Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kolumn: Larmet om superspridar-OS var helt obefogat, coronamässigt blev spelen en totalsuccé

Mira Potkonen får medalj i OS i Tokyo.
Bildtext Mira Potkonen och de tre övriga boxarna som tog medalj i damernas lättvikt samlades i en gruppkram på pallen – symboliskt för OS?

OS är över, och slutsiffrorna finns inne för analys. De som skrek om att spelen riskerade att bli ett superspridarevenemang hade lika fel som arbetsgruppen som för tio år sedan slog fast att Finland ska vara bästa nordiska land i OS i Tokyo, skriver Yle Sportens Christoffer Herberts på plats i Japan.

Det som känns tryggt med att följa med sport är att det alltid kommer facit, vi får klara siffror och får veta hur saker slutar.

Vi kan alltså med visst fog slå fast att Norge just nu är bättre än Sverige i damhandboll efter att ha vunnit ländernas bronsmatch med 36–19.

Och efter att USA:s damer besegrat Japan i OS-finalen i basket med 90–75 och tagit sjunde raka guldet genom 55:e raka segern vågar vi också oss på slutsatsen att USA är bäst i världen på basket för kvinnor.

Precis lika lätt är det att konstatera att OS-arrangemangen i Tokyo blev en massiv framgång när det gäller att förhindra spridningen av coronaviruset.

Siffrorna finns nämligen här också, på denna front är transparensen total.

I OS-bubblan har det hittills gjorts 624 364 PCR-test. Av dessa har 138 varit positiva. Det vill säga 0,02 procent.

De försvinnande få fallen har upptäckts snabbt och isolerats. Några smittkedjor har inte uppstått, och någon spridning utanför bubblan har inte skett.

Okunskap om arrangemangen?

Före spelen var det fullt accepterat att i världens medier skriva om spridningsrisken med OS, att spelen kunde bli ett "superspridarevent".

Jag väljer att tro att det obefogade larmet inte var en jakt på klick utan helt enkelt berodde på okunskap om arrangemangen.

I korthet gick de till så här:

80 000 människor erbjöds två vaccindoser och uppemot 90 procent av dem tackade ja. Efter att ha gett tre färska negativa test sattes dessa människor in på ett område där precis alla system och all infrastruktur var uppbyggd med virustrygghet i åtanke. 

80 000 människor erbjöds två vaccindoser och närmare 90 procent tackade ja

Kontakter med omvärlden begränsades, kroppstemperaturer registrerades och efter ytterligare minst sex negativa test kunde människorna efter 14 dagar ta sig ur bubblan, garanterat utan att bära på något virus som de tagit med sig från sina hemländer.

Allt vi lärt oss om epidemiologi det senaste året säger att detta system förstås stoppade spridning.

Om OS med de premisserna ändå blivit ett superspridarevenemang hade hela världen fått ompröva mycket av den vetenskapen.

Ingen känsla av krisläge

Nu kan det givetvis hända att smittsiffrorna fortsätter att stiga i Japan i alla fall, men det har i så fall inget med OS att göra. Bilden hemma är kanske att Tokyo är en stad i krisläge och lockdown där OS-resenärer kommer och förstör lugnet, men det är en sanning med stor modifikation. 

Vi som efter nio test på japansk mark haft den stora glädjen att komma ur bubblan har klivit ut i en stad där vardagen flyter på, kommersen är livlig och restauranglivet vitalt.

Folk står packade som sillar på långa resor med kollektivtrafiken och alkoholstoppet tas med en klackspark, många krogar tar mycket hellre böter och fortsätter därför sälja alkohol och ha öppet efter klockan 20, en civil olydnad jag själv inte förknippade med Japan före OS.

Det är så klart också en helt legitim åsikt att tycka att OS inte borde ha arrangerats i nuvarande pandemiläge. Men då handlar det om symbolik, den aktuella diskussionen om att leva med viruset eller att vänta tills man kan leva utan det.

Själv tycker jag det sänder helt rätt signaler till världen att tryggt ordna OS den här sommaren, men jag vet att många tycker tvärtom.

Däremot kan det inte tas med i argumentationen att OS var en fara för folkhälsan som bidrog till ökad smittspridning i Japan. Det vet vi att OS-besökarna inte gjorde.

Presterade över sin förmåga 

Om olyckskorparna som kraxade om superspridning stred mot vetenskapen fanns det däremot goda statistiska skäl för att trycka på alarmknappen och berätta att Finland riskerade att bli helt utan medalj i Tokyo.

Utgångsläget var enkelt: för varje finländsk pallplats måste en idrottare prestera över sin förmåga och sin plats på världsrankningen.

Många idrottare i den blåvita truppen gjorde just det, och Mira Potkonen och Matti Mattsson dessutom så bra att de fixade varsin bronspeng.

Finland blev inte utan medalj utan fördubblade skörden från Rio 2016. Den finländska truppen kommer hem nöjd från Tokyo, idrottarna levererade rentav över sin förmåga.

Två brons är jättebra – på sitt sätt ett nytt lågvattenmärke för finländsk idrott.

På sitt sätt ett nytt lågvattenmärke för finländsk idrott. "Två brons är jättebra." Samtidigt har Danmark tre guld och elva medaljer. Sverige har tre guld och nio medaljer. Norge har fyra guld och åtta medaljer.

För den som tycker jämförelsen är onödig och orättvis vill jag påminna om vad toppidrottens förändringsgrupp (minns ni den?) slog fast för tio år sedan: Att i OS 2020 ska Finland vara Nordens bästa nation.

Jo, här får man skratta högt om man vill.

Också sämre än Baltikum

Den som vill gräva ner sig djupare i misären kan blicka rakt söderut mot mindre grannar: Estland har vunnit guld (fäktning), Lettland knep guld (streetbasket) och Litauen tog silver (modern femkamp). Finland sist i medaljligan också i det baltiska sällskapet.

Visst, det finns nu en optimism inom finländsk olympisk idrott som kanske inte fanns för fem år sen. Åldersstrukturen i truppen är bra och det finns rätt gott om lovande idrottare för framtiden.

Men att det blir bättre i Paris 2024 eller Los Angeles 2028, det är bara en känsla. En gissning. Inget som går att visa med siffror.

För facit är tydligt. Finland slutade 85:a i medaljligan med raden 0–0–2.

Inte riktigt lika låga siffror som för coronan i OS-bubblan. Men nästan.