Kolumn: Har aldrig varit så skönt att ha så fel – förstår ni nu varför det var värt att ordna OS?
Visst har ni vaknat ur sommardåsigheten? Magiska Matti Mattssons perfekta prestation frälste Finland – och nu känns det som att den blåvita festen kommer att fortsätta. Tur att OS ordnades, för i en alternativ verklighet hade Mattsson redan slutat, skriver Yle Sportens Sebastian Backman, på plats i Tokyo.
Dags för bikt: Jag trodde mig vara realist, men jag var pessimist då jag förutspådde ett OS utan medaljer för Finland.
Jag har aldrig varit gladare över att ha haft så fel.
Den här kolumnen var redan nära att bli aktuell efter Eetu Kallioinens sensationella skeet-insats – nu dröjde det ett par dagar till innan vi fick se Matti Mattsson slå precis alla med häpnad.
Bröstsimmarens dunderinsats var en knall som hördes över hela Tokyo. En oväntad blixt från en allt blåvitare himmel.
Finalplatsen var redan en succé, men medalj? Det hade nog bara Mattsson själv vågat hoppas på.
Nu ska vi njuta, men också blicka framåt. För många potentiella medaljörer har fortfarande chansen att gå långt: Lizzie Armanto i skateboard, Mira Potkonen i boxning, Kaarle Tapper och Tuula Tenkanen i segling, Arvi Savolainen i brottning …
Fördämningen har rämnat och det är bara att hoppas på en ketchupeffekt.
Varför ordnar vi OS? Det är inte för att den internationella olympiska kommittén ska fylla kassorna
För visst är det kul att OS blev av.
Varför ordnar vi OS? Det är inte för att den internationella olympiska kommittén ska fylla kassorna, utan för att idrottare ska få chansen att glänsa, det egna folket känna stolthet, för att barn ska inspireras – och kanske själv börja röra på sig mer.
För att isolerade individer ska ha nåt kul att kolla på i sommarhettan.
Nu har vi sett en idrottare som stått utanför ljuskäglan blixtra till och göra det till synes omöjliga. Visst, Mattsson var ett stort namn redan efter VM-bronset 2013, men efter det har sjukdom och misslyckade träningsupplägg förstört utvecklingen.
Nu är han topp tre i världen på en sträcka i en brutalt konkurrensutsatt gren.
I en alternativ verklighet hade Mattsson slutat
Låt oss fantisera oss bort till en alternativ verklighet där OS ställdes in.
Eetu Kallioinen skulle fortfarande ha lika stor igenkänningsfaktor som en Mestis-spelare i fjärdekedjan och Matti Mattsson skulle sannolikt ha lagt av, som han tidigare talat om.
Nu har Satu Mäkelä-Nummelas efterträdare Kallioinen redan presenterat sig och en viss björneborgare är en stekhet kandidat till årets idrottare i Finland.
Det betyder allt för deras fortsatta satsning, vad understöd och sponsorpengar beträffar.
Och det handlar inte bara om den här duon.
För idrottare i mindre grenar betyder OS precis allting. En elitsatsning tappar snabbt farten om det går åtta år mellan massexponeringarna.
Det är bara i OS som ett guld i skeet värderas lika högt som ett guld i ishockey.
Och på tal om maxexponeringar. Coronanotan för OS i Tokyo kommer först att klarna långt senare – men i diskussionen om det var rätt eller fel att ordna spelen i Japan mitt under en pandemi glömdes ett viktigt perspektiv ofta bort, då IOK-pampar, läkare och idrottsetiker uttalade sig omvartannat: idrottarnas.
Nu har vi fått se uträknade idrottare stå för enorma prestationer.
Vi har fått se nya blåvita hjältar födas ur usla förutsättningar.
Visst känns det som om vi kommer att se många mer ikoniska finländska idrottsögonblick?
Och just nu känns det som helt rätt val att ordna OS. Om smittsiffrorna skjuter i höjden blir det förstås aktuellt att omvärdera den synpunkten. Den dagen, den sorgen, jag har ju som bekant haft fel förr.
Men just nu är det bara att blunda och fantisera: Visst känns det som om vi kommer att se många mer ikoniska finländska idrottsögonblick?
När Mattsson går ut på stan i Björneborg om 20 år kommer folk att peka och tala om OS-bronsmedaljören som gjorde det omöjliga.
I en alternativ verklighet hade samma personer inte känt igen honom.