OS finländska antiklimax? Allt annat för Lizzie Armanto själv: "Jag är glad, jag hade roligt, jag är väldigt stolt"

Lizzie Armanto målades inför OS upp som ett stort medaljhopp, men var långt från att ens nå final. Tro ändå inte att det var en missnöjd finländsk skateboardåkare som funderade över grenen och livet efter kvalet i park. Största känslorna var stolthet och glädje.

Att Lizzie Armanto är ett fenomen när det handlar om skateboard märktes tydligt i intervjuzonen i Ariake Urban Sports Park i Tokyo.

Det var inte bara Yle och de finländska journalisterna som var intresserade av Armantos tankar efter grenens OS-debut. Också internationella tv-bolag och skribenter från andra länder ville höra den 28-åriga grenveteranen lägga ut texten efter en kvalinsats som betydde att tävlingen var över för hennes del.

Och lade ut texten, det gjorde Armanto gärna. Avspänt stod hon på andra sidan avspärrningen och lyssnade noggrant på mediernas frågor. Hon tänkte efter innan hon svarade, ibland länge, och gav sedan sina svar med full närvaro och ögonkontakt med frågeställaren.

Och varför inte, hon hade ju inget att vara missnöjd över. 

– Nej, jag är inte besviken. Jag ville bara få till ett åk jag är stolt över och det gjorde jag.

– Jag är glad. Jag hade roligt. Jag är väldigt stolt över att vara här. Det här var ett unikt tillfälle i livet.

14:e plats efter svår skada

Slutplaceringen för Lizzie Armanto i OS-tävlingen i park blev 14:e. Hon fick drygt 30 poäng av domarna när 42 hade krävts för att ta en av de åtta finalplatserna.

Åket hon var stolt över i intervjuzonen var det tredje och sista, ett åk som gjordes till Martha and the Muffins 80-talshit Echo Beach.

– Nej, jag hade inte valt musiken själv, men jag är tacksam över att de hade plockat sånt jag tycker om. DJ:n hade gjort sin research, säger Armanto, nöjd med det mesta efter sin tävling.

Med facit på hand är det enkelt att konstatera att Armantos chans till medalj försvann redan i oktober i fjol då hon råkade ut för karriärens värsta krasch och bröt lårbenet. Comebacken är snudd på mirakulös, men riktigt återställd är hon inte.

– Fysiskt har jag återhämtat mig, benen har läkt. Men det är svårt att få självförtroendet tillbaka. Skateboard är en farlig gren och det är svårt om du inte känner dig hundraprocentig. Du vill inte skada dig igen.

Tättrion 15 och under

Under en stekhet dag vid skateboardparken (34 känns som 42 förkunnade telefonen, medan arrangörerna sprang runt med ispåsar och solkräm till publiken) var det den nya generationen som dominerade i kvalet. 

En kul poäng är att många av de stora vadslagningsbyråerna undvek att öppna spel på tävlingen eftersom majoriteten av deltagarna är under 18 år och spel på junioridrott uppfattas som oetiskt.

Bäst i kvalet var japanska duon Konona Hiraki och Sakura Yosozumi, med brittiska Sky Brown mellan sig. En tättrio som är 15, 13 och 12 år gamla.

– Jag har sett dem sen de var så här stora, säger Armanto och visar med handen i höjd med sin midja.

– Nu har de växt upp till unga kvinnor och de är mina vänner. Det är en ära att se nästa generation. De har sin egen stil. De tar över där vi slutade och tar det till en ny nivå.

– Vi har ingen åldersgräns och det är coolt. I vår sport kan man vara 5 år och åka och man kan vara 50 år och börja åka och de två kan ha kul ihop utan att det är nåt konstigt med det. I andra grenar finns det mer separation och mumbojumbo.

Här hör det till sak att det också finns en del skateboardåkare som tycker att OS är rena “mumbojumbon”, och inget som deras gren behöver befatta sig med. En diskussion som grenlegendaren Armanto är väl insatt i.

– Skateboardsporten är delad och det tycker jag bara är coolt. Det är ju så, samhällen förändrar sig alltid och förändring är skrämmande. OS kommer att ge fler möjligheter för sporten. Fler skateparker över världen, fler jobb inom skateboarden. Den här grenen har gett mig så mycket och därför är jag så glad över att vara här, säger Armanto som alltid sett själva tävlingsmomentet som en viktig del.

– Jag växte upp med att tävla. Min första tävling gjorde jag när jag var 16, för tolv år sen. Jag tyckte om att vara tillsammans med andra likasinnade. Jag har tagit den inställningen till tävling med mig hit.

OS som äpplen och apelsiner

Att den här tävlingen var någonting helt annat än det hon är van vid är Armanto ändå den första att skriva under på.

– Det är så annorlunda, som att jämföra äpplen och apelsiner. Att representera Finland är en stor sak. Det här är för hela världen. Andra skateboardtävlingar är för folk som älskar skateboard, och jag hoppas att den gruppen blir större.

Lizzie Armanto verkar ha all tid i världen. Och ju längre snacket pågår, desto mer uppenbart blir det att inställningen till placeringen inte är nåt ytligt skådespel. Hon är seriöst inte missnöjd över att ha förvandlats från ett medaljhopp till en åkare som slutade på sista tredjedelen i resultatlistan.

Armanto sägs vara blyg och tillbakadragen, men här står Kalifornien-bon i intervjuområdet utan någon som helst brådska och analyserar läget. Som pandemin, "det senaste året har varit en ögonöppnare för så många människor" och hälsningar hon under OS-tiden fått av sina finska släktingar från pappans sida, "jag har fått sitta med släktträdet och koppla ihop namn och ansikten".

Till sist måste en arrangör sätta stopp för pratstunden. OS är över för Lizzie Armantos del. Ett roligt äventyr, inte minst att få höra till den finländska truppen och hänga med helt nya lagkompisar i idrottarbyn.

– Jag vet inga namn, men jag har haft så kul med dem. Jag växte upp så annorlunda jämfört med många av dem. Och det finns så många sporter. Jag har flera gånger funderat "hur börjar man ens med det där", jag visste inte ens att de grenarna fanns.

Utbytet gick åt båda hållen. Nu vet fler finländare också att skateboardgrenen park existerar. Och för Lizzie Armanto var det just det som var det allra viktigaste.