Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Skådespelaren Geoffrey Erista: “Scenkonsten förändras först då privilegierade öppnar upp den för andra"

En närbild av en allvarsam svart man.
Bildtext Skådespelaren och dansaren Geoffrey Erista har hyllats av kritikerna som Finlands nya löfte.

Dansen och teatern fick mig att känna mig accepterad. Men det mångkulturella syns fortfarande just inte inom scenkonsten i Finland. Det säger skådespelaren och dansaren Geoffrey Erista, aktuell med soloverket Fennofobia, som har premiär på Teater Viirus i dag. 

Musiken ekar på gårdsplanen och ett gäng ungdomar intar sina platser bland de klarblåa pelarna som tornar upp mot himlen. Vi befinner oss utanför Kulturcentret Stoa i Östra centrum i Helsingfors och många i gruppen har invandrarbakgrund. 

– Inta era positioner! Ni kan vara lite på olika nivåer, instruerar Geoffrey Erista ungdomarna. 

När vi träffas har han mycket på gång. Både ungdomarnas teaterworkshop Camp Betonia och han själv har premiärer bakom knuten. 

En man som betraktar några ungdomar som står vid blåa pelare.
Bildtext Teaterworkshopen Camp Betonia sysselsätter unga som vuxit upp i en mångkulturell miljö.

Autofiktiv berättelse 

Finland blir allt mer mångkulturellt men det syns inte inom scenkonsten, där det inte just finns utrymme för annat än vita. Det här säger skådespelaren och dansaren Geoffrey Erista som hyllats av kritikerna som Finlands nya löfte. 

Själv kom han till Finland från Sudan som flykting på 1990-talet. Nästan 30 år senare känner han fortfarande sig som en främling i samhället.

Det här behandlar han också i föreställningen Fennofobia, som handlar om afro-finskhet, hat, flykt, känslan av utanförskap i det finländska samhället, om mentala fängelser och hur man tar sig ut ur dem.

– Det är samtidigt en ung mans autofiktiva uppväxtberättelse. Som referens har jag också använt filmen Rodney King som har regisserats av Spike Lee, också den en enmans scenshow.

Visst syns personer med mångkulturell bakgrund ibland på scenen, medger Erista, men tillägger att de oftast framställs ur ett majoritetsperspektiv, där minoriteten är en underdog.

– Icke-vita ses fortfarande inte som vanliga medborgare, utan antingen som offer eller exotifierande på något sätt. Genom att andrafiera invandrare definierar man det finländska.

Det här har Erista också egen erfarenhet av. Rollbesättarna fastnar fortfarande ofta vid ytan.

– Jag har erbjudits sådana roller som minoriteter inom den västerländska scenkonsthistorien ofta har representerats som; kriminella, flyktingar eller andra stereotypa roller för den svarta mannen. Vi har en lång väg kvar till färgblind casting. 

En svart man iklädd en yllemössa med händerna utbredda.
Bildtext Geoffrey Eristas soloverk Fennofobia har premiär på Teater Viirus på tisdag.

“Institutionerna spelar en stor roll”

En arbetsgrupp tillsatt av Undervisnings- och kulturministeriet kom i vintras ut med en rapport. Slutsatsen i den var att mångfalden inom befolkningen ska beaktas i all konst- och kulturpolitisk planering och allt beslutsfattande. Bland annat lyfte man fram att kulturinstitutionerna, som till exempel stadsteatrarna, medvetet måste gå inför en mångsidigare repertoar med innehåll från olika kulturarv. 

Just institutionerna och produktionsbolagen har en stor roll när det gäller att förändra läget och ge plats åt berättelser som majoriteten inte varit van vid att höra. Erista anser att också personer som inte gått en institutionell utbildning borde ges plats inom kulturfältet. 

– Jag menar inte bara skådespelare, utan också dem väljer repertoar – dramatiker, manusförfattare, och regissörer. I Finland finns tiotals, kanske hundratals proffs inom de här områdena som saknar en bakgrund inom en finländsk institutionell utbildning.

Förändringen sker framförallt genom medvetna val.

– Det sker en förändring först när de som är i privilegierad ställning vill ha ett konstfält som involverar också andra än dem själva.  

Men en större andel professionella med mångkulturell bakgrund på institutionerna kräver både att sådana antas till skolorna – och söker. 

Kulturfostran via teaterverkstad

Vi återgår till teaterverkstaden Camp Betonia och Stoas gårdsplan. Det märks att Erista är stolt över sina tonåringar. Under intervjun är han lite på sin vakt men han slappnar av och mjuknar när han instruerar gruppen. Det småregnar men det verkar inte vara ett hinder.

– Fint, håll samma energi, uppmuntrar han dem. 

För att den nya mångkulturella generationen ska hitta till institutionerna krävs också kunskap och intresse. Ett sätt att engagera unga är just den nya workshopen, som Erista och hans parhäst, teaterpedagogen och regissören Annukka Valo drar på uppdrag av Teater Universum. 

Workshopen är också ett samarbete med Helsingfors stad och avsikten är att hjälpa unga som går ut nian att sysselsätta sig.

– Ett av huvudmålen är att visa att konst och kultur kan vara ett riktigt arbete. Syftet är också att föra kulturfostran och konst till ett område där man kanske inte är så van att se det. 

När Erista själv gick ut nian uppmuntrade inte precis studiehandledaren eleverna till att man kan jobba med kultur. I hans egen familj var konst och kultur inte heller något man diskuterade vid middagsbordet.

– Om inte teater och konst finns närvarande inom den egna kretsen och familjen kan de ju inte ens komma på tanken. Gnistan och moroten behöver nog komma utifrån.

En man i glasögon står framför en blå vägg. Han tittar åt sidan och viftar med en orange flagga.
Bildtext Fennofobia handlar bland annat om känslan av utanförskap i det finländska samhället.

Växte upp i Sudan, Egypten och Finland

Erista kom som 7-åring från Sudan, via Egypten som flykting till Finland och familjen flyttade till den mångkulturella stadsdelen Varissuo i Åbo. Men det mångkulturella var närvarande i hans liv i Sudan redan innan.

– I Europa ser man ofta Afrika som ett och samma land med samma kultur, men jag växte upp bland flera olika kulturer, traditioner och religioner. 

Det var ändå under uppväxten i Finland som krocken mellan två kulturer blev som starkast. 

– Hemma rådde en annan etik och moral än i det finländska samhället, och det här skapade kollision. 

Det som fick mig mest intresserad av hiphop och streetdance var att när du dansar på golvet så är alla lika värda, oavsett bakgrund, kön eller kultur.

― Geoffrey Erista

Acceptans via dans och teater

Dansen blev ändå den trygga hamn som Erista behövde som barn, och samtidigt den första uttrycksformen för honom. Han och storebrodern lärde sig dansa via musikvideor och vhs-kasetter.

– Det som fick mig mest intresserad av hiphop och streetdance var att när du dansar på golvet så är alla lika värda, oavsett bakgrund, kön eller kultur. Det enda som spelar någon roll är hur du uttrycker dig på dansgolvet och fortsätter:

– Jag kände en acceptans och jämlikhet som jag inte nödvändigtvis hade känt i det finländska samhället i övrigt. Dessutom var jag ganska bra på att dansa och vann respekt. 

I högstadiet kom skådespelandet och teatern med vid sidan av dansen. Trots att han kände acceptans via dansen och teatern har han samtidigt upplevt den mansbild som dominerar inom den euro-amerikanska kulturen och till exempel hiphopen som problematisk.

– Man beundrar muskulösa män i bar kropp, som dödar skurkar och fäller kvinnor. Det finns inte så mycket utrymme för andra mansroller. Och det här har varit närvarande sen barnsben.

– Samma gäller inom idrottsvärlden, man måste vara stark, modig och skoningslös.

Inom Eristas egen familj var idrotten mer närvarande än kulturen. 

– Det är klart att de är stolta över mig i dag, i synnerhet med tanke på min bakgrund.

En svart dansare med bister min sträcker ut händerna framför sig.
Bildtext Via dansen och teatern fann Erista acceptans.

Rollmodell för andra

Erista, 36, utexaminerades från Konstuniversitetets Teaterhögskola våren 2020. Hans konstnärliga slutarbete N.E.G.R.O. – Nhaga & Erista Growing ’n Reaching Out, som behandlade rasifiering och andrafiering valdes direkt till festivalen Tammerfors teatersommar. Det är en betydande merit för en nyutexaminerad. Erista möttes av hyllande kritik. “En stjärna har fötts”, skrev till exempel tidningen Aamulehti. 

Erista själv beskriver sin karriärväg som snårig och har lite svårt med berömmet.

– Det är förstås fint att jag kan ge en röst åt dem som inte får plats. Det är också kanske huvudorsaken till att jag ville bli konstnär, att jag kan reflektera samhället som jag ser det. 

Han är också tacksam över att han kan vara en rollmodell och exempel för andra med mångkulturell bakgrund, något han saknade inom tv och media i Finland då han själv var barn.

– Trots att syftet med berömmet är positivt kan det kännas lite stämplande att bli kallade ett nytt löfte. Jag har blivit tillräckligt stämplad i mitt liv. Jag vill synas för det jobb jag gör inte för hur jag fysiskt skiljer mig från mainstream. 

Vi sitter intill omklädningsrummen strax ovanför Stoas scen och Erista tar en kort paus för att fundera. Han medger att det finns en kontrast i det han säger eftersom det här är teman han samtidigt behandlar på scenen i sina egna verk. Samtidigt är hans kulturella bakgrund en så stark del av honom att det syns på scenen trots att han inte alltid understryker det.

– I synnerhet eftersom jag gör verk som härrör sig ur mitt egen personliga historia och har en politisk dimension. Vad än jag gör på scenen blir politiskt eftersom en scenframställning är en politisk gärning.

En leende man med svart huvtröja.
Bildtext Eristas slutarbete N.E.G.R.O. – Nhaga & Erista Growing ’n Reaching Out visas på Esbo stadsteater den 10 och 11 september.

Kollisioner och identitetskris

Erista upplever att uppväxten bland tiotals olika kulturer, språk, och att se andra sätt att vara och äta av andra kulturers kök har gett honom perspektiv och hjälpt honom att greppa världen.

– Också i lilla Finland finns många olika kulturer som majoriteten kan lära sig av. Bara man öppnar ögonen och lämnar den egna bubblan kan man kanske se saker på ett annorlunda sätt. 

Samtidigt ledde livet mellan två kulturer till en identitetskris i de övre tonåren. Erista kände att han inte riktigt hörde hemma i Europa men inte heller helt i Afrika. Hemma rådde en annan etik och andra värden än i Europa. 

– Den här rotlösheten gav upphov till att jag kände mig som en främling just i det skede som jag skulle växa upp och bli fullvuxen. Då grundpelaren och acceptansen i samhället saknades började jag få olika symtom i tonåren. 

På vilket sätt det tog sig i uttryck vill han inte gå in på den här gången och säger att det är ett kapitel för nästa gång.

– Det här är faktiskt något jag kommer att behandla i mitt nästa verk som jag precis fick ett halvårigt konstnärsstipendium av Taike för. Det kapitlet får vänta tills nästa verk är klart. 

Du kan lyssna på inslaget med Geoffrey Erista här:

Diskussion om artikeln