Terrordåden i Oslo och på Utøya – fortfarande ouppklarade trauman
Det har gått tio år sedan massmordet på 77 norrmän i två attentat med några timmars mellanrum. Åtta personer dog i bombexplosionen vid regeringsbyggnaden i Oslo och 69 deltagare på det socialdemokratiska ungdomslägret på Utøya. Många lider ännu av sina skador och förlusten av anhöriga. Det är en orsak till att flera böcker om terrordådet utkommer också tio år efteråt. Svenska Yles dåvarande Norden-korrespondent Bengt Östling har läst några av böckerna.
Det regnade mycket den dagen. Det fick konsekvenser på många sätt, påpekar Stian Bromark i sin bok tio år senare om 22-julihändelserna.
Tältplatsen på Utøya förvandlades till lervälling. Inne i kafebyggnaden var det skoförbud när de unga lägerdeltagarna samlades till informationsmöte om explosionen som hade hänt inne i Oslo. De samlade tröst, värme och el till sina mobiltelefoner ännu när Anders Behring Breivik anlände.
En återkommande mening i obduktionsrapporterna var ”Hon hade inga skor på sig”. Tretton ungdomar dödades inne i kafébyggnaden, många andra försökte fly därifrån. Terrängen var våt och hal för dem som försökte fly för sitt liv, påpekar Bromark i sin bok "Ingen fred å finne".
– Terroristens målsättning var inte att döda så många som möjligt. Han ville ta livet av alla – genom att skrämma dem ut i vattnet så de skulle försökte simma bort och drunkna i fjorden, skriver Bromark.
Där misslyckades Breivik, för många från campingplatsen på den andra stranden gav sig ut i små båtar för att rädda de simmande unga. De var ute långt före polis och räddningsmanskap som kom alldeles för sent.
Angrepp mot samhället
69 deltagare och ledare på AUF-lägret dog, de hade en genomsnittsålder på 18 år.
Några räddades av regnet också, de som åkte hem tidigare eller missade sista färjan ut samma dag på grund av ovädret.
Tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland hann bort, plaskvåt av regnet, efter sitt framträdande på Utöya. Hon var ett av Breiviks huvudmål, vid sidan av de långt över 500 blivande partiaktivisterna på lägret, som han ville döda.
Inne i Oslo tidigare på dagen var det många som missade bombexplosionen i regeringsbyggnaden. De hörde oljudet, men trodde det var åskan och skyndade sig bort från centrum denna fredag eftermiddag.
Det var en explosion som dödade nio människor i Oslo. Det efterföljdes av terrordådet på den socialdemokratiska lägerön Utøya en timmes bilresa från Oslo.
Orden tog slut
Stian Bromark jobbade som journalist på Dagbladet i närheten av regeringsbyggnaden. Han hörde till dem som skyndade sig hem på fredag eftermiddag, undan det han trodde var åskan.
Det är fruktansvärt svårt att skriva om den 22 juli, enligt Bromark. Orden och fraserna blir slitna. Det var kung Harald som i ett tal klagade över att alla ord för förskräckelse, sorg och tröst är slut.
Bromark har ägnat sig åt terrordådet och skrivit flera böcker om händelserna. Som journalist fäster han sig vid berättelser, beskrivningar och bilder som ligger lite på sidan.
Detaljer och ögonblicksbilder beskriver den skräck de unga har känt. Bromark vill filtrera de stora frågorna genom det grundläggande och det tekniska.
Han återger gruvliga detaljer i obduktionsrapporter och i de många böcker som de drabbade har skrivit efteråt. Ungdomarna har också gett tusentals intervjuer under och efter terrordådet.
Befriande skratt
En detalj: En av ungdomarna berättade i rättegången att hen inte längre kan äta det tidigare favoritpålägget jordgubbssylt. Det påminner alltför mycket om blod som koagulerar.
Man måste få skämta om allvarliga saker, sades det efteråt bland de drabbade. Optimism, livsvilja och ett smittande skratt är ibland det bästa sättet att sörja på.
Några drabbade planerade att grunda en lokalavdelning av det socialdemokratiska ungdomsförbundet på Ullevåls sjukhus, eftersom så många av patienterna kom från Utøya. En del presenterar stolt sina ärr som en symbol på att demokratin inte kommer gratis.
Författaren citerar en förälders detaljminne: lukten av liljor har blivit omöjlig efter alla begravningar av egna och andras barn som dödades på Utøya. Liljor framkallar lukten av terror och död.
Lärdomar om posttraumatisk stress
Mycket av boken är en analys av posttraumatisk stress (PTSD) och jämförelser med andra terrrodåd, som attacken 11 september i New York.
Inte bara ungdomarna själva utan också deras anhöriga och vänner drabbades och fick långlivade symptom. Den internationella forskningen om hur föräldrarna drabbas har tagit fart efter händelserna i Norge.
Syskon med far- och morföräldrar är en bortglömd grupp visar forskningen, de kommer på sidolinjen. De får heller ingen uppmärksamhet av det offentliga och vårdapparaten.
Hälsokonsekvenserna var långvariga för alla, visade utredningar genast efter och långt senare.
"Överlevnadsskuld"
Dåligt samvete för att man överlevde. Det lär vara ett återkommande fenomen från alla större omvälvande händelser, 11 september, 22 juli, tsunamin och nu coronapandemin. Det vittnar många om också från Utøya.
Det fanns inte stor traumaexpertis i Norge för tio år sedan, påpekar Stian Bromark.
Psykologerna som hade kompetens att ge hjälp kunde räknas på ena handens fingrar. Men nu var det inte några norska soldater som hade varit i krig som behövde hjälp. Det var hundratals ungdomar från hela Norge som hade varit på sommarläger och byråkrater som varit på jobb – och alla deras anhöriga.
Efteråt verkar det klart att alla inte har fått den hjälp som behövdes. Många verkar ha upplevt en skam i att medge psykiska problem. De ansåg förmodligen att det skulle vara att medge att Breivik lyckades i sitt uppsåt.
Tala med pressen – bra eller illa
Många drabbade begravde sig i arbete efteråt. Andra drog sig tillbaka – och en del såg det som riktigt att berätta för journalister. Det blev nästan terapi att bearbeta sin historia, för att få minnena på avstånd – och för att ha något att göra.
Det fanns en bra orsak att prata med pressen. Journalister drar röda trådar genom berättelserna, bidrar till att intervjuobjekten får ordning och reda på sin berättelse.
Många ville berätta för att de var rädda att det hela skulle bli bortglömt. Senare upptäckte de att när de efteråt gärna skulle glömma så håller det omkringsliggande samhället liv i minnena.
Journalisterna får inte enbart beröm. Många intervjuer gjordes med minderåriga barn i chock.
Under rättegången var journalister, drabbade och anhöriga blandade i samma rättssal och väntrum. Där hade man tryckt upp klisterlappar för dem som inte ville bli intervjuade. Det var en uppmaning som upprätthölls även om många journalister fortfarande går med dåligt samvete för att arbetet tvingar dem att störa.
Berätta och bearbeta
Några ungdomar bearbetade sina traumor på ett annat sätt än att tala med journalister, berättar Bromark: de gick på skjutövning för att bearbeta ljud, lukter och minnen från Utöya.
En av dem som som överlevde jobbade som praktikant på ett poliskontor. Den första arbetsdagen efteråt hade alla poliskolleger klätt sig civilt, för att hon inte skulle behöva påminnas om Breiviks falska polisdräkt vid dådet på Utöya.
Efteråt är det många av de drabbade ungdomarna som har svårt med uniformerade män.
Demokratiundervisning med kulhål
Det socialdemokratiska ungdomsparadiset Utøya är igen igång med sommarläger och aktiviteter. Där och i ett 22 juli-center i regeringskvarteret fortsätter demokratiundervisningen. De anses ge en ”vaccination” mot terror och högerradikalt tankegods.
Arbetet för att bygga upp Utøya igen beskrivs utförligt i en annan ny bok, av Jørgen Watne Frydnes: "Ingen mann er en øy". Det var inte så enkelt och enigt som det efteråt framställs.
Frågan var om man skulle ge nya ungdomar möjlighet till "sommarens vackraste äventyr" med aktivitet, liv och engagemang. Men många anhöriga ville freda ön och högtidlighålla de som dödades i "helvetet på jorden", som ön blev för många deltagare sommaren 2011.
Nu erbjuds ungdomarna tredygnsläger på det ombyggda Utøya där man går igenom vad som hände den dagen, följt av diskussioner om bland annat näthat, extremism, yttrandefrihet. Men det finns också de fritidsaktiviteter som hör till sommarläger, med idrott, simning från Stoltenberget i Bolsjeviken, och vandringar längs Kärleksstigen.
Endast kafébyggnaden är kvar med sina kulhål och en temautställning med texter, sms och fotografier av de döda ungdomarna.
Det gäller att skapa ordning i kaos, skapa mening av det meningslösa och ge sammanhang till kulhål och ödeläggelse. Författaren vill också med sin bok göra det meningslösa meningsfyllt och se bakåt för att se framtiden.
Ilska och sorg blev politik
Om gärningsmannens målsättning var att avskräcka från politisk aktivitet misslyckades han. Många unga aktiverades i ungdomsförbundet. På det sättet förvandlades ilska och sorg till något konstruktivt.
Många har förstärkt ett engagemang, som de anser ger mening. Deras variant att se ljust på livet är att stiga upp tidigt på morgonen och förändra världen.
Hösten efter attentatet segrade socialdemokraterna i valet. Det har efteråt kallats 22-julieffekten. Inom Arbeiderpartiet undvek man att prata om dådet, av fruktan för att bli beskyllda för att slå politiskt mynt på terrorhandingarna.
Politiska motståndare anser ändå att socialdemokraterna – och de drabbade och skadade – spelar på ett 22-julikort för att få otillbörliga fördelar.
Störd men inte galen
Både Breivik och de drabbade samt anhöriga fick som de ville när Breivik slutligen dömdes, ett år efter terrordådet. Han ansågs inte mentalsjuk med paranoid schizofreni eller psykotisk.
Han skulle stå till svars för sina gärningar, även om psykiatern kunde kalla det narcissistisk personlighetsstörning med megalomana föreställningar.
Han hade en målmedveten och systematisk målsättning att skapa förtvivlan, rädsla och kaos genom terrorhandlingar och ansågs kapabel och skyldig att ta ansvar för sina handlingar.
Breivik ansågs straffrättsligt tillräknelig och ansvarig. Själv ansåg han sig ha utfört en politisk handling han var stolt över, och som han inte ångrade.
De drabbade och deras anhöriga var nöjda med det som framstår som ett livslångt fängelsestraff, lagens strängaste straff på minst 21 år i isolering.
Boken berättar om några brev Breivik har sänt från fängelset till socialdemokratiska ledarfigurer, en del av dem själva offer på Utøya eller i regeringsbyggnaden. "Obehagligt och "politiskt babbel" från en galning, karakteriserar en av brevmottagarna.
Från chock till ett liv som går vidare
Hela nationen drabbades. Tioårsdagen väcker många känslor till liv i det som betecknas som en förlängd sorg.
Man brukar dela upp upplevelsen av traumatiska kriser i fyra faser; chock, reaktion, bearbetning och slutligen nyorientering där livet går vidare.
Bromark ville utforska var de befinner sig idag som drabbades personligt av terrorangreppet på Utøya. Men han utreder också var nationen Norge befinner sig tio år efteråt.
”Samtal om 22 juli” heter utställningen i regeringskvarteteret som presenterar händelserna framförallt för skolungdomar.
Tidslinjen börjar med övervakningsvideon som visar den vita paketbilen som kör upp, parkerar invid entren till regeringshuset och en man avlägsnar sig. Strax efteråt exploderar bilen och huset av den hemmabyggda bomben.
Själva händelsen har kommit i bakgrunden, det är analysen och lärdomen som nu är viktig.
Varning: Han är inte ensam om ideerna
Bromark anser att man nu mycket mer accepterar det som behandlades länge i rättegången; att det finns en hel del konspirationsteorier om hur muslimer i samband med regeringar i den västliga världen håller på att ta över Europa. Muslimer ses som ett hot.
Den första reaktionen i Oslo var att tro på ett muslimskt terrordåd. Chocken var stor när det visade sig vara en vit norrman från de finare kvarteren som stod bakom det hela.
För en stund undrade man om det kunde finnas fler gärningsmän. Han var ensam om handlingarna, men tydligen inte om åsikterna.
Gärningsmannen var inte ensam om sitt tankegods. Där fanns kvinnoföraktet, misstron mot vetenskap, hatet mot Arbeiderpartiet och fruktan för det flerkulturella samhället, som i synnerhet socialdemokraternas ungdomsförbund ansågs representera och driva.
Breiviks ideologi och motivation var tabu då. Nu anser Bromark det viktigt att terrorn inte får tigas ihjäl. 22 juli var inte en enskild händelse utan sammanhang.
AUF har till och med krävt att 22 juli blir obligatoriskt material i norsk skolundervisning. det blev verklighet i år. Det viktigaste är nu att bekämpa kvinnohatet, politikerföraktet och rasismen, som Breivik förfäktade.
Var blev självrannsakan?
Den nationella självrannsakan efter 22 juli har uteblivit, skriver Bromark. Fremskrittspartiet fick regeringsställning och kämpade mot Arbeiderpartiet bland annat gällande invandring, som var Breiviks motiv för handlingarna.
Arbeiderpartiet har fått höra att man har sig själv att skylla för terrordådet 22 juli. Och många av deltagarna har på sociala medier fått veta att att de också borde ha dött på Utöya, eller ska veta att de står i tur.
Det gör att man också måste diskutera samhällets förebyggande åtgärder mot radikalisering, skriver Bromark.
Men egentligen har inget ändrat sig i Norge. Det är en tröst för somliga, Breivik lyckades inte ändra på någonting. Men de unga socialdemokraterna trodde nog efteråt att Norge skulle få mindre av främlingsfruktan eller hat, och att man skulle göra upp med de hatfyllda extremisterna.
Den stora uppgörelsen kom aldrig, samhället har inte tagit in att det finns tusentals som har Anders Behring Breivik som förebild, säger Gaute Børstad Skjervø som intervjuas i boken. Idén bakom holocaust lever, idén bakom 22 juli lever. Om vi inte gör något, så kan det ske igen.
Stian Bromark: Ingen fred å finne, 22 juli ti år etter, Res Publica 2021
