Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Huggormens försvarare Timo Paasikunnas miste sin far som ung pojke: "Efter det talade vi aldrig mer om pappa hemma"

En man poserar sittandes på en trappa med händerna på en skylt där det står tutkimusasema.
Bildtext BB-Timo fick skylten som ett minne från sitt barndomshem.

Många känner igen Timo Paasikunnas från realityserien Big Brother där han ofta visade upp sina huggormstatueringar. Paasikunnas arbetar för att skydda den inhemska giftormen. Intresset för naturskyddsarbete föddes i barndomen på Evos forskningsstation. Familjen flyttade bort efter att pappan dött i en drunkningsolycka i arbetet.

Huggormen har alltid varit hatad i Finland och Timo Paasikunnas har alltid varit emot mobbning. Redan som barn försvarade han kompisar som blev retade. Att ställa sig på den svagares sida är naturligt för honom.

- Jag ser huggormen som ett missförstått och mobbat djur, säger Paasikunnas.

Han och reportern befinner sig i Tavastehus, på gården utanför det som tidigare var Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets verksamhetsställe i Evois. Paasikunnas plockar ut ett par högskaftade skor och en halvmeter lång ormkrok ur baksätet på sin bil. Med ormkroken går det att flytta huggormar från gårdsplaner till säkrare ställen.

Paasikunnas kom egentligen inte till Evois för att flytta på ormar, utan för att det var här som han tillbringade barndomens lyckligaste år.

En liten pojke matar en älgkalv med tuttflaska.
Bildtext Sjuåriga Timo matar älgen Harmi. På forskningsstationen födde man upp älgkalvar som blivit föräldralösa. Harmi växte upp och levde nära forskningsstationen i tjugo år.

Att komma tillbaka väcker känslor som får Paasikunnas ögon att tåras. Han ler medan han tittar på de bekanta byggnaderna och den mörka sjön Kaitalammi intill dem.

- Det känns samtidigt bekant och konstigt. Allt ser mindre ut än då jag var en liten pojke, suckar Paasikunnas.

Den gamla forskningsstationen heter nuförtiden Evon Rauha, ungefär Evois lugn om man översätter namnet. Ett privat reseföretag äger stället.

närbild på en arm med en tatuering med ett förbudsmärke över en streckgubbe som dödar en orm.
Bildtext Timo Paasikunnas visar gärna upp sin tatuering.

Tillbaka till huggormen. Paasikunnas vill kolla om det finns några slingrande vänner i de bekanta knutarna.

- Man ska ha tur om man vill se en huggorm i sommarvärmen. De vilar i svala sänkor, säger han.

Vi går mot forskningsstationens övergivna fågelburar. Då fastighetsskötaren klippte gräs såg han tre huggormar i den soliga backen.

Paasikunnas, som jobbar som reptilskötare på Högholmen, tycker det är befängt att döda huggormar. Han har en webbplats och en Facebooksida där han talar för huggormens sak.

År 2015 startade Paasikunnas ett medborgarinitiativ för att skydda huggormen. Det gick inte vidare till riksdagen.

- Finland var inte ännu färdigt för att skydda huggormen. Nu har attityderna blivit bättre.

Paasikunnas tycker att huggormen borde vara skyddad utanför gårdsplaner. Många ormar slås ihjäl på skogsstigar långt från närmaste bebyggelse.

Blev hotad för att ha försvarat huggormar

Paasikunnas har blivit hotad med att man tänker bränna ner hans hem i Lovisa och att man ska förgifta hans hundar genom att kasta in giftiga köttbullar på hans gård.

- Särskilt vid tiden för medborgarinitiativet ringde folk fyllesamtal från prepaidnummer. Det kom meddelanden om att man vet att min dörr är av lättantändligt material, säger Paasikunnas.

Han hatar inte huggormshatare. Han tror att många av dem har ett tungt skede i livet och att det då är lätt att låta ilskan gå ut över ett illa omtyckt djur.

- Många som hatar huggormar har aldrig sett en sådan, och känner inte heller någon som blivit biten.

Pappan dog under en forskningsrunda

Paasikunnas pappa, Yrjö Paasikunnas, var inte biolog utan självlärd i sitt yrke som forskningsmästare på Evois forskningsstation.

Mamman Viivi Paasikunnas jobbade som föreståndarinna och gjorde mat åt forskarna. Familjens två döttrar Tiina och Hanna-Liisa fick en lillebror i mars 1967 då minstingen Timo föddes.

Ett stort mörkt trähus.
Bildtext Huvudbyggnaden på forskningsstationen. Här fanns tidigare bland annat laboratorieutrymmen. Staten sålde fastigheten med tillhörande byggnader till ett privat företag som renoverade stället för övernattningsbruk.

Efter några år gick familjens liv i kras.

Yrjö Paasikunnas studerade fiskars förökning och var på en vanlig forskningsrunda vid Evois skogssjöar våren 1976. På den här färden drunknade han. Nioåriga Timo fick höra om pappans död i skolan.

- Det kan hända att det var pappas kollega Heikki Koivunen som kom och berättade. Mina minnesbilder tar slut där, säger Paasikunnas.

Kroppen hittades inte genast. Man visste vilken rutt Yrjö Paasikunnas hade gått. Den första och den andra sjön draggades utan resultat. Kroppen hittades först senare i den tredje skogssjön längs rutten.

- Pappa hade fallit igenom isen på ett ställe med strömt vatten. Strömmen drog honom under isen.

Mamma Viivi flyttade nästan genast med barnen från Evois till ett småhus i Kankainen nära Tavastehus. Därifrån flyttade familjen till ett radhus närmare staden. Mamman och sonen stängde ute tankarna på olyckan.

- Efter det talade vi aldrig mer om pappa hemma.

Pappan var en naturhjälte och en förebild

Pappa Yrjö som också undersökte små rovdjur och duvhökar var god vän med Ilkka Koivisto. Tillsammans startade de gps-spårningen av vitsvanshjortar i Finland.

- Ansedda biologer och forskare som Matti Helminen och Ilkka Koivisto har sagt åt mig att det är fint att se Yrjös son fortsätta med naturskyddsarbete.

Tanken på att fortsätta faderns arbete motiverar Paasikunnas att fortsätta skydda huggormen.

En man i t-skjorta och shorts poserar med en ormkrok i handen framför ett litet hus.
Bildtext Paasikunnas är redo i högskaftade skor och med en ormkrok i handen. Den är ett verktyg för att kunna handskas med ormar på ett tryggt sätt.

Från det torra gräset intill de före detta fågelburarna hörs inget prasslande och det syns inte en skymt av sicksackmönster. Men Paasikunnas minns allt mer om sin pappa som undersökte orrar här.

Pappan var länge helt borta ur tankarna.

Minnesbilder började dyka upp tjugo år efter att han hade dött. För lilla Timo var pappa en naturhjälte och en förebild.

- Efter att pappa dog började jag samla saker inuti mig som i en matrjosjkadocka. Jag stängde in otäcka saker i tidigare otäcka saker. Till slut hade jag en stor klump inuti mig.

En bit choklad väckte minnen

Paasikunnas var i femtioårsåldern när han hittade nyckeln till de låsta lådorna i sitt sinne. Tid och terapi hjälpte.

- För omkring fem år sedan åt jag en bit Fazers blå choklad. Plötsligt kom tankarna på orrar och ett lite dystert kallt skjul. Jag kom ihåg att jag som sjuåring var med pappa i Evois och undersökte orrars parningsritualer.

Pappa och son gav sig av till det lilla skjulet i det kalla träsket omkring tvåtiden på natten. På morgonnatten blev den lilla pojken trött, men pappan hade med sig choklad i matsäcken.

- Smaken av choklad ger en bra känsla och väcker fina minnen av pappa.

Numera äter Paasikunnas inte choklad. Han har varit vegan i fem år.

Ett svartvitt fotografi på en man som bär en pojke på sina axlar.
Bildtext En liten Timo på pappans axlar.

"Jag var alkoholist i tjugoårsåldern"

Efter pappans död fungerade farbror Leksa som förebild för Paasikunnas. I Leksas fotspår studerade Paasikunnas på 1980-talet till elektriker.

Som tjugoåring jobbade Paasikunnas på energiverket i Tavastehus. Det första egna husdjuret var en rödörad vattensköldpadda. Snart hade han också skallerormar och tigerpytonormar hemma.

- Jag besökte daghem och skolor i Tavastehus och berättade om ormar. Jag och pytonormen Amanda var välkända.

Paasikunnas fortsatte jobbet som elektriker i tjugo år. Som ung tillbringade han veckosluten och en del vardagskvällar på barer.

- På den tiden var man stolt över att komma på jobb med baksmälla. Det är oförståeligt att jag ens kunde behålla jobbet.

Hösten 2020 talade Paasikunnas mycket om de här tiderna med andra deltagare i Big Brother.

- Senast då förstod jag att jag ju var alkoholist i tjugoårsåldern.

Fler ormar hemma än på Högholmen

Flaskan förblev fast när Paasikunnas började resa runt världen för ormarnas väl. Utomlands träffade han flera toppforskare och sög i sig information. Han har läst nästan all litteratur som publicerats om reptiler.

Paasikunnas har räknat fjärilar för miljöcentralen och varit med i ett utskott som jobbar för att skydda trollsländor. Han har också suttit med i många expertgrupper i Internationella naturvårdsunionen IUCN.

En man i solglasögon håller i en groda.
Bildtext Paasikunnas hittade en liten groda vid Evois forskningsstation. Förutom ormar är han också intresserad av andra reptiler, grodor, fjärilar och trollsländor.

Under flera år försökte Paasikunnas komma på ett sätt att få jobb på Högholmen i Helsingfors utan biolog- eller djurskötarutbildning. Till slut fick han in en fot som praktikant med stöd av arbetsförmedlingen.

Elektrikerkunskaperna hjälpte Paasikunnas få sina drömmars arbetsplats. Som elektriker hade Paasikunnas fördjupat sig i belysning och luftkonditionering i terrarier. Som praktikant fick han vara med och planera Africasia-huset där Högholmens växelvarma djur bor.

- På den tiden visste djurparkerna ganska lite om att föda upp reptiler. Ofta fanns det pelletbotten och en röd värmelampa i terrarierna. Jag ville skapa rätt sorts levnadsförhållanden för djuren.

Paasikunnas hade mer erfarenhet och expertis om att sköta reptiler än kollegorna. Han hade byggt stora terrarier i sitt hem och inrett dem för att passa specifika djurarter. Reptiler som gillade vatten hade stora vattenbassänger och ordentligt med utrymme också på torra land.

I augusti 1999 blev han fast anställd som reptilskötare.

- Fram till dess hade jag haft en mycket mångsidigare samling ormar hemma än vad Högholmen hade.

Under arbetsdagarna är Africasia-huset hans domän. Huset öppnades 2002. På Högholmen förälskade sig Paasikunnas i en kollega. Samboförhållandet tog slut för några år sedan.

Huggormen är en överlevare

Nu bor Timo Paasikunnas med två hundar och flera ormar i ett före detta mejeri i Lovisa. Han säger att det är ormarnas ålderdomshem. Många tre meter långa jätteormar har fått ett eget rum i mejeriet efter att ha vuxit sig alltför stora för sina tidigare ägares lägenheter.

I den gamla byggnaden är det främst djuren som har bekvämligheter. Paasikunnas har ordnat det så var och en får bo i en passande omgivning.

En man går på en brygga mellan några båtar mot en sjö.
Bildtext Paasikunnas var nervös inför att besöka sitt barndomshem. Resan hit väckte nya minnen till liv.

Själv bor han utan vattenklosett och hämtar vattnet med en hink. Paasikunnas kopplade loss pumpen och varmvattenberedaren när sambon flyttade ut.

Den inhemska huggormen har fått en kraftig kämpe i Timo Paasikunnas. Han är ett av de största namnen i reptilkretsarna världen över.

För honom är huggormen en hjälte, en otrolig överlevare.

I varma länder är vardagen en dans på rosor för växelvarma djur jämfört med hur det är för huggormen.

- Det är alltid varmt och finns mat i närheten, men Gud hjälpe den finska huggormen när vädret blir kallare i september. Då måste den bara överleva till nästa vår på något sätt.

Artikeln är en översättning av Johanna Talasteräs artikel Kyyn puolustaja Timo Paasikunnas oli pikkupoika, kun isä hukkui metsälampeen Evolla: "Sen jälkeen isästä ei puhuttu kotona enää koskaan". Översättningen gjordes av Mira Bäck.