Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Stulna ovärderliga silvermynt och tjuvjakt i Åbo - två nya deckaräventyr för slukaråldern

Böckerna "Kompisdeckarna löser: Paketmysteriet" av Eva Höglund och "Mikarl, jag och Karlssonligan" av Jolin Slotte,
Bildtext Två nya detektivhistorier för barn i slukaråldern som utspelar sig i en finlandssvensk miljö.

Hur går det när 140 skolelever skriver en stafettberättelse om den skurkaktiga Karlssonligan? Och vem är det som sprider skräck på gatorna i Åbo en varm och het sommar? Vi recenserar två nya finlandssvenska detektivberättelser för läsare i slukaråldern.

I en artikel om aktuell barnlitteratur i Dagens Nyheter (11.6.2021) konstaterar kulturjournalisten Pia Huss att det kryllar av skurkar i den samtida nordiska barnlitteraturen, och att varje förlag med självbevarelsedrift frenetiskt söker efter begåvade deckarförfattare – alla verkar sukta efter att hitta en motsvarighet till succéserien ”LasseMajas detektivbyrå” av Martin Widmark och Helena Willis.

På finlandssvenskt håll har deckargenren fått ett välkommet uppsving de senaste åren – framför allt inom vuxenlitteraturen, men också i barnlitteraturgenren har det på senare tid dykt upp en del spänningsberättelser och renodlade detektivhistorier.

En författare som kan konsten att skriva spännande berättelser för folk i olika åldrar är Eva Frantz som debuterade med trivseldeckaren Sommarön år 2016, och som vid sidan av hörspelet Klassfesten – pojken som försvann och böckerna om poliskommissarien Anna Glad också skrivit några spänningsberättelser för barn i slukaråldern.

Eva Frantz böcker Hallonbacken (2018) och Nattens drottning (2021) är förlagda till en historisk tid (tidigt 1900-tal) och fokuserar i hög grad på spöken, gengångare och olika övernaturliga fenomen med inslag av skräck och fasa.

En historia baserad på barnens egna texter

Vid sidan av Eva Frantz böcker har det nyligen utkommit två finlandssvenska spänningsböcker som också riktar sig till läsare i mellanåldern, nämligen Eva Höglunds bok Kompisdeckarna löser: Paketmysteriet och Jolin Slottes Mikael, jag och Karlssonligan – båda med en stark förankring i den finlandssvenska verkligheten och i vår samtid.

Mikael, jag och Karlssonligan har kommit till som ett samarbete mellan författaren Jolin Slotte, illustratören Jenny Wiik och närmare 140 elever i åtta finlandssvenska språköskolor på olika håll i Finland.

Varje grupp fick hitta på personer som boken skulle handla om, och när man gemensamt valt ut vilka som skulle ingå i den slutliga berättelsen skrev Jolin Slotte första kapitlet och därefter fick grupperna turvis skriva vidare på berättelsen under olika skrivarverkstäder.

Författaren Jolin Slotte.
Bildtext Jolin Slotte har skrivit "Mikael, jag och Karlssonligan" tillsammans med närmare 140 skolelever.

Resultatet är en fantasifull berättelse om två tajta kompisar, en äventyrslysten pappa, en sjukskriven mamma till polis och tre syskon som inte vill äta ärtsoppa alla dagar eller torka sig där bak med tidningspapper.

Elvaåringarna Saga och Mikael bor nästan granne med varandra och är så gott som oskiljaktiga.

Vardagen i en stad där de svenskspråkiga är en liten minoritet syns också i berättelsen. Saga konstaterar att det ibland förekommer en del gruff mellan de olika språkgrupperna:

”Mikael och jag går i den svenska skolan. Det är en liten skola med ungefär 80 elever och vi är omringade av finska barn. De flesta är snälla och har ingenting emot finlandssvenskar, men det finns undantag.”

En junikväll får Saga och Mikael syn på två män som vandrar runt på den nyanlagda fotbollsplanen med spade och metalldetektor. Det är något misstänkt över männens beteende som väcker de två kompisarnas nyfikenhet.

Till Sagas och Mikaels förtret är också Sagas nyfikna pappa Nils ivrig att ta reda på vad som pågår: ”den som är rädd för äventyr är rädd för att leva”.

Det visar sig snart att de två männen är bröder, Ronny och Rolle, och att deras storasyster Ella är den som håller i trådarna för en verksamhet som inte tål dagsljus.

Enligt Ella är hon hjärnan, Rolle musklerna (och magen, han älskar nämligen mat) och Ronny datanörden som kan ta sig in i vilket datasystem som helst.

Att kunna avkoda ett säkerhetssystemet och stänga av larm kan vara behändigt när man t.ex. vill utföra en stöldkupp på ett hårt övervakat museum där man ställer ut ovärderliga mynt och klenoder från antikens Grekland.

En stafettberättelse med humor

Med tanke på att Mikael, jag och Karlssonligan kommit till som en stafettberättelse är det lite extra spännande att se åt vilket håll varje nytt kapitel för historien – vilka trådar plockar nästa grupp upp och vilka nya element kommer till?

Det finns en del rekapituleringar, omtagningar och återblickar som skulle ha kunnat strykas, men på det stora hela känns historien helgjuten och sammansvetsad.

Skurkarna, syskonen Karlsson eller Karlssonligan, för tankarna till den ikoniska och komiska Jönssonligan, en trio som utför olika kupper som oftast går i stöpet på ett eller annat sätt.

På samma sätt som medlemmarna i Jönssonligan har syskonen Karlsson också sina tydliga roller och egenskaper.

Mikael, jag och Karlssonligan är en historia som kännetecknas av varm humor och ett visst mått av ironisk distans till genren.

Författaren och illustratören Jenny Wiik.
Bildtext Jenny Wiik och eleverna i språköskolorna har tillsammans kommit överens om vad i berättelsen som ska illustreras.

Mysbovar eller hotfulla skurkar

I den redan nämnda artikeln ”I barnlitteraturen är tjuvarna lätt identifierade och gärna iförda tvärrandiga tröjor” i Dagens Nyheter konstaterar kulturjournalisten Pia Huss att spänningsberättelser skrivna för vuxna läsare oftast sätter fokus på rättvisans sida, medan deckare för barn tenderar att låta skurkarna sätta snurr på berättelsen – inte sällan framställs bovarna i dramat som komiska, knäppa och älskansvärda:

”Till skillnad från skurkar inom vuxengenren, har barnlitteraturens tjuvar ofta humor och självinsikt och viftar glatt med en vänlig sensmoral. Åtminstone somliga.”

Som exempel anger Pia Huss bl.a. en del klassiska skurkporträtt från 1950- och 60-talet med Kasper, Jesper och Jonatan i Thorbjørn Egnérs Folk och rövare i Kamomilla stad, yrkesförbrytaren Ville Vessla i Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon och Pippi Långstrumps eviga antagonister Dunderkarlsson och Blom.

De tre rövarna Kasper, Jesper och Jonatan tecknade av Thorbjørn Egner.
Bildtext Rövarna Kasper, Jesper och Jonatan i Kamomilla stad.

Pia Huss lyfter också fram en del tjuvar i den samtida barnlitteraturen – tjuvar som verkar vara rätt så harmlösa och som i första hand stjäl hundar, smågodis, juveler eller bullar, eller tjuvar som motvilligt blivit påförda rollen som tjuvar och som vantrivs i den funktionen.

Många skurkar i böcker för barn är snälla småbanditer som älskas av läsarna för deras ”egensinne, deras humor, allmänna löjlighet och förmåga att (---) oftast göra bort sig. För vem älskar det perfekta?” frågar sig Pia Huss.

De skurkaktiga syskonen Karlsson i Mikael, jag och Karlssonligan passar hyfsat väl in på denna beskrivning – i synnerhet Rolle förefaller att vara en tjuv som föredrar att stjäla äggsmörgåsar i museets kafé än unika och ovärderliga silvermynt i museets glasvitrin.

Tjuvarna i Eva Höglunds debutbok Kompisdeckarna löser: Paketmysteriet är däremot definitivt inte några älskansvärda mysbovar utan våldsamma och hotfulla inbrottstjuvar som inte drar sig för att hötta med pistol eller kidnappa barn. Också poliskåren verkar hysa ohederliga element.

Tjuvjakt i Åbo

År 2019 tilldelades Eva Höglund ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen och nu debuterar Höglund som författare med kapitelboken Kompisdeckarna löser: Paketmysteriet som utspelar sig i Åbo under några heta sommardagar.

En dag i Idrottsparken upptäcker kompisarna Andrea, Markus, Erik och Eriks lillasyster Elise en flaska i en bergsskreva. I flaskan finns en hopvikt lapp med ett mystiskt meddelande som väcker barnens nyfikenhet och oro.

Meddelandet sätter igång ett händelseförlopp där kompiskvartetten kommer en stöldliga på spåren. Det visar sig att ligan gömmer paket med smycken på olika håll i staden och kompisarna beslutar sig för att idka detektivarbete och spionera på alla som verkar misstänksamma.

Kompisdeckarna löser: Paketmysteriet är en klassisk spänningsberättelse i sann Enid Blyton-anda – händelserna utspelar sig under sommarlovets sista dagar och i likhet med Fem-gänget äter kvartetten Andrea, Erik, Elise och Markus också titt som tätt.

Eva Höglund.
Bildtext Eva Höglund debuterar som författare med en detektvihistoria för barn i slukaråldern.

Äventyr svetsar samman

De fyra barnen befinner sig i på gränsen till tonåren och ett tema i boken är den osäkerhet och det vemod som kommer av att träda in i en ny fas – för Markus sker detta rent konkret med flytt till nya hemkvarter, ny skola och nya kompisar.

Äventyret svetsar dem samman och får dem att växa till sig i mod och i tillit – såväl till sig själva som till varandra.

I synnerhet Eriks lillasyster Elise går från att vara avvaktande, ängslig och räddhågsen till att utmana sig själv och våga ta rygg på skurkarna.

Genom samverkan och rådighet lyckas kompisdeckarna luska ut hur saker och ting hänger ihop, men både en och två gånger håller det hela på att sluta riktigt illa – inte minst på grund av Andreas impulsivitet och självsvåldighet.

Att vara orädd och nyfiken kan vara bra egenskaper att ha om man likt förebilden Hercule Poirot vill lösa ett intrikat mysterium, men det hjälper också om man är eftertänksam, rationell och analytisk som Markus.

Förutom att de fyra deckarkompisarna är olika varandra till lynne och temperament kommer de från olika socioekonomiska familjebakgrunder – klassperspektivet är något som understryks och lyfts fram på ett tydligt sätt.

Kompisdeckarna löser: Paketmysteriet är en fartfylld berättelse som drivs framåt i högt tempo – ibland drar författaren kurvorna lite väl raka vilket resulterar i att trovärdigheten får sig en och annan törn.

I dagens digitaliserade värld kan det t.ex. te sig lätt förvånande att tjuvarna verkar vara tvungna att ty sig till gammaldags metoder som flaskpost för att kommunicera med varandra.

Dessvärre lider berättelsen också av en del onödiga utvikningar och sidospår som inte tillför handlingen i sig någonting nämnvärt utan snarast är ämnade att fördjupa och nyansera bilden av huvudkaraktärerna. Detta resulterar dock i att berättelsen känns en aning splittrad, omständlig och tungrodd. Texten tenderar att bli något övertydlig och upprepande. Historien hade mått bra av ett stramare grepp och tydligare fokus.

Berättelsen utspelar sig sommaren 2019 – det finns många detaljer och markörer som gör det lätt för läsaren att förankra händelserna i en viss tid.

Det kan te sig lite vanskligt och också onödigt begränsande att fästa en berättelse så tydligt till en bergränsad tid.

För en ung läsare kan det kännas totalt passé att barnen lyssnar på sommarens mesta hitlåt ”Despacito” eller med stor förväntan och iver snackar om den kommande Star Wars-filmen The Rise of Skywalker som ska ha biopremiär under höstens lopp.

Däremot är det urkul att historien så tydligt och konkret är förankrad i Åbo.

Vy över Aura å och Åbo.
Bildtext Åbo utgör den centrala platsen i Eva Höglunds bok om deckarkompisarna.

För den som inte är bekant med alla gator och parker i Åbo finns det tacknämligt nog en karta där man kan kolla in alla centrala platser som kompisdeckarna besöker, som Idrottsparken, Samppalinnaparken och Kuppis utebad på östra sidan om ån, och Salutorget, Gästhamnen och Åbo slott på västra sidan om ån – och färjan Förin som trafikerar mellan de två stadsdelarna.