Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kolumn: Kan Luis Enrique lyckas med samma revolt som i Barcelona? Spanien reser till Wembley som en stor EM-gåta

Spanien jublar i EM.
Bildtext Spanskt jubel avslutade kvartsfinalkvällen i S:t Petersburg.

Spanien ska till London, Spanien är semifinalklart. Men kvartsfinalen såg knappast ut som Luis Enrique hade hoppats.

En spikrak väg till EM-semifinalen? Luis Enriques våta dröm i sommar.

Ett vertikalt, djupledsgående spanskt landslag har varit Enriques löfte i tre år. In med bollar mellan linjerna, ut med bollar på pendeltågen längs linjerna och fram med bollar till löpande anfallare.

EM-planen: Veteranerna Busquets och Koke ska fördela boll, ungdomen Pedri och formstarke Ferran Torres ska flöda fram och Álvaro Morata ska göra mål. Så såg det ut stundtals på Parken i åttondelen – en gnistrande glimt av vad det här spanska laget kan.

Om man vill generalisera grovt och ringa in Enriques spelstil kan man sammanfatta så. Eller så säger man som Pep Guardiola gjorde efter Luis Enriques första tid som tränare i hans FC Barcelona:

– De har blivit världens bästa kontringslag.

Steget från Peps passningsfotboll till Enriques energifotboll var långt, men det gav samma resultat. Tre titlar under debutsäsongen och bäst i världen.

Ändå:

– Krisen kommer alltid tillbaka när vi förlorar en match. En förlust och man blir slaktad. En väl genomförd match och kritiken är fortfarande där, sa Enrique mitt under guldvåren 2015.

Luis Enrique.
Bildtext Luis Enrique tog över Spanien efter VM-floppen 2018.

Hade flugit 7000 kilometer

Luis Enrique har en revolt mot Barcelonas fotboll på sitt samvete. På tre år som spansk förbundskapten har det mesta handlat om ett nytt uppbrott med Spaniens gamla mästarmetoder.

Det kan kännas rätt bakvänt att peka på ett snabbare, rakare Spanien när de passar oftast och har mest boll i hela EM-turneringen. Och även om envise Enrique vill en sak, är de spanska spelarna fostrade i en annan verklighet.

Dessutom: Mot ett samlat, självförtroendefyllt Schweiz blev det en annan typ av kvartsfinalmatch.

Här var det inget öppet, framåtlutat Kroatien som skulle låsas upp. Här var det en motståndare som först utnyttjade en spansk miss, sen blev decimerat, disciplinerat och dunderdefensivt.

I en hel förlängningshalvtimme belägrade Spanien offensiv planhalva. Tio tappra schweizare bakom bollen och ett matchläge som Xavis och Iniestas Spanien upplevde under en hel guldålder.

Skotten ven över, utanför och i Yann Sommers famn – de spanska medierna vässade svärden. Problemet för Enrique är att hans filosofi skapar oro på hemmaplan. Här hade han en ny, knivskarp kritikvåg på väg över sig när domaren blåste och Schweiz hade tagit matchen till straffar (inte Spaniens bästa gren det senaste året).

Schweiz hade flugit 7000 kilometer på vägen hit till S:t Petersburg. De fick springa lika långt i Ryssland – och nu ska de bryta ihop och åka hem efter tre straffmissar.

Är inte favoriter

Spanien ska till London, Spanien ska till semifinal. De har vunnit sina första slutspelsmatcher sen EM-finalen för nio år sen, men de är verkligen inte favoriter när mästerskapet ska ut på sista varvet.

Spanien har gjort flest fullträffar i hela EM, men de har delat broderligt på målen och saknar en skyttekung. Och balansen under den del av matcherna då Spanien inte har bollinnehavet – sisådär trettio procent av tiden – känns svajig.

Kroatien exponerade svagheter, Schweiz gjorde samma sak så länge de var fulltaliga i en kvartsfinal som väldigt sällan tog fart.

Spansk fotboll är inte riktigt vad den var när Barcelona och Real Madrid var bäst i klubblags-Europa. Bollen går inte lika effektivt på det där snöret och landslaget saknar de största stjärnorna.

Spanien är fortfarande en liten gåta i detta EM, men de tar sikte på Wembley och de har en förbundskapten som vet vad han vill. Vart räcker det?

De lär behöva spela bättre fotboll för att kliva längre i den här turneringen.