När den mörka historien kommer ikapp – hur uppnås historisk rättvisa?

Historien är full av våld, utnyttjande och utrensningar. De senaste decennierna har offer för västvärldens kolonialism och slaveri krävt att få upprättelse och ursäkt av tidigare kolonialmakter.

När Jamaica var en brittisk koloni var ön också ett centrum för den transatlantiska slavhandeln. Mellan år 1680 och 1786 transporterade Storbritannien 600 000 slavar till Jamaica för att arbeta på öns plantager.

När Storbritannien 1834 beslutade att upphöra med slaveriet i de brittiska kolonierna så kompenserades Jamaicas slavägare av det brittiska imperiet för deras förlorade inkomst. 

Tidigare i juli meddelade Jamaica att man ska ställa krav på Storbritannien att kompensera Jamaica för den underutveckling som den här historiska perioden ledde till. Ersättningsbeloppet är 8,9 miljarder euro, som ska motsvara den summa Storbritannien gav till slavägarna.  

Jamaica är en i raden av karibiska länder som begärt kompensation för de europeiska kolonialmakternas slavhandel i Karibien. Senast 2013 begärde nationerna genom organisationen Karibiska gemenskapen ett gemensamt krav på ersättning av de forna kolonialmakterna i Europa – där bland Storbritannien, Frankrike och Sverige.

Det här för att få upprättelse och historisk rättvisa. 

Göran Collste är professor i etik. Enligt honom handlar historisk rättvisa om att det skett ett övergrepp på en folkgrupp eller ett land i det förgångna och som det ställs krav på att ska gottgöras.  

– Det viktigaste för att uppnå historisk rättvisa är att offren som lever med förtrycket som drabbat dem ska få en bekräftelse på deras lidande och att förövaren erkänner att ett övergrepp skett.

Ett växande fenomen

Själva fenomenet med historisk rättvisa har sitt ursprung i 1900-talets mitt.

– Ett tidigt exempel hittas efter andra världskriget då Västtyskland skulle kompensera för förintelsens offer, säger Collste.

Det har funnits många liknande krav på historisk rättvisa under senaste åren. 

– Black Lives Matter-rörelsen har lyft fram kravet på gottgörelse för slaveriets offer och de karibiska staterna har krävt kompensation för slavhandeln.

I maj beslöt Tyskland att gottgöra Hererofolket i Namibia som nästan utplånades i början av 1900-talet av den tyska armén. Före massakern uppgick antalet herero till cirka 80 000, efter folkmordet fanns det 15 000 överlevande kvar.

Pengar är inte det viktigaste

Kravet på ekonomisk kompensation är inte huvudsyftet. Collste säger att det framförallt handlar om ett erkännande.

– För många offer som lever med övergreppen är det viktigaste att förövaren erkänner att det har hänt och vill be om förlåtelse för det som hände.

– Den ekonomiska kompensationen rör sig i så fall om en symbolisk summa eftersom man inte kan kompensera för människors liv och lidande.

Måste offren för ett övergrepp vara vid liv för att det ska finnas grunder för kompensation? Collste tycker inte det.

– Tiden är inte det avgörande. Det som är avgörande är om spåren av övergreppet finns kvar och om det finns människor som fortfarande drabbas av det övergrepp som skedde.

Trauman kan nedärvas från generation till generation, och folkgrupper och länder kan ha haft svårt att återhämta sig ekonomiskt efter till exempel en kolonialmakts utnyttjande. 

– De karibiska staterna har visat att deras ekonomier underutvecklades på grund av slavhandeln som samtidigt bidrog till den ekonomiska utvecklingen i Storbritannien och Västeuropa.

Att ge någon individuell ersättning är oftast inte möjligt eftersom lång tid kan ha passerat sedan övergreppet. I stället kan kompensation riktas till annan form av gottgörelse.

– Det kan handla om att man sätter i gång utvecklingsprogram eller bidrar till utbildning och hälsovård. 

Också andra aktörer än länders regeringar kan bidra till historisk rättvisa.

– Universitet i Glasgow byggdes upp med pengar som en donator hade tjänat på slavhandeln. Där har man beslutat att sätta i gång forskningsarbete kring slaveriet tillsammans med karibiska universitet som ett sätt att ge upprättelse.

Kraven möts ofta av tystnad

Krav på ersättning och gottgörelse finns, men dessvärre verkar offrens begäran ofta möta döva öron. Europas tidigare kolonialmakter har inte med lätthet gått med på att kompensera för historiska brott.

– För Tysklands del hade kravet från hererofolket ställts i 20-tal år innan man beslutade att kompensera dem. På de karibiska staternas gemensamma krav år 2013 var det egentligen ingen som svarade. 

Tvärtom har man istället försökt tysta ner det och låtsas som om en bit av historien inte existerat.

– I Belgien har man förnekat den förfärligt brutala kolonialhistorien i Kongo. I Frankrike har fram till nyligen försökt framställa sitt kolonialvälde som civiliserat och humant tills det blev påtagligt hur många människor som drabbades av det.

Ett argument som kan finnas mot att betala ersättning kan också vara en rädsla att pengarna hamnar i fel händer. 

– Det går inte att bara betala ut en summa pengar till ett land som Kongo från Belgiens sida eftersom pengarna säkert skulle hamna i makthavarnas fickor. Så det finns också praktiska problem kring hur man på bästa sättet kan stödja offren som varit utsatta för förföljelse.

Krav på kompensation kan skapa konflikter

Det finns många ouppklarade övergrepp runt om i världen.  

I dag finns det till exempel kyliga relationer mellan Japan och Sydkorea eftersom Japan inte erkänt brotten som begicks mot koreanska tvångsarbetare där kvinnor användes som sexslavar under andra världskriget.

– I vår närtid finns också de brott som begicks i forna Jugoslavien under inbördeskriget på 90-talet. Det är ett skrämmande exempel på hur konflikter och motsättningar fortfarande finns mellan serber, bosnier och kroater.

Men det finns också lyckade exempel där det verkar som om historisk rättvisa uppnåtts. Collste lyfter upp fallet med Mau-Mau-soldaterna i Kenya.

På 1950-talet när Kenya var en brittisk koloni skedde ett uppror av Mau-Mau-rörelsen mot kolonisatörerna. Britterna svarade hårt och brutalt och inrättade koncentrationsläger där Mau-Mau-soldaterna utsattes för tortyr och våldtäkt. År 2013 krävde överlevarna från den här tiden gottgörelse av Storbritannien.

– Kenyanernas begäran på historisk rättvisa ledde fram till att den brittiska regeringen erkände övergreppen och man bad om förlåtelse för det som hade hänt. Man bestämde också att man skulle betala ut en summa pengar till 5 000 människor, som vid det här laget var vid 80-årsåldern, som en symbolisk gottgörelse. Storbritannien byggde även ett minnesmärke i Nairobi över det som hänt. Det är ett bra exempel på hur den här processen skulle kunna genomföras.    

Vad ser vi när vi ser oss själva i spegeln?

När det kommer till Jamaicas krav på historisk rättvisa gentemot Storbritannien är det ännu oklart hur Storbritannien kommer bemöta kravet. Collste säger att vi i Europa verkar tampas med en dubbelhistoria.

– I Europa har vi en tradition av att hylla mänskliga rättigheter. I EU:s kärna finns att försvara mänskliga rättigheter, som syns i relationen till Ungern och Polen. Men vi har också en historia som är byggd på utplundring och förtryck, och med den här historien tror jag inte att man har gjort upp.

Collste säger att man skulle kunna förvänta sig större ödmjukhet från Europas sida gentemot Afrika, Asien och Sydamerika. Europeiska länder är skyldiga till uppdelningen och utplundringen av Afrika, den transatlantiska slavhandeln och kolonialkrig.

– Det blir svårare att hävda absoluta krav på att man inte ska ta emot flyktingar till Europa när många av de situationer som i dag ger upphov till flyktingar är skapade av den tidigare europeiska kolonialhistorien.