Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Så blev gräsmattan den västerländska medelklassens själslandskap

En man som klipper gräs.

Hur kom det sig att gräsmattan blev hjärtat i den västerländska medelklassens dröm om ett radhus i förorten? När började vår besatthet med att klippa gräs? Gräs klarar ju sig hur bra som helst utan att klippas. Vi, däremot, klarar oss inte utan gräs: vi skulle varken ha mat eller sprit utan gräsväxterna.

Så blev gräsmattan den västerländska medelklassens själslandskap
Så blev gräsmattan den västerländska medelklassens själslandskap - Spela upp på Arenan

I skrivande stund befinner vi oss i värmeböljans klor, med exceptionell värme på över 30 grader flera dagar i streck. Ute i trädgården håller försommarens skira grönska på att övergå från den djupa junigrönskan till högsommarens och högtryckets brunare, torrare färgtoner. Inte minst gräset.

Grannen ger inte upp, han har plockat fram sin sprinkler. Små regnbågar glittrar till i solskenet ovanför staketet när vattnaren gör sin ringdans över hans välansade gräsmatta. Senare, när den värsta eftermiddagshettan har gett med sig kommer gräsklipparen fram och vi får lyssna till Briggs & Strattons aftonsång.

Briggs & Stratton är alltså tillverkare av en av världens allmännaste förbränningsmotorer. Av den enkla orsaken att den sitter i väldigt många motoriserade gräsklippare.

De törstiga gräsklipparna

Enligt siffror från Yale-universitetet förbrukar de motoriserade gräsklipparna omkring 2,3 miljarder liter bensin varje år. Bara i USA! 

Och det omfattar bara klippandet. Där ingår inte ännu energin som går åt till att så gräset, och till att framställa och sprida ut diverse gödsel och bekämpningsmedel. Inalles använder amerikanerna 8,3 miljarder liter bensin till att anlägga och uppehålla sina gräsmattor varje år.

Men så odlas det också större arealer av gräs i USA än vete och majs sammanlagt. Tänk lite – en växt som ingen har för avsikt att äta har fått en så oförskämt stor andel av den tillgängliga odlingsarealen. 

Och den ska “skördas” upp till flera gånger i veckan. En övervuxen gräsmatta, det betraktas ju som ett rop på hjälp. Eller åtminstone en signal till inbrottstjuvarna att välkomna hit, vi är på stugan hela juli!

En man som kör en motoriserad gräsklippare.

Så vi klipper. Och klipper. Och de där små, encylindriga, fyra hästkrafters sakerna som vi klipper med: de förorenar något hiskeligt. Att klippa gräs i en timme med en bensindriven gräsklippare, producerar lika stora utsläpp av kolväten som att köra en genomsnittlig bensindriven bil i upp till 300 kilometer. Det här enligt siffror från universitetet i Vermont.

Lyckligtvis är ju de elektriska gräsklipparna på stark frammarsch, men det tar sin tid innan de gör någon skillnad i den stora bilden. För de flesta medelinkomst-hushållen är valet fortfarande ganska klart om du får en sprillans ny bensinklippare för dryga hundralappen och en elektrisk robotklippare går för sisådär tusen euro.

Och sedan var det bevattningen. All den otroliga mängd H2O som går åt till att hålla gräsmattorna gröna också mitt under en värmebölja i stil med den vi har just nu. För att inte tala om alla gräsmattor man anlägger på ställen där gräset inte har några naturliga förutsättningar att växa, som i Las Vegas eller Dubai.

En strategiskt viktig växt

Egentligen av ingen annan orsak än att det hör till saken. Jag menar, de medeltida slottsherrarna i Europa hade nu ändå någon sorts poäng med att omge sina borgar med öppna gräsmarker – inte så att de skulle ha klippt och vårdat dem, men gräs som gräs. Öppna gräsmarker är bra på så vis att man ser fienden i god tid om de försöker smyga sig närmare din borg. 

Men sedan, i något skede, föll den här strategiska aspekten bort och gräsmattan började istället signalera att titta, jag har råd att ha den här marken här, som jag inte använder till någonting produktivt, som att odla potatis på. Jag har den här gräsmattan här bokstavligen bara för att jag kan.

I och för sig, en del av förortsfolket skulle nog förstå de medeltida borgherrarna beträffande det där med att gräsmattor underlättar spanandet. Fast numera är det inte fiender man spanar efter, utan förbipasserande med hundar som kan tänkas bajsa på ens gräsmatta.

Det här är den moderna urbana motsvarigheten till riddartidens sed att kasta en handske mot någon som man ville utmana till en duell. Hundbajset på gräsmattan. Challenge accepted!

Flicka sitter på gräsmatta
Bildtext "MIN gräsmatta! MIN!"

Vi ska alldeles strax gå in på exakt hur, och var, vår besatthet med gräsmattor började. Men först vill jag ta gräset i försvar en smula: gräs är så mycket mer än gräsmattor. Gräsväxterna, med sina 780 släkten och 12 000 arter är, ur en ekonomisk synvinkel, de viktigaste växterna på jorden. 

De har funnits här sedan den senare delen av trias, för omkring 66 miljoner år sedan. Vilket för övrigt ju betyder att under största delen av dinosauriernas herravälde på jorden fanns det just inget gräs! Det betyder ju inte att det inte var grönt, det var bara andra sorters gröna växter som dominerade på dinosauriernas tid.

Utan gräsväxterna, ingen mat och sprit

Till vår tids gräsväxter hör sådana stapelfödor som ris, vete, korn, majs och diverse andra grödor. Andra gräsarter används flitigt som byggnadsmaterial på många håll, som bambu och halm. Och sockerrör, ännu en gräsväxt, blir till biobränslet etanol, med mera. 

Och just det, varken öl, whisky eller vodka skulle vi ha utan de olika gräsväxter som de bryggs på.

Just med tanke på att det finns så många matnyttiga gräsväxter som vi kunde odla, är det smått bisarrt hur mycket mark som offras åt gräset. Till exempel, i USA är gräset den överlägset ledande odlingsväxten, mätt enligt areal. Landets gräsmattor upptar en större yta än allt vete, majs och fruktträdgårdar sammanlagt.

Gräsmatta

I och för sig så finns ju gräsväxterna överallt, också där som vi inte odlar dem. Gräsmarkerna, i stil med savanner och prärie, upptar drygt 40 procent av all landareal på jorden, om man räknar bort Grönland och Antarktis.

Själv är jag inte så noga med gräsmattor, ge mig hellre det fritt växande gräset på kobbarna ute i skärgården. Med blommor och allt: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Det kanske inte är så konstigt att gräset har blivit till en del av vårt kollektiva medvetande och vårt symbolspråk. Gräset är grönare på andra sidan, som man säger. Och som sagt: “allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster”. 1:a Petrusbrevet. Ingenting är bestående, med andra ord.

Ja, och Jesusbarnet vilade ju på en bädd av halm också. Och Mose hittades i vassen. Gräsväxter i bägge fallen.

Ängen, vår kulturs vagga

Gräsets rötter kanske sitter djupare i våra själar än vi riktigt förstår själva. Kanske gräsmattorna bara är en modern förvrängning av vårt ursprungliga själslandskap: ängen.

Vår art har ju ursprungligen utvecklats på östra Afrikas vida gräsmarker. Det var där vi en gång reste oss upp på två ben. För att bättre kunna speja efter byte över – just det, gräset. 

Så här skriver Peter Nilson i boken Hem till jorden:

“Vägarna från vårt ursprung bar hän genom många landskap, många slags marker där vind susade i gräs och månskuggor vandrade under trädens kronor. Fram till för nittio tusen år sedan var Sahara en blandning av savanner och lövskogar, en ofantlig urtida äng där varelser av vårt släkte kunde vandra mot norr i bytesdjurens spår. [...] Några nådde kanske Europa över Gibraltar sund, där land hade hägrat bortom vågorna sedan miljoner år.”

Gräs som böjer sig i vinden

Och Europa, som mänskligheten sent omsider nådde – våra förfäder nådde ju faktiskt till exempel Australien innan de kom hit – var också gräsets rike. Är det fortfarande, faktiskt. Åtminstone de kustnära bitarna av kontinenten.

Tack vare sitt tempererade klimat med hyfsat med nederbörd, är det här en del av världen där gräset trivs särskilt bra. Gräs behöver som sagt rejält med vatten för att grönska. Och när pusselbitarna faller på plats, så blir det lätt sådär… pastoralt, som i en herdeidyll från någon av Bellmans dikter.

Det är knappast ett sammanträffande, vilket Peter Nilson också påpekar, att vår tidigaste europeiska kultur ofta kretsar kring herdelivet. Här vimlar det av gräsbevuxna landskap, de finns hos Homeros och Vergilius, och i antikens herdedikter

Nilson menar att det är ett underligt faktum att vi européer i århundrade efter århundrade har fantiserat om herdeåldern, om visionen av Arkadien som ända in i 1700-talet var ett väldigt tema i västerländsk litteratur. “Vi har drömt oss tillbaka till betesdjurens marker som man drömmer om ett paradis”, skriver Nilson.

Problemen med att bruka jorden

Det finns också forskare, inklusive Jane E. Buikstra vid University of Chicago och Jared Diamond vid UCLA School of Medicine, som har gripits av samma sorts nostalgiska längtan efter herdeidyllen. De menar, även om det är omtvistat, att vi bäddade för en katastrof då vi lämnade herdeåldern. 

När vi övergav ängarna och den mera nomadiska herdetillvaron och slog oss ned och brukade jorden, det var då våra problem började. De gamla herdefolken visste, menar alltså vissa, att redan ett primitivt jordbruk skadar jorden om det bedrivs under längre tider. 

Små, nomadiska folkgrupper vars djur betar av gräset på ett visst område, och som sedan drar vidare så att markerna kan återhämta sig, det är däremot hållbart. Det här fattade man redan i fordom på någon intuitiv nivå. Så tänker vissa forskare.

Och hur höll sig de här folkgrupperna så där lämpligt små då? Tanken är att mödrarna bland samlare, herdar och nomader ammade sina barn mycket längre – det här är faktiskt ett observerat faktum från de nomadsamhällen som fortfarande existerar.

keniansk herde vallar boskap
Bildtext Våra problem började då vi upphörde vara herdar, och slog oss ned och började bruka jorden, anser vissa forskare.

Och kvinnor som ammar blir mer sällan gravida. I herdesamhällena ökade folkmängden därför inte lika fort som i jordbrukarsamhällena. Antropologen Jane E. Buikstra hävdar till exempel att det är därför som de jordbrukande indoeuropéerna spred sig så vitt och brett, och så snabbt, efter istidens slut. För att deras mödrar födde upp sina barn på mältad säd. 

Så de förökade sig och uppfyllde jorden, så att säga, de trängde helt enkelt ut de gamla herdekulturerna.

Men de betalde ett högt pris för sin expansion. När folk bands vid jorden kunde de inte längre flytta bort till bättre jaktmarker när det blev hungertid, och följden blev undernäring som gjorde befolkningen småväxt.

Peter Nilson noterar att när jordbruket nådde Grekland och Turkiet blev folket 17-18 centimeter kortare, och än i denna dag har man inte uppnått den medellängd som rådde före jordbrukets tid, på herdarnas tid. På gräsets tid.

Gräsmattan blir en statussymbol

Jag nämnde redan att det var de medeltida slottsherrarna i Europa som inledde seden med att ha sina borgar omgivna av öppna gräsmarker, så att fienden inte kom åt att smyga sig på obemärkt. Men de klippte som sagt inte sina gräsmarker, de lät djuren sköta den biten. 

Och gräs kring borgen var ännu ingen statusgrej, förutom att den som ägde stora betesmarker naturligtvis kunde skryta också med det. Gräset som växte där lät man i alla fall inte gå till spillo. 

Den moderna statusgräsmattan föds hur som helst omkring början av 1600-talet, och uttryckligen då i England, under kung Jakob I:s tid på tronen. Det är knappast ett sammanträffande att just England är gräsmattans hemland, jag menar, det regnar ju för det mesta där. Eller regnade, innan klimatet blev vrickat. Du behöver inte vara där och vattna hela tiden. På 1600-talet skulle sådant vattnande inte ens ha varit möjligt.

En gräsmatta med en herrgård i bakgrunden.
Bildtext "Kolla, jag är så förmögen att jag kan hålla mig med en så här stor plätt med gräs där jag inte odlar någonting ätbart eller bygger någonting nyttigt!”

Från att ha varit en plats där boskapen betade blev gräsmattan nu en plats för social samvaro där man promenerade, träffade vänner och minglade. Det var nu som gräsmattan uttryckligen blev kort. Den engelska gräsmattan skulle trimmas – hårt. Så nu började klippandet. Grässorten nummer ett för den här tidens mattor var för övrigt kamomill. Som inte ens är en gräsväxt, strikt taget.

Och de som gick i bräschen för den här trenden var såklart aristokratin och lantadeln som med hjälp av en propert omskött gräsmatta kunde signalera att “kolla, fyrk finns! Jag är så förmögen att jag kan hålla mig med en så här stor plätt med gräs där jag inte odlar någonting ätbart eller bygger någonting nyttigt!”

Den engelska gräsmattan erövrar världen

Pionjärer för den här så kallade engelska trädgårdsstilen var konstnären och arkitekten William Kent och kanske framför allt landskapsarkitekten Lancelot “Capability” Brown. Den sistnämnde herremannen skapade mer än 170 parker, av vilka flera existerar än i denna dag. Ofta då i samband med de finaste herrgårdarna.

Brown skrotade den tidigare franska trädgårdsstilen med strikt formella, geometriskt indelade rutor och mönster. Browns gräsmattor var mer av en sorts “trädgårdslös”, icke-formell trädgårdskonst där gräsmattan liksom flödade ut från huset och följde landskapets och kullarnas konturer med organiskt utspridda planteringar, träddungar, bäckar och dammar. Det var väldigt romantiskt och idylliskt, helt enkelt.

Och den här trädgårdsstilen med sin strikt kortklippta gräsmatta spred sig sedan kvickt över de brittiska öarna, och därefter också över det kontinentala Europa. När vi kommer in på 1700-talet har ordet “lawn”, gräsmatta, etablerats till att betyda en trädgårdsplätt täckt av gräs. En som man klipper regelbundet.

Planeringsskiss för Luton Park i England.
Bildtext Landskapsarkitekten Lancelot "Capability" Browns skiss för Luton Park i Bedfordshire, en av de mer än 170 parker han planerade. Brown var den engelska, kortklippta gräsmattans pionjär.

Att det här överhuvudtaget är möjligt beror på hur grässtrået är uppbyggt. Grässtråets tillväxt sker från stråets nedre del, vilket betyder att man kan klippa av stråets övre del utan att växten tar skada av det. Grässtrået bara fortsätter knuffa upp mera grönt nedifrån.

Och om du var någon som var någon på 1700-talet, då måste du bara ha en gräsmatta kring ditt hus. Den här trenden noterades också av de förmögna familjerna i Amerika, som började kopiera den brittiska trädgårdskonsten. Bland annat Thomas Jefferson hörde till de första som inrättade en gräsmatta enligt den engelska stilen vid sin herrgård, Monticello.

Omkring 1780 satte den frikyrkliga Shaker-rörelsen igång med industriell produktion av högklassiga gräsfrön, och med ens började det dyka upp gräsmattor lite varstans over there, i parker och i samband med privata amerikanska hem. 

USA kom till på Nya världens gräsmattor

Gräsmattorna kom också att förknippas med det amerikanska frihetskriget. Inte minst för att revolutionärerna ofta använde parkernas gräsmattor till diverse sammankomster och till minnesstunder efter själva kriget. Så till den grad att gräsmattorna började associeras med framgången i frihetskriget. 

Man kan till och med säga att USA som nation tog form på Nya världens gräsmattor. Inte att undra på att de är så tokiga i sina gräsmattor där på andra sidan pölen.

Herrgården Monticello i USA.
Bildtext Monticello, privatresidens till Thomas Jefferson, en av USA:s grundargestalter (och landets tredje president). Monticello hade en av USA:s första gräsmattor i engelsk stil.

Men på den här tiden var det ännu bara möjligt att uppehålla en proper, kortsnaggad gräsmatta om du hade en fet plånbok. Det krävdes ju nämligen någon som gick runt med en lie och trimmade den för hand. Och det kostade pengar att anställa någon som skötte din gräsmatta. Så gräsmattorna var rätt långt ett privilegium för de mest förmögna familjerna.

Men allt det här förändrades 1830, då en viss britt vid namn Edwin Beard Budding uppfann – ja, vad tror ni?

Lien får en mekanisk efterträdare

Nå gräsklipparen, såklart! Budding är också känd som uppfinnaren till skiftnyckeln. Budding fick sin idé till gräsklipparen vid ett besök på ett väveri, där en roterande, knivförsedd cylinder användes till att trimma bort luddet från ulltyg för att göra det så lent och slätt som möjligt.

Så han insåg att man kunde använda samma princip till att klippa gräs, om knivcylindern monterades mellan två hjul som får cylindern att rotera. Och det är intressant att notera hur lite den här principen har förändrats sedan 1830. Min egen muskeldrivna, knuffbara gräsklippare ser i stora drag rätt mycket ut som Edwin Beard Buddings uppfinning från 1830! 

Hur som helst så känner jag en stor sympati för de stackare till vars uppgift det hörde att knuffa omkring de här klipparna i 1830-talets parker och på idrottsplaner. Bara att klippa vår lilla plätt i Esbo är helt tillräckligt svettigt.

Också om min egen gräsklippare ser ut väldigt mycket som Buddings klippare från 1800-talet, så är den ju faktiskt tillverkad mestadels av lättmetall. På Buddings tid var klipparna gjorda av gjutjärn, så de vägde som synden! 

Och de roterande knivarna var någonting helt annat än vår tids precisionsskurna och -vässta stålblad. Buddings handsmidda gjutjärnsknivar blev slöa nästan genast och klippte nu inte heller annars värst bra.

En gammal teckning föreställande en kvinna som klipper gräs.
Bildtext Edwin Beard Buddings gräsklippare, här i en reklam från 1875, har fortsatt att förgylla våra sommardagar sedan den såg dagens ljus 1830.

Men hoppar vi tio år framåt från 1830 så har en hästdragen version av Buddings klippare redan sett dagens ljus. Så det underlättar saken en aning. Klipparnas skärknivar blev också bättre i och med introduktionen av bessemerstålet

Och kring sekelskiftet, 1893, var det dags för den första ångmaskindrivna gräsklipparen. Den patenterades av en britt vid namn James Summer. Men ångmaskiner är bökiga att använda, så trädgårdsmästarkåren andades säkert en lättnadens suck när den första bensindrivna klipparen lanserades 1902. De första körbara bensinklipparna, som man satt på, kom strax efter första världskriget.

Gräsmattorna i sporten och förorten

I vilket fall som helst så sammanfaller de mekaniska gräsklipparnas frammarsch med det viktorianska Englands nyvaknade intresse för sport, från 1860-talet och framåt. Det här var tiden då fotbollen blev en riktig folksport, när bland annat de brittiska universiteten började ordna fotbollsturneringar. Tennis blev också mäkta populärt, plus flera andra grenar som alla hade det gemensamt att de krävde en gräsmatta att utövas på.

Vid ungefär samma tid, kring sekelskiftet, pågick också en annan social utveckling som bidrog till gräsmattornas spridning genom västvärlden. Förorten, närmare bestämt trädgårdsförorten, växte fram kring städerna.  

Pionjären här hette Ebenezer Howard, en brittisk stadsplanerare som drömde om trädgårdsstaden. En självständig stad utanför staden som var mer än bara en förort, där ska finnas bostäder, företag och kulturella institutioner, menade Howard. Och där ska finnas frikostiga, gemensamma trädgårds- och grönområden. Med massvis av gräsmattor, naturligtvis.

Kända exempel på praktiska tillämpningar av Ebenezer Howards filosofi här i Finland är Hagalund i Esbo, och Grankulla, som grundades som ett aktiebolag 1906.

grankulla stadshus
Bildtext Grankulla, grundat 1906 som ett aktiebolag, följer Ebenezer Howards princip om trädgårdsstaden.

Medelklassens dröm om ett radhus eller en villa i förorten tog fart på allvar på 1930-talet då mer än fyra miljoner förortshus byggdes bara i England. Visionen av en egen gräsmatta blev förankringspunkten i inte bara den amerikanska drömmen, utan den västerländska drömmen. Den skrevs in i stadsplanerarnas ritningar och den spreds med allsköns glassiga hus- och trädgårdskataloger.

Samtidigt innebar förbättringar i gräsklippartekniken att gräsmattorna blev mer lättskötta. Och framsteg inom konstbevattningen betydde att gräsmattor nu kunde anläggas i torrare områden där gräset inte trivs i normala fall. 

Den nya landskapsestetiken

Det finns de som menar att gräsmattan med tiden har blivit mindre av en statussymbol och mer av en estetisk grej, en norm för hur ett urbant landskap förväntas se ut. 

Gräsmattan är hjärtat i det nya mentala landskapet för den moderna, västerländska människan. Och inte bara det västerländska: precis som det engelska språket, popmusiken och modet har ju också de ursprungligen brittiska landskapsarkitektoniska normerna exporterats till jordens alla hörn.

Man som ligger på rygg i gräset.
Bildtext Skön sommar! Kom ihåg att låta gräsklipparen vila.

Lyckligtvis finns det hur som helst hörn av världen där man bara kan sitta och se gräset växa, utan den där maniska driften att klippa det med jämnan. Som skärgårdens kobbar. Dit ut drar undertecknad nu för några veckor.

Ha en skön sommar, alla kvanthoppare!

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln