Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

”Kyrkogårdarna avslöjar allt mer om dem som ligger där” – i Tyskland väljer allt fler att sätta en individuell prägel på livets slut

Ett träd som fungerar som gravplats
Bildtext Ett träd som fungerar som grav vid begravningsplatsen i Ebermannstadt.

En stor familjegrav på kyrkogården är inte längre det som tyskar nödvändigtvis föreställer sig när dagen väl är kommen. Allt fler människor letar efter mer personliga alternativ och i Tyskland talar man allmänt om att begravningskulturen genomgår en stor förändring. ”Kyrkogårdarna blir mer pratsamma och avslöjar allt mer om dem som ligger där"” – i Tyskland genomlever begravningskulturen en stor förändring som bland annat bygger på att sätta en individuell prägel på livets slut.

Vädret passar perfekt till stämningen här i skogen. Tunga regnmoln drar in över bergssidorna och med jämna mellanrum sköljs trädkronorna av häftiga regnskurar.

På stammarna, under de ståtliga kronorna, har en stor del av träden små plastbrickor och skyltar med namn, datum och bland annat dikter.

Skogspartiet strax utanför den nordbayerska staden Ebermannstadt är nämligen samtidigt en begravningsplats.

Under de tio år begravningsplatsen har funnits har omkring 2 300 människor funnit den sista vilan här vid trädens rötter.

– De flesta människor känner genast vilket träd de vill ha för sig själv eller för någon anhörig. På förhand diskuterar vi vilket trädslag det ska vara, vilken ålder trädet ska ha och vad trädet får kosta, säger Torben Lenhart från företaget Friedwald som har hand om skogen.

Torben Lenhart ute i skogen som fungerar som begravningsplats
Bildtext Torben Lenhart förvaltar skogen i Ebermannstadt.

Nästan som vilken skog som helst

För att begravas här i skogen måste kroppen kremeras och askan sättas in en biologiskt nedbrytbar urna som grävs ner under det utvalda trädet. Det är i Tyskland förbjudet att fritt sprida ut askan och för varje urna måste den sista viloplatsen gå att lokalisera.

Blåa och gula band på vissa av träden visar var det finns lediga platser. Man kan till exempel köpa ett träd för sig själv, för hela familjen eller så kan man också köpa en plats vid ett så kallat gemenskapsträd, vilket blir billigast.

– Vi har förstås olika priskategorier och de billigaste platserna kostar under tusen euro. Man behöver inte heller räkna med några tilläggskostnader över åren, säger Torben Lenhart.

I just den här skogen kan man i dagens läge köpa platser för 89 år framåt, så länge gäller nämligen det här skogspartiet som en begravningsplats.

Förutom brickorna och skyltarna på träden är det egentligen mycket lite som talar om att det här skulle vara något annat än en helt vanlig skog.

Begravningsplatsen korsas av flera vandringsleder och reglerna som gäller är i praktiken de samma som för en vandring i vilken annan skog som helst. 

För den som vill besöka en grav, eller i det här fallet då ett träd, gäller ändå att man inte får lämna några ljus eller blommor vid träden.

Meningen är att skogen ska vara i så naturnära tillstånd som möjligt och det tar man också i beaktande i samband med skogsvården.

Namnskylt som säger vem som är begravd under trädet

Begravningarna ute i naturen blir fler 

Företaget Friedwald har för tillfället 75 skogar runtom i Tyskland och en halv miljon människor har redan bestämt sig för den sista vilan i företagets skogar, antingen så att deras aska redan ligger under ett träd eller så att de har ett träd färdigt utvalt.

– Det sker en förändring i samhället. Människorna är i dagens läge allt mindre bundna till en viss ort under hela sin livstid. Bland annat det här gör en skog mer attraktiv som en begravningsplats, säger Torben Lenhart.

Han talar om en växande efterfrågan.

– Vi ser att begravningarna ute i naturen blir fler och att vi upplever en viss tillbakagång på kyrkogårdarna. Det här hänger förstås också delvis ihop med att kremeringarnas andel hela tiden blir större.

I skogen i Ebermannstadt begravs också en hel del människor som inte är hemma från området, men som tidigare har vandrat och turistat i regionen.

– Skogen är för många ett andra hem och ett ställe där de trivs. Som begravningsplats är stämningen och atmosfären annorlunda än på en kyrkogård. Döden är kanske inte mer närvarande, men på sätt och vis närmare.

– Skogen i sig präglas av naturens förgänglighet, säger Lenhart.

”Inte längre endast en lagringsplats”

En som vet om det mesta som handlar om begravningar är sociologen Thorsten Benkel vid universitetet i Passau.

Han titulerar sig själv ”kyrkogårdssociolog” och jag träffar honom på en av de mest urbana kyrkogårdar man kan hitta. Ett stenkast från stationen Yorkstrasse i Berlin, inklämd mellan bostadshusen, hittar man kyrkogården Alter St.-Matthäus-Kirchhof.

– Här ligger många kändisar och konstnärer. Det handlar om personer som kanske inte har levt inom de vanliga ramarna och det här ser man också på vissa av gravarna. De är delvis rätt ovanliga, individuellt utformade och tänkta att väcka uppmärksamhet, säger Benkel.

På kyrkogården vilar bland andra de tyska sagobröderna Grimm och musikern Rio Reiser.

Som en del av sin forskning har Benkel besökt kyrkogårdar i närmare 30 länder, bland dem också Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

I Berlin har han besökt så gott som alla av stadens omkring 200 begravningsplatser och han har därför en klar bild av förändringen som pågår.

– Gravarna har blivit mer individuella och ses inte längre endast som en lagringsplats för döda kroppar. Vid gravarna ser man, via bland annat föremål, bilder och skrift, allt oftare vad som i livet har varit viktigt för den döda.

– Det är biografier och ett bokslut över ett levt liv, som vi allt oftare ser vid gravarna.

Gravsten med motorcykelgänget Hells Angels logo

Också sörjandet i förändring

Enligt Benkel är det ändå inte endast kyrkogårdarna som genomgår en förändring, utan det handlar också om mycket annat som är kopplat till döden.

– Man minns och sörjer i dag på ett annat sätt än tidigare och det här sörjandet är inte längre alls så starkt bundet till den ort där den döda kroppen ligger.

Det här betyder att folk i allt högre grad också är beredda att sig om efter alternativ utanför kyrkogårdens murar.

– Folk vill ha sin aska utspridd, vilket sker rätt allmänt trots att det är olagligt, eller så kanske någon till och med vill ha den egna askan pressad till en diamant.

Ett för framtiden intressant forskningsområde ser Benkel dessutom i hur digitaliseringen inverkar på hur vi minns och sörjer de döda.

Kyrkogårdarna måste acceptera förändringen

Där kyrkogårdarna i Tyskland länge präglades av vad Benkel kallar för en grå radhusestetik i uppställningen av gravarna är en förändring nu i full gång.

Den här förändringen började i liten skala redan i början av 1990-talet, då främst barnens gravar började få en mer personlig utformning.

Sociologen Thorsten Benkel framför ett gravmonument.
Bildtext Thorsten Benkel har besökt otaliga begravningsplatser.

Den individuella och personliga prägel som nu allt mer slår igenom kommer väl fram via de bilder som Benkel och hans kollega tar på de begravningsplatser de besöker.

I dagens läge är kraven om mer enkla, individuella och också billigare lösningar något som kyrkogårdarna i allt högre grad måste leva med.

– Kyrkogårdarna måste reagera och bli mer liberala och öppna för pluraliteten i samhället. Man kan inte klamra sig fast vid delvis mycket gamla regler. I min forskning ser jag ändå att man på de flesta håll verkar förstå tidsandan och sist och slutligen handlar det ju för kyrkogårdarna också om att få in pengar.

– Folk har redan länge ansett att man borde få mer rätt att själv bestämma och gestalta, med tanke på det som man betalar för en plats på kyrkogården, säger Benkel.

Kyrkogårdarna blir mer ”pratsamma”

Men faktum är att vissa specialarrangemang också hela tiden blir lättare att förverkliga.

Så erbjuder till exempel fotbollsklubben FC Schalke 04 sina supportrar möjligheten att begravas på en egen begravningsplats i anslutning till en kyrkogård.

Begravningsplatsen, som pryds av en liten fotbollsplan med två uppställda mål och klubbens logo i mittcirkeln, ligger dessutom endast några hundra meter från arenan i staden Gelsenkirchen.

Tysklands mest kända begravningsarrangemang står ändå punkbandet Die Toten Hosen för.

På Südfriedhof i Düsseldorf har man bokat plats för 17 personer, så att bandet och bandet närstående personer kan hålla ihop också efter döden. Bland andra Die Toten Hosens tidigare trummis ligger redan i bandets familjegrav.

Sociologen Thorsten Benkel efterlyser för begravningarnas del en mer liberal lagstiftning, likt den man har i till exempel Schweiz och Nederländerna. Samtidigt ser han ändå att förändringarna i begravningskulturen och på kyrkogårdarna kommer att gå vidare också med nuvarande lagstiftning.

  – Kyrkogårdarna kommer att bli mer färggranna och definitivt mindre enhetliga. Hur folk har levt sina liv kommer allt starkare fram. Kyrkogårdarna utvecklas hela tiden till alltmer pratsamma och skvallrande orter, som avslöjar en hel del om dem som ligger där, säger Benkel.

Tibetanska böneflaggor vid en grav.

Namnen på gravarna har på bilderna helt eller delvis avlägsnats.