Hyllad, hatad, ifrågasatt – och till slut OS-atlet: Yle Sporten på plats då transkvinnan Laurel Hubbard skrev historia i Tokyo

Är det rätt att en idrottare som gått igenom en manlig pubertet ska få tävla mot kvinnor i OS? Den frågan har ställts på sin spets inför spelen i Tokyo. Fallet Laurel Hubbard fortsätter vara en het potatis i sportvärlden – vi följde henne debutera. 

Den enda som hörs är ljudet från tiotals kameror och ett litet stön i den mörklagda salen.

Laurel Hubbard har håret uppsatt i en knut bakom huvudet och har precis duttat magnesium på händerna och tagit tag om stången, som väger 120 kilo. Det är dags för hennes första lyft i OS. 

Det är dags för historia.

Hon vräker lätt upp järnet på raka armar – men det går för fort. Hubbard tar i för hårt och tappar tyngderna bakom ryggen. Hon grimaserar och går tillbaka till rummet bakom den upplysta scenen.

Så såg det historiska ögonblicket ut: det första rycket av en transidrottare i ett OS. Ett ögonblick som många väntat på – andra fruktat.

För Hubbard är exceptionell. Hon är 185 centimeter lång, väger kring 135 kilo och är äldst i fältet, OS-debutant vid 43 års ålder. 

Trettiofyra av dessa levde hon som man. 

Samtidigt som OS i London ordnades meddelade Laurel Hubbard att hon är transkvinna och inledde hormonbehandlingar. Då det var Rios tur fyra år senare hade hon fortfarande inte tävlat internationellt på damsidan.

Nu har hon hunnit bli en bit över 40 – och är nybakad OS-atlet. 

Debatten om Hubbards OS-deltagande har varit ett väldigt känslosamt virrvarr, präglat av hätska känslor. 

Kärnfrågan går att formulera så här: Var går gränsen mellan sportslig rättvisa och diskriminering?

Orättvist eller inspirerande?

När Hubbards OS-biljett klarnade började svallvågorna direkt. Mottagandet var minst sagt blandat. 

Konkurrenten Anna Vanbellinghen, som säger sig stödja transgemenskapen till 100 procent, uttalade sig till webbplatsen Insidethegames och kallade Hubbards deltagande för "ett dåligt skämt". 

– Alla som tränat tyngdlyftning på hög nivå vet att det här är orättvist för sporten och för konkurrenterna. 

Australiens OS-tyngdlyftare Charisma Amoe-Tarrant – som tävlade mot Hubbard på måndag och slutade sexa – är av motsatt åsikt: 

– Jag har väldigt mycket respekt för henne och önskar henne all lycka. Jag hoppas att vi kan enas och njuta under OS, sa Amoe-Tarrant till 7news.

Andra försöket, nu på 125 kilo. 

Hubbard spretar med fingrarna och lägger mer magnesium på händerna. Hon förbereder sig noga för lyftet, placerar fingrarna med millimetersprecision. 

– Kom igen! ropar någon i publiken,

Den här gången går hon ner djupt sittande, gungar i ovisshet – men får upp stången och börjar fira. Applåderna dånar i salen.

Men efter ett par sekunder kommer beskedet: no lift! Domarna har underkänt lyftet.

Bara ett försök återstår.

Det går inte bara att säga ”ja, hon har en fördel”, det finns så många faktorer att ta i beaktande

― Richard Budgett, IOK:s medicinska direktör

För sex år sedan skrev den internationella olympiska kommittén IOK om regelverket och stipulerade att transatleter får tävla i damklasserna om testosteronnivåerna möter vissa krav. 

Transkvinnor behöver inte genomgå könskorrigerande operationer för att få klartecken att delta i OS, men de måste ha identifierat sig som kvinnor i fyra år. 

Beslutet har kritiserats, eftersom vetenskapliga studier pekar på att transkvinnor får orättvisa fördelar av den manliga puberteten de genomgått, bland annat i form av muskeldensitet. 

Pubertetens roll poängteras bland annat i en färsk vetenskaplig artikel i Sports Medicine, som lyfts fram av HBL-journalisten Marcus Lindqvist i ett långt, initierat inlägg.

I en presskonferens i Tokyo uttalade sig IOK:s medicinska direktör Richard Budgett:

– Man måste väga upp de vetenskapliga resultaten mot de idrottsliga nackdelar en könskorrigering medför. 

Han fortsätter:

– Det går inte bara att säga ”ja, hon har en fördel”, det finns så många faktorer att ta i beaktande. Det är inte enkelt. 

Hubbard satte nya nationella rekord som herrjunior, men slutade lyfta som 23-åring.

– Jag började med en "typiskt manlig sport" för att känna mig mer maskulin. Jag tänkte att jag kanske kunde bli mer manlig om jag gjorde det, sa Hubbard i en intervju 2017.

Det var först efter att ha kommit ut som transkvinna som hon fortsatte sin satsning, den här gången mer framgångsrikt.

När Hubbard levde som man höll hon en medelmåttig nivå efter junioråren. Som kvinna är hon världsklass. Sedan comebacken har hon vunnit sju internationella mästerskap. 

– Jag slutade lyfta 2001 för att pressen blev för tuff, pressen att passa in i en värld som kanske inte är gjord för personer som mig. 

Famlar fortfarande i mörker

Sista försöket. Nu eller aldrig. 

Laurel Hubbard får ett varmt mottagande när hon återvänder till scenen. Om hon inte lyckas nu är tävlingen över, för man måste få ett resultat i ryck för att fortsätta tävla i stöt.

Men det blir en repris av det första lyftet. Hubbard får inte upp vikterna och när stången dunsar i marken ger hon ifrån sig ett ångestfyllt läte. 

Så slutar OS-debuten, med becksvart besvikelse. 

Kinesiskan Li Wenwen blir i stället finalens obestridliga drottning, och sätter olympiskt rekord med fantastiska totallresultatet 320 kilo.

Hur Hubbards historia fortsätter är det inget som vet. Men ovissheten är bekant, precis som för andra transidrottare.

För just nu famlar idrottsvärlden fortfarande i mörker och har svårt att bestämma sig angående icke-binära atleter. Yle Sporten har tidigare skrivit om att transkvinnor hamnar i kläm och att regelverk saknas.

Det är inte ändamålsenligt att dra gränser som omfattar hela sportvärlden, eftersom olika idrottsformer är så olika.

Och det handlar inte bara om inklusion och rättvisa, utan också om idrottarnas säkerhet. Det internationella rugbyförbundet har till exempel förbjudit transkvinnor från att tävla på elitnivå, med hänvisning till den höga skaderisken. 

Samma problematik finns inte i till exempel luftgevärsskytte.

Situationerna är frustrerade för transatleter, som bollas runt utan ett egentligt hem. Läget kan verka hopplöst: vinn – och du får utstå hat. Förlora – och du är en loser. 

Att ordna elittävlingar enbart för transkvinnor är svårt, eftersom underlag saknas. Det finns få hårt satsande utövare. 

Men en sak är säker: hat är inte rätt väg framåt. 

Laurel Hubbard har fyllt alla kriterier för att få tävla i OS. Om någon uppfattar det som orättvist är det regelverket som ska kritiseras, inte idrottaren.

Hubbard vill bara göra det hon älskar. Och äntligen passa in. 

Innan hon lämnar OS-scenen bjuder hon på ett försiktigt leende och formar händerna till ett hjärta.