buren, och alla som jag såg blev burna. Men henne släpade de tvärs över gatan. Jag var med i demonstrationen i oktober, och då blev vi pepparsprejade. Jag tycker att gripandet i det stora hela gick bättre än då, förutom hur polisen behandlade den svarta kvinnan. Det var verkligen upprörande att se på, berättar Till Sawala.

Lauri blev nekad sin psykmedicin i häktet

Aktivisten Lauri berättar att han fördes till polisens häkte i Esbo. Han hade med sig en liten burk med receptbelagd psykmedicin han ordinerats. Den beslagtog polisen.
Lauri heter egentligen något annat. Han figurerar anonymt i artikeln på grund av att uppgifter om hans hälsa framkommer.

Han sattes i samma cell som två andra aktivister. Den var några kvadratmeter stor, med ett tunt liggunderlag för en person, en toalettstol, en kran och en larmknapp.

Enligt lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen, som bestämmer hur häkteslokalerna ska se ut och hur polisens ska behandla häktade, ska det i varje cell finnas en "larmanordning genom vilken omedelbar kontakt med anställda kan nås".
– Vi tryckte på larmknappen, men det tog några timmar innan någon kom. Jag bad om mina mediciner, jag måste äta den en viss tid så att halterna hålls stabila och jag inte får biverkningar. Vi bad också om fler liggunderlag. Vakten stängde dörren men gav inget svar, säger Lauri.

Lauri behövde ändå sin medicin, så de ringde på larmknappen igen.

– Jag tror vi igen väntade några timmar, men inget hände. Vi började i stället banka på dörren. Efter 10 minuter kom en polis och frågade vad som pågick.

Lauri bad om sin medicin. Polisen sade att Lauri inte får den ifall han inte har med sig ett pappersrecept.
– Vem har med sitt pappersrecept? Till slut föreslog polisen att vi ringer en ambulans, det gick jag med på.

Ambulansen kom, och efter några undersökningar ringde akutvårdarna en läkare som kunde bekräfta att Lauri ordinerats medicinen.
– Det var i alla fall tre timmar efter att jag bad om dem första gången, svårt att säga då vi inte hade någon klocka med oss. Om jag inte insisterat skulle jag knappast ha fått den, säger Lauri.

"Ni behöver inga filtar på sommaren"

Andra aktivister som Svenska Yle pratat med styrker Lauris berättelse. De berättar alla också om att de varit 3-4 personer per cell med endast ett liggunderlag.
Enligt lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska de gripna i första hand placeras i separata celler. Cellerna ska vara ändamålsenliga för förvaring av den gripna personen, och de ska ha tillgång till tvättrum.
– Nödknappen fungerade inte. Vi tryckte på den men den bara fortsatte att ringa, ingen kom till cellen, säger Upu Laukkanen.

– Först sa de till oss att vi får filtar om det blir kallt. Sen när vi promenerade till cellerna gick vi förbi en hög med vad som såg ut att vara rena och vikta filtar. Jag frågade om vi kunde få en. Vakten skrattade och sade att vi inte behöver några filtar nu när det är sommar, säger Kaisa Mikkelä.

– Vi bad flera gånger om en till madrass. Det fick vi aldrig, säger Elina Kauppila.

– Det var kallt i cellen mot slutet av natten. Jag hade fått behålla min långärmade tröja, så vi turades om att ha den på oss. Toaletten måste också spolas från utsidan. Vi använde den tre gånger, och endast den första gången gick polisen med på att spola den, säger Mikkelä.

Polisen: "Larmknappen är inte som då man flyger och kallar på flygvärdinnan"

Jarmo Heinonen från Helsingforspolisen berättar att häktet vid Tölö sporthall var överbelastat på grund av aktivisterna.

– Utgångsläget är att alla ska få en egen cell, men i det här fallet så hörde de till samma sällskap, så vi bedömde att det inte var en säkerhetsrisk för de gripna att sätta dem i samma celler.

Det var orsaken till att många blev utan madrass, förklarar Heinonen.

– Då vi i vanliga fall endast har en person per cell så har vi också en madrass i dem. Jag tror inte vi hade tillräckligt med vare sig madrasser eller filtar i hela huset för alla. Det viktigaste är att personerna är säkra, inte att de har det bekvämt. Det är inget femstjärnors hotell. Aktivisterna satt innan de blev gripna på gatan så mycket värre är väl inte cellen.

Enligt lagen måste ni reagera omedelbart på larm från cellen. Aktivisterna vittnar om att ni inte gjorde det. Är det här normal praxis?

– Larmknappen i cellen är till för nödsituationer. Vi hade stramt med resurser i söndags, och då kan det uppstå fördröjningar. Poliserna har också annat jobb. Det är inte som då man flyger, så att man trycker på knappen och så kommer flygvärdinnan, säger Heinonen.

Jussi Päivänsalo från Västra Nylands polisinrättning, som ansvarar för häktet i Esbo, svarar att de resonerat på samma sätt där.

Han säger att han inte kan kommentera en enskild persons hälsouppgifter, men säger att en ambulans besökt häktet under natten.

– Vår personal kan inte bedöma om en medicin får ges eller inte, utan måste vara i kontakt med hälsovårdspersonal. Det är inte ovanligt att en ambulans besöker häktet. Vi har haft väldigt bråttom och har därför inte alltid kunnat svara genast på larmen, men vi har försökt sköta om de gripna så gott vi kan. Visst har det förekommit fördröjningar, speciellt i början av kvällen, säger Päivänsalo.

Då ni grep en svart aktivist släpade ni henne så att hon fick sår på benen. Enligt lagen om tvångsmedel ska ingen skada orsakas i onödan, och andra aktivister säger att de kunde gripas utan likadana problem. Varför behandlades den här aktivisten olika?

– Jag vet vilken aktivist du pratar om, jag har sett bilderna. Vi har nog använt samma stil då vi burit andra gripna. Det låter som en saftig historia, att polisen behandlat en person som tillhör en minoritetsgrupp olika. Jag har ändå svårt att tro att de enskilda poliserna uppsåtligt gjort något sådant, speciellt då media följde med situationen så noggrant. Det var en svår situation, och poliserna gjorde så gott de kunde. Sen kan man utreda om de kunde ha agerat annorlunda, säger Heinonen.

Heinonen säger att polisens agerande påverkats av mediediskussionen kring att polisen pepparsprejade Elokapina-aktivister i oktober.
– Poliserna som hade med det att göra misstänks nu för brott. På grund av det använde vi inte samma metoder den här gången. Men det ledde till att det tog en längre tid att tömma gatan. Då vi använde pepparsprej var gatan nästan genast tom, säger Heinonen.

"Inte polisens uppgift att bestraffa folk"

Aktivisten Elina Kauppila säger att polisens agerande inte är överraskande, då rättssystemet inte är byggt för civil olydnad.

– Det är en konstig situation även för poliserna. Men det är viktigt att polisen förstår att det inte är deras uppgift att bestraffa folk. Polisen måste respektera medborgarna. Bara för att vi gripits betyder det inte att vi är skyldiga.
– Jag blev tyvärr inte överraskad över att polisen inte agerade som de borde. Jag har varit i häktet tidigare, och det brukar aldrig vara särskilt trevligt, säger Aleksi Paavilainen.
– Vi i Elokapina har också förbundit oss till verbalt icke-våld. Jag vill be om ursäkt om någon betett sig osakligt mot poliserna, det är inte i enlighet med Elokapinas principer, säger Kaisa Mikkelä.