NHL-kolumnen: Ingen vinner Stanley Cup utan att alla bidrar – en blind tro på att stjärnorna fixar titeln räcker inte långt när ”de riktiga” matcherna börjar
Det är fullkomligt klart vilket lag som vinner Stanley Cup. Mästaren har fyra fungerande kedjor, ett grymt tätt försvarsspel och ett omklädningsrum fyllt med enskilda spelare som hela tiden vet vad som förväntas av dem. I ett parallellt universum finns NHL:s bäst betalda stjärnor på golfbanor eller semesterparadis och väntar på att möjligen få fina personliga utmärkelser.
I Yle Sportens NHL-podd tar redaktionens NHL-nördar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan tempen på världens bästa ishockeyliga och bjuder på drivet snack om de finländska spelarna. Ett nytt avsnitt publiceras varje tisdag fram till att säsongen är slut på Yle Arenan.
Målvaktsdilemma i Vegas och underskattade finländare – det här kommer att avgöra semifinalerna
Vem skulle man hellre ha som sin förstacenter i en avgörande match i slutspelet – Brayden Point eller Auston Matthews?
Frågan aktualiserades för undertecknad när nyheten om finalisterna i Hart Trophy-racet publicerades bland det övriga nyhetsflödet som handlade om NHL:s semifinaler. Inte en enda av kandidaterna till ligans MVP finns med när finalmatcherna där man ska göra upp om Stanley Cup närmar sig.
Två av tre – Connor McDavid och Auston Matthews – floppade dessutom riktigt ordentligt direkt när slutspelet inleddes.
Tredje finalisten Nathan MacKinnon är betydligt lättare att acceptera. Han stod för galna 8+7 på 10 slutspelsmatcher. Dessutom producerade han poäng och tog en stor roll i den avgörande matchen då Colorado åkte ut mot Vegas i runda två. Han kommer ändå inte att vinna titeln.
Jo, Hart och de övriga titlarna, förutom Conn Smythe, gäller för grundserien. I praktiken är Hart, Norris, Vezina och Selke ändå pris som fastställer vem anses vara bäst i NHL just nu.
Det känns galet att matcherna där det handlar om att vinna ”på riktigt” inte finns med i utvärderingen. Slutspelet handlar ändå om att vinna sammanlagt 16 matcher av maximalt 28. Det är inte någon kort slutspurt, utan säsongens långa klimax.
Lagsporten ishockey mäter individens kapacitet att hjälpa laget
Först slutspelets obarmhärtiga natur visar hur bra en spelare i egentligen är i relation till andra spelare. Man möter samma lag minst fyra gånger i sträck och de bästa spelarna är scoutade till minsta detalj. Det är då de mäts på riktigt.
Hur är de som en del av laget? Lyckas de hitta sätt att dra nytta av sitt toppkunnande? Hur agerar de när motståndaren försöker stänga ner dem? Kan de avgöra när det gäller som mest?
Ishockey är den ultimata lagsporten där till och med de största stjärnorna sitter på avbytarbänken största delen av varje match. Deras värde mäts i hur de lyckas hjälpa de övriga i laget att vinna.
Därför kommer det att kännas ironiskt när Connor McDavid utnämns till NHL:s mest värdefulla spelare efter att hans lag sveptes i fyra raka matcher i slutspelets första omgång.
När en Christiano Ronaldo, Lionel Messi, eller Virgil van Dijk får gyllene bollar och andra utmärkelser, så har deras lag alltid vunnit något. Såklart är det bara ett lag som vinner Stanley Cup, men två vunna slutspelsomgångar borde nog krävas av spelarna som höjs till skyarna.
Egentligen är prisen såklart inget att få om bakfoten – det är marknadsföring. Ändå känns det galet då det kveruleras om vilka enskilda spelare som varit bäst i en serie som avslutats för snart två månader sedan, när uppåt 100 spelare fortfarande kämpar om titeln som allt i NHL handlar om.
Den avgörs i rinken, utan ursäkter och med konkreta, vinnande prestationer.
Tillbaka till Lou Lamoriellos koncept
Anfall vinner matcher, försvar vinner mästerskap. Stjärnpelare avgör enskilda matcher, kompletta lag lyfter mästerskapsbucklan.
New York Islanders nuvarande GM Lou Lamoriello kan ses som den moderna tidens arkitekt för logiken enligt vilken alla fyra semifinallagen är konstruerade.
Lamoriello byggde i tiderna New Jersey Devils till ett lag som under hans GM-era spelade fem gånger i finalerna och tog hem tre titlar mellan 1995 och 2003. Lamoriellos något cyniska principer har emellanåt hamnat i skymundan, men dammats av under de senaste säsongerna.
Efter att offensivt briljanta Chicago, Pittsburgh och Washington vann Stanley Cup, så har både St. Louis och offensivt stjärnspäckade Tampa vunnit cupen med ett tungt och bestämt spel i egen zon. Det är också den kommande mästarens varumärke.
Hela kvartetten som tog sig till NHL:s semifinaler är gäng där samtliga fyra kedjor och minst fyra av sex spelande backar jobbar tillsammans på ett föredömligt sätt. Gemensamt är också spelsättets grundpelare – ett tätt och fysiskt tufft försvarsspel. Här kompromissar man inte.
Samtidigt är det lätt att se hur en hel drös med hajpade förhandsfavoriter har gjort tidig sorti från playoff till stor del på grund av att dels det egna försvarsspelet vägt för lätt, och dels för att motståndarnas ”Lamoriello-koncept” har fått superstjärnorna att se hjälplösa ut.
Ingen av divisionsvinnarna återfinns i semifinalerna. Ett faktum som understryker hur en viss spelstil och vissa typer av spelare tar ett lag still slutspel och så finns det spelare och sätt att vinna som ger framgång i slutspelet.
Svårt att förvandlas till ett ”riktigt lag” på beställning
För att lite karikera så kan man säga att publikfriande (över)exponering av de mest ljuskraftiga offensiva stjärnorna ofta leder många till fina stunder i grundserien, medan samma princip oftast leder leder mängder av tid på golfbanan när de seriösa lagen gör upp om Stanley Cup.
Visst är det kul för fansen och journalisterna och alla plattformar som distribuerar levande bilder från NHL när ligans stora ansikten avgör matcher och står för grymma mål- och poängnoteringar. Och såklart är det grymt viktigt att lagen så tidigt som möjligt kan vika sig en plats i playoff.
Det är en seger i sig som ger klirr i kassan och en viss trovärdighet till organisationen.
Mörka moln börjar ändå hopa sig i slutspelet när motståndarna koncentrerar sig på att göra livet olidligt jobbigt för killarna som i grundserien oftast varit lagets enda riktiga vapen. Ingen bakom affischnamnen har vanan inne att avgöra i stället för killarna med de tyngsta plånböckerna.
Dessutom är det inte riktigt så enkelt. Lagen där stjärnorna lyckas även när det gäller som mest, har oftast ett spelsätt med klara noter oberoende av vilken formation som är på isen.
Det i sin tur leder till ett spelflöde när matchen rullar på utan avbrott, som ger de bästa spelarna möjligheten att hoppa in i rinken och avgöra när andra killar etablerat anfallsspelet och pumpat orken ur motståndarna.
Den exakta motsatsen är lag där anfallsspelet egentligen börjar från början varje gång toppkedjan kommer in och alla förlitar sig på exceptionella insatser av de bästa spelarna.
Sådana obalanserade grupper av spelare har i regel inte den gemensamma själ som gör dem till ett riktigt lag och fungerar som ryggstöd och -rad när man spelar om att överleva. Istället är de mogna äpplen färdiga att plockas bort från slutspelsträdet av motiverade och systematiska skördare.
Mästarlaget gör mästarjaget
Laganda och en gemensam vision är vad moderna topptränare, som till exempel Jukka Jalonen, sätter i första rummet – före allt annat. Först när den delen fungerar kan hela laget dra nytta av individuell spetskompetens i truppen.
Då ser man hur oerhört skickliga spelare som Brayden Point, Mathew Barzal eller Nick Suzuki inte går att plocka bort. Istället kan de använda sin spetskompetens och göra avgörande insatser i de ögonblick som den gemensamma kompromisslösa laginsatsen med jämna mellanrum erbjuder.
De två senaste Stanley Cup-mästarna, St. Louis och Tampa Bay är fina exempel på hur varenda kille i laget kan känna sig som en avgörande spelare – i sin roll.
Samma gällde också för höstbubblans förlorande finalist, Dallas. I den finalserien blev det också klart hur viktiga de riktigt skickliga stjärnorna kan vara. När alla lagmoraliska och taktiska nämnare gick ut jämnt, så var det gänget med mera talang som tog hem bucklan.
Så kommer det att gå också den här gången Mästarna har allt som ett riktigt bra lag behöver – och det där lilla men avgörande extra som exceptionella talanger bjuder på.
Tack för att du läste.