Citat eller plagiat?
Den Finlandianominerade författaren Panu Rajala har hamnat i en mediestorm om sin roman Intoilija som handlar om fotografen IK Inha.
Enligt Yles finska kulturredaktion har Rajala citerat IK Inhas egna texter i den omfattningen att man t.o.m. talar om plagiat.
Till saken hör att Panu Rajala redogör för de verk han använt sig av i en omfattande källförteckning, bl.a. ett flertal av Inhas egna verk.
Det som skapat debatt är att Rajala inte anger att de omfattande direkta citaten ur Inhas verk är Inhas texter, utan man kan få uppfattningen av att avsnitten är författade av Rajala själv.
I boken finns ett flertal avsnitt som är kursiverade, men de exempel man kan läsa på Yles webbplats är inte kursiverade i romanen, dvs. de är löpande text och kan uppfattas som skrivna av Rajala själv.
I Yles morgon-tv försvarade Rajala sig med att han skriver om I K Inha i första person, Inha är romanens jagberättare, och att Panu Rajala inte ville bättre på Inhas egna beskrivningar – trots att hans förlagsredaktör hade bett honom hålla igen med de illa kamouflerade citaten.
I gränslandet mellan fakta och fiktion
Under de senaste åren har det blivit allt mer populärt att skriva om historiska personer i romanform, och Panu Rajalas bok om IK Inha är ett exempel på hur frestande, och svårt, det kan vara att skilja mellan fakta och fiktion.
Det är lätt hänt att man dristar sig till att låna material av den person man skildrar och beskriver för att ge romanens person en känsla av autenticitet, låta personens röst ljuda genom berättelsen.
Dokumentärromanen stöder sig uttryckligen på befintligt material och återger faktiska skeenden i en skönlitterär form.
Panu Rajalas kollageroman balanserar mellan att vara en dokumentärroman och en biografi, och under romanens täckmantel kan man ta sig friheter – vilket många författare också gjort.
Många författare håller sig inom ramen för god sed medan andra kan frestas att hoppa över skaklarna.
Vi rör oss i ett gränsland med många gungflyn – och det är klart att Panu Rajala antagligen sumpat sina chanser till Finlandiapriset med detta tilltag.
Frågan är dock om Rajala insett var gränsen går och struntat i den, eller om han inte överhuvudtaget lagt märke till varningssignalerna …
Exempel på gränsfall från de senaste åren
För några år sedan skapade t.ex. den svenska författaren Alexander Ahndoril rubriker när han skrev om Ingmar Bergman i romanen Regissören. Ingmar Berman (som levde då än) blev rosenrasande över hur Ahndoril hade använt sig av jag-formen som stilgrepp och därmed fått boken som framstå som mer fakta än fiktion när Ahndoril ingående skildrar Bergmans liv, tankar, känslor och drömmar, ja, t.o.m. sexliv.
År 2000 hamnade Liza Marklund i en medieturbulens med sin dokumentärroman Gömda, som ursprungligen utkom 1995 som ett samarbete mellan Liza Marklund och Maria Eriksson. När boken återutgavs år 2000 i en omarbetad utgåva marknadsfördes den som skönlitteratur, trots att bokens första version utgavs för att vara fakta, dvs. en sann historia om "Maria (Mia) Eriksson" som levt i ett destruktivt förhållande med en man som misshandlat henne.
En av de mest hyllade författarna i denna genre där man balanserar mellan fakta och fiktion är den norska succéförfattaren Karl Ove Knausgård som i sina verk skriver om faktiska personer så att de med lätthet kan känna igen sig själva, eller bli igenkända av andra – något som skapat stor debatt inte minst i Knausgård hemland Norge.
Att Knausgård gång på gång pläderar för sin rätt att skriva om verkligheten ur hans personliga synvinkel, om romanen som hans egen sanning, gör inte folk mindre upprörda.
Ett exempel där en faktisk person vill vara (?) en fiktiv person, eller i alla fall hävdar sig vara förlagan till en fiktiv person, har vi i debatten kring den svenska författaren Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande där filmregissören Roy Andersson påstod sig vara förebilden till romanens fiktiva karaktär Hugo Rask.
