Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Old – ålderdomen kommer inte ensam på fasornas strand

Paret Capa blickar med skräck ut över stranden.
Bildtext Det blir en dag på stranden. Pappa Guy (Gael García Bernal) och mamma Prisca (Vicky Kieps) börjar inse att de borde ha stannat på hotellet.

Regissören som gett oss toppar som Sjätte sinnet och floppar som The Last Airbender pendlar denna gång mellan ytlig skräck och djupare budskap.

Det är idel solsken när familjen Capa anländer till lyxhotellet i söderhavsmiljö. Rummen är fina, drinkarna goda och vågorna lagom stora.

Föräldrarna befinner sig visserligen mitt i en uppslitande fas i sitt äktenskap, men de hoppas att barnen bara skall ha ögon för godisbaren som är öppen dygnet runt.

Och som pricken över i:et erbjuder hotellchefen hela familjen en exklusiv dag på en exotisk strand som bara särskilt utvalda gäster får besöka. 

Unga pojken Trent håller upp ett par trasiga solglasögon på stranden.
Bildtext Titta vad jag hittade! Unga Trent (Nolan River) hittar genast något att leka med på stranden.

Behöver jag förklara att det i det här sammanhanget inte är särskilt lyckat att vara “särskilt utvald”?

Men pappa Guy (Gael García Bernal) och mamma Prisca (Vicky Krieps) anar dessvärre inga ugglor i sanden utan packar glatt in ungarna Trent och Maddox i bilen.

Och så bär de iväg mot stranden som visar sig ligga på randen till… tja, döden.

Det blir en dag på stranden … 

För att inte förstöra upplevelsen för åskådaren gäller det i det här skedet att sätta punkt för själva handlingsreferatet och nöja sig med att konstatera att inga normala regler gäller på stranden ifråga.

Tiden följer en egen rytm och det gör därmed även livets kretslopp. Och medan strandbesökarna springer mot tiden gör åskådaren sitt bästa för att hänga med i svängarna.

Och undrar mellan varven om Shyamalan själv har koll på hur allting hänger ihop. Det är nämligen många trådar som under långa stunder fladdrar ganska fritt i den friska havsbrisen.

Far och son ligger på en sandstrand och tittar på något utanför bild med skräck i blicken.
Bildtext Whaaat!? Nej, nu verkar inte heller Gael García Bernal och Alex Wolff fatta hur det hänger ihop.

Sin vana trogen väljer regissören att in i det längsta panta på poängen med det hela. Och i förlängningen förtär denna väntan på “den väntade vändningen” en del av intensiteten i scener som i en annan kontext kunde ha fått en djupare innebörd.

På gränsen mellan bra och dåligt

Shyamalan har alltid gillat att balansera på gränsen mellan olika dimensioner. Mellan liv och död, realism och fantasi, dröm och verklighet.

Inte sällan tänjer han också på människans inneboende gränser - hur mycket tål hon? Och de handlingar han favoriserar utgör ofta intrikata labyrinter av sidospår och ledtrådar - på gott och ont.

Den här gången känns det i allra högsta grad som om genrevalet satte krokben för en historia som haft potential att bli en reflektion kring betydelsen av att försöka ta vara på det "här och nu" som existerar i varje förbiilande ögonblick. 

Rufus Sewell håller händerna mot sitt ansikte som håller på att ändra färg.
Bildtext Åh, nej - nu är även den här dagen förbi! Rufus Sewell inser att tiden går fort i Shyamalans värld.

Nu drunkar dessvärre varje ansats till seriös tanke snabbt i ett hav av skrämseleffekter och billiga trick. Visst hoppar man till mellan varven, men man hade mycket hellre sett mer av samspelet mellan effektfulla skådespelare som García Bernal och Krieps.

För att inte tala om unga Thomasin McKenzie som gjorde stort intryck i Jojo Rabbit (2019). Hon lyser visserligen upp rollen som Maddox, men det räcker inte för att eliminiera känslan av att hon och de andra fastnat i den typ av fantasivärld skådisen Alex Wolff lyckades fly i både Jumanji: Welcome to the Jungle (2017) och Jumanji: Next Level (2019).

Riktigt lika barnslig som Jumanjidjungeln är Schyamalans tropiska värld inte, men besöket lämnar ändå inga varaktiga spår inom en. Det mest omvälvande är väl att man kan läsa in en ny dimension i Ledintexten: “Det blir en dag på stranden, vi sjunker ner i sanden, låter dagen få bli som den blir”...

 

detalj från planschen till filmen old. Ett ungt ben och ben av vilket återstår endast skelettet.