Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Enormt skadedrabbade Camilla Richardsson har OS-biljetten i fickan, men resan är allt annat än spikad: "Jag skulle behöva två månader, hur långt räcker en?"

Uppdaterad 05.07.2021 16:58.
Camilla Richardsson öppnade tävlingssäsongen i Vasa på 3000 meter slätt.
Bildtext Camilla Richardsson har tagit medvetna risker och nu står OS på spel.

Camilla Richardsson ser lite ljus i tunneln efter nästan ett år utan banträning. Sett till det perspektivet fick förra veckans tävling en stor tumme upp, men OS kan ändå komma för snabbt och man måste vara realist, säger Richardsson.

Ett lopp på 3000 meter slätt, ett på 1500 meter och ett på 5000 meter.

Där samtliga tävlingar Camilla Richardsson deltagit i det senaste året. I paradgrenen 3000 meter hinder har hon inte stått på startstrecket sedan VM i Doha 2019.

Nu hägrar OS i Tokyo och årets hinderpremiär har låtit vänta på sig. Den här veckan gäller det, trots att exakt när och var den kommer fortfarande är öppet. Det loppet är ändå totalt avgörande för en eventuellt kommande OS-resa, dit 27-åringen säkrade en biljett i dag. Tudelade känslor, berättar Richardsson om platsen i OS-truppen när Yle Sporten ringer upp.

– För tre veckor sedan hade jag svarat att chansen att jag åker är tio procent. Nu känns det som kanske 60.

– Mycket hänger på det hinderlopp jag ska göra. Jag springer aldrig mina första hinderlopp bra så jag utgår absolut inte från att jag når en supertid. Det behöver inte vara en tid på 9.40 för att jag ska åka, men insatsen ska visa på att jag är på väg mot en bra tid.

Richardssons senaste hinderlopp:

27.9.2019: 9.53,06 (Doha)

10.9.2019: 9.44,38 (Minsk)

24.8.2019: 9.55,64 (Stockholm)

18.8.2019: 9.39,85 (Birmingham)

10.8.2019: 9.42,97 (Bydgoszcz)

3.8.2019: 9.44,21 (Villmanstrand)

24.7.2019: 9.35,27 (Joensuu) PB

Nu börjar Richardsson alltså ändå se små glimtar av ljus – efter ett mörkt, skadedrabbat och mentalt tungt år med bakslag så det räcker. Kontinuerlig löpträning har saknats i princip helt och hållet, berättar Richardsson.

– Efter baklårsoperationen så tog det åtta veckor och sedan kunde jag löpträna i tre veckor. Då fick jag en fraktur i smalbenet, och det gick åtta veckor igen. Efter det kunde jag löpa i sju veckor så att jag ökade på successivt lite i taget. Då kom jag upp till något så när normal löpning – tills jag fick en inflammation som stoppade mig i sju veckor.

– Nu har jag sprungit i sex veckor, och de första tre försökte jag bara att komma i gång. Min första löprunda var typ två kilometer.

Ställde upp i Vasa med en banträning i ryggen – på 11 månader

Richardsson säsongsdebuterade förra veckan på 3000 meter slätt och noterades för tiden 9.33,11. Inget som hon hurrade över, men sett till det gångna året var hon ändå positivt överraskad.

– I tre veckor har jag nu kunnat köra intervallträning. Och min första banträning sedan augusti 2020 gjorde jag en vecka före den tävlingen.

– Så med tanke på det var det ju sjukt att jag ens kunde springa på 9.30 i den första tävlingen utan någon förberedelse alls.

Just nu är känslan i kroppen bra, berättar hon. För en månad sedan tvekade hon på om hon överhuvudtaget skulle tävla i sommar. Med några goda träningsveckor i ryggen ser situationen bättre ut och än finns det tid, trots att den är knapp.

– De senaste tre veckorna har jag ändå gjort så bra träningar att jag märker att det kan bli till något. Men jag skulle ju behöva två månader på mig. Så frågan är: hur mycket kan vi göra på en månad? säger Richardsson och konstaterar att hon och tränaren Jukka Keskisalo omöjligt kan veta det.

Camilla Richardsson under en tävling i Vasa.
Bildtext Camilla Richardsson har haft ett tufft år men kan äntligen träna normalt igen.

Vill inte kasta in handuken

Trots att tiden är knappare än den hon hoppats på påpekar hon att hon kan ha sju till åtta veckor ordentlig löpning bakom sig när det är dags för OS. Det gäller ändå att undvika flera bakslag.

– Man vill ju också åka och prova. För det kan ju gå. Det är ju inte så att jag inte har tränat i år – jag har tränat galet mycket. Så jag har en grundkondition och en stamina. Det kan ju gå i vilket dike som helst det där, så lite måste man gå på magkänsla också.

Hindertävlingen senare den här veckan kommer ge en fingervisning om huruvida de kvarvarande veckorna räcker till.

– Jag vill inte kasta in handuken helt och hållet ännu. Jag försöker in i det sista, men känns det som att jag inte kan göra bra ifrån mig den dagen jag ska åka iväg, då kan jag lika bra stanna hemma.

Blir det inget OS, fortsätter säsongen ändå. Och riskerna hon tagit står hon bakom.

– När du kommer in i en skadecirkel så är det svårt. Jag har tagit risker också med tanke på att OS var på kommande och jag tycker att det var värt det. Man vet aldrig vad man håller för och det kunde ju ha gått jättebra. Ibland måste man testa och se var gränsen går.